Han är en häxa!

Den här bloggposten är för alla som ännu har en 14-åring i sitt hjärta. Jag misstänker att jag hade fallit för Meyers vampyrböcker när jag var i tonåren, men de fanns ju inte då. I stället läste jag Margaret Mahys Förvandlingen och blev alldeles förälskad i Sorensen Carlisle. Jag är fortfarande ganska kär i honom, faktiskt. Och boken är ännu en av mina absoluta favoritböcker, och därför skulle jag gärna vilja skriva lite om den. (Och övertyga någon annan om hur läsvärd den är!)

Boken, som på engelska heter The Changeover, är skriven av den nya zeeländska författaren Margaret Mahy. Jag smugglade in boken på min lista över 100 ungdomsböcker häromsistens, och jag inser att jag då kallade den "Förändringen" i stället. Usch, vad pinsamt! Ingen har uppmärksammat (eller åtminstone inte kommenterat) detta, och jag antar att det beror på att inte så många ens har läst boken med dess riktiga titel (men jag kan ha missat någon därute. Hallå?). Min version av den här boken är vinröd, med en suggestivt tecknad bild gjord av Inger Edelfeldt på framsidan. Den föreställer huvudpersonen, 14-åriga Laura, blundande, med en bägare i handen. Runt henne slingrar sig vit rök från ett fyrfat i skepnad av en svart katt. I röken ser man konturerna av skrämmande ansikten manifestera sig. Bakom Laura slingrar sig en stenbelagd väg (faktiskt en "yellow brick road") bort mellan höga trädstammar.

Huvudpersonen är alltså Laura, som bor med sin mamma Kate och tre-årige lillebror Jacko i ett litet hus i en expanderande förort på Nya Zeeland. Föräldrarna skildes strax efter att Jacko föddes, och det var länge sedan Laura träffade sin far, som hon förr stod så nära. Nu är han omgift, och väntar barn med sin nya fru. I Lauras tillvaro kämpar mamma Kate med att få ekonomin att gå ihop. Hon går en bokhandlarkurs så att hon ska kunna kräva högre lön för det arbete hon utför i bokhandeln i det nya shoppingcentret. Jacko är hos en dagmamma, och Laura hjälper till med hushållsarbetet, och med att hämta Jacko på torsdagskvällarna, då Kate arbetar sent. Jag beskriver den här tillvaron för att visa på hur vanligt det är. Laura klarar sig bra i skolan, har kamrater, är lite nyfiken på killar, har en kärleksfull, smågnabbande relation med en förstående mamma (som också har ett eget liv), älskar sin lillebror och fascineras över att hennes kropp förändras. Här finns alltså inga tonårsbråk, inga ätstörningar, ingen mobbning, inga hemliga författardrömmar och ingen olycklig kärlek. Laura har dessutom god självkänsla, och är snabb i repliken när så krävs.

Men hon är "känslig". Hon har ett öga för tillvarons övernaturligheter, och detta beskrivs som något alldeles självklart. Inte ens Kate tycker att det är särskilt underligt när Laura en morgon säger att hon har fått en "varning" igen. Något kommer hända, och hon vet inte vad. Hon vill stanna i sängen, och skulle Kate kunna skriva ett sjukintyg? Nej, det kan nu Kate inte. Det är torsdag, och på torsdagar måste Laura hämta Jacko, något annat går bara inte. De åker i den svårstartade bilen på väg till skola, dagmamma och arbete, och Laura gör ytterligare ett försök att beskriva vad hennes övernaturliga känsla går ut på. Hon vet till exempel, säger hon, att Sorry Carlisle är en häxa. Kate skrattar åt henne. Men inte för att Laura påstår att det finns häxor, utan för att just den perfekte ordningsmannen Sorensen Carlisle skulle vara en. "Hans mor eller mormor är det kanske", säger Kate.

Laura går till skolan, där Sorry Carlisle står vid grinden och ser på henne med en särskild blick i sina silverögon. Som vanligt utbyter de endast ett par artiga fraser. Hela dagen går utan att något "händer", men när hon hämtat Jacko hos dagmamman och är på väg hem träffar de en gammal man i en antikaffär. Carmody Braque heter han, förskrumpen, nästan ruttnande med en kväljande stank av pepparmint omkring sig. Han erbjuder Jacko en stämpel på ena handen, och Jacko (som gillar klistermärken) kan inte motstå. Och på så sätt kan Carmody Braque få en väg in i Jacko, varigenom han kan suga i sig av hans livskraft.

Jacko blir sjuk, börjar tyna bort och endast Laura förstår vad som har hänt. Kate tar honom till sjukhuset, och Laura förstår att hon måste söka hjälp hos Sorry och hans häxor till mor och mormor. Och när hon kommer till hans hus i skymningen visar det sig att Sorry har talat mycket om henne (trots att de nästan aldrig bytt ett ord med varandra). Mönstereleven med stamningsproblem, mer intresserad av fåglar än flickor är nu klädd i en svart kaftan, och har stora ringar på fingrarna. I sitt rum har han bokskåp och ett skelett, och på väggen hänger bland annat en plansch av en naken kvinna. Längst ner på planschen är ett suddigt foto på Laura fastsatt.

Det här är upptakten till boken. Den hjälp Laura får är kanske inte riktigt vad hon tänkt sig. Boken är kanske inte riktigt vad man föreställer sig. Mystiken i den här boken är så naturlig. Det är inga underhållande konster (som Harry Potter-böckerna kan uppvisa) eller svart och oförklarlig magi. I stället ger det övernaturliga i den här boken en dimension i tillvaron som öppnar sig som en möjlighet för vissa människor. Boken liknar lite grann Edelfeldts Juliane och jag i att vara fast förankrad i en vardagsrealism, men om det där handlar det om två flickors gotiska drömmar, har vi här ett möte mellan flicka och pojke. Och dialogen mellan Laura och Sorry – åh, den handlar ständigt om hur de ska bära sig åt för att inte ligga med varandra, både underförstått och i klartext. Jag tycker om det också; det här är en oerhört sexig historia.

Boken handlar (naturligtvis) på ett plan om processen att gå från barn till kvinna, och förvandlingen om att återfödas som kvinna, att bli sedd genom en mans ögon, och vad en sådan blick kan göra med en. Att det är Sorry som tar med Laura över denna gräns kan ses som en symbol för sexualriten. Som faktiskt aldrig fullbordas, trots att Sorry tjatar om den då och då, och Laura till och med för sig själv gör klart att hon inte skulle vara helt ovillig om han ansträngde sig lite mer. Karaktärerna i boken är för övrigt så komplexa (även bifigurerna). Det kan ibland bli något övertydligt för en vuxen läsare, men det är befriande att Laura (från början) kan se och förstå att Sorry, som verkar vara världsvan, intelligent, och har ett övernaturligt leende i själva verket är en liten pojke som har lärt sig att uppträda som en välstädad ung man, som säger och gör alla de rätta sakerna.

Jag har konstigt nog aldrig googlat runt på den här boken förut, men jag gjorde det nu. Den är fortfarande läst och recenserad i den engelskspråkiga världen. Bloggen Shaken & Stirred ger en analys (en bit ner i inlägget) som bland annat handlar om (alla) föräldrar i Mahys böcker. De finns där i sin egen rätt, som människor, och har sina egna liv. Hennes blogginlägg tar också upp några andra av Mahys böcker (bland annat den bok som på svenska heter Tycho och Angela). Jag har läst ett gäng Mahy-böcker (Trixarna är en annan ungdomsbok), men det är ingen som berört mig så mycket som Förvandlingen. Jag tycker ofta att hennes böcker har lovat lite för mycket, sådana böcker där författaren har kastat ut en massa trådar, men inte riktigt haft förmågan att samla ihop dem på slutet. Men detta gäller inte Förvandlingen. Läs den. Läs den!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.