Och jag grät mej till sömns efter alla dar, med Säkert/Annika Norlin. Hon sjunger, men är inte med i videon, men den här var en så himla bra illustration att den måste ses!
Jag älskar Annika. Kanske mest för att hennes tonårstid verkar ha varit lika kul som min. Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid. Det är mycket bättre att vänta på att fylla 38, ha huslån, behöva skrapa bilen varenda morgon, tänka ut något nyttigt till middag (idag igen!) och välja så pedagogiska leksaker till sitt barn så att hennes tonårstid blir bättre. Seriöst: Det är mycket bättre!
Dessutom har jag i princip råd att köpa de flesta böcker jag vill. Särskilt om styrräntan håller sig på en något sånär moderat nivå framöver.
11 kommentarer:
Ja, fy f-n för att vara tonåringen igen. Jag tänkt skriva "gå på högstadiet" tills jag kom på att det gör jag ju i princip.. Men det är SERIÖST mycket bättre att vara 32, själv bestämma vad man ska ha på sig och göra på fritiden utan att alla i ens omgivning dömer en för det. Min tröst till alla tonåringar är att det går över. Tonårstiden, alltså.
Och Annika Norlin for president!
Instämmer! Just den låten gick rakt in i hjärtat på mig från första lyssningen. Jag är så glad över att ha fyllt 30, fått perspektiv på saker och inte längre orkar oroa mig för vad alla andra ska tycka om hur jag ser ut, vad jag säger och gör. #tantpride
Ibland är det nästan otäckt att lyssna på Annika Norlin. Det känns som att gå in i huvudet på sig själv, i de där skrymslena man helst inte besöker - särskilt när det gäller tonårsångest. Som du säger: vuxenlivet, med allt vad det innebär av lån, barn och vardag, är så mycket bättre! Jag har en liten teori om de människor som på allvar hävdar att högstadietiden var deras bästa tid. Vi kan sammanfatta det med att de inte är några vänner till mig...
Dessutom är ju den Smithsdoftande gitarrslingan helt jävla oemotståndlig.
Så rätt du har! Jag tycker hela tiden att livet bara blir bättre och bättre. Tonårstiden är inget jag saknar.
TACK för en bra blogg :)
Jag citerar gärna både Hjalmar Söderberg och Ernst-Hugo Järegård den förre med "Det är skönt att vara gammal- att vara ung är för djävligt" den senare med "Gode Gud, ge mig inte min ungdom tillbaka". Nej, tonårstiden längtar verkligen inte heller jag tillbaka till.
Bokomaten: Ja, alltså din arbetsplats.... Jag hoppas det inte är samma skola du själv en gång gick på ;-)
Men ibland (inte såna här dagar, men andra dagar) så skulle jag liksom vilja vara jag nu, men 17 år. Om du förstår vad jag menar. Fast jag skulle så klart inte vilja träffa mina klasskamrater jag hade då, om de fortfarande var 17 år.
Men stackars Annika. Måste hon verkligen bli president? Hon kommer ju aldrig hinna ge ut fler skivor då!
Helena: De människor som på allvar hävdar att högstadietiden var deras bästa tid är väl i allmänhet också de som blev föräldrar när de var 19 och ett halvt. ...?
Det jag gillar bäst med musiken är att den är så glad, och liksom går precis emot textens budskap. Man sätter liksom innehållet ännu mer i halsen på grund av det.
Sue: Då är vi två som hoppas på en riktigt lycklig ålderdom. Och TACK för dina fina ord om bloggen! Det blir jag varm av (och här är det kallt idag!)
Ingrid: Ernst-Hugo-citatet hade jag missat. Men nu ska jag för alltid komma ihåg det. :-)
Förstår precis vad du menar. Man skulle vilja ha samma självförtroene, självrespekt och insikter om världen runt om kring en i allmänhet och folk i synnerhet. Tänk om man hade haft det som 17-åring istället för ångest över att passa in och duga. Även om jag har det ofta nu med...:) Och NEJ, det är tack och lov inte samma skola som jag jobbar på som jag gick på en gång. Men samma gliringar och glåpord i princip som kastas efter alla och en var..
Älska den låten. Älska Annika. Och älska henne lite extra för att hon sjunger på norrländska...
Bokomaten: Inget är nytt under solen. *vaggar vist med huvudet*
fullbokhylla: Sjunger på norrländska? Ja, det gör hon visst. Har jag inte tänkt på.
Oj oj så my jag vill instämma i alla föregående talare. För mig var "tonåren" en jäkla värdelös period, och även om det ska erkännas att jag vissa dagar nuförtiden lider av viss åldersnoja (ja, enligt nå´n slags tideräkning skulle jag vara 38 fyllda, men jag tror att nån har räknat lite fel- varför känner jag mig som typ 26 annars?)så längat tillbaka till att vara typ 17? No, no, no. Hävdar dessutom med en dåres envishet att ens mentala ålder är den som räknas, inte den i siffror.
Skicka en kommentar