En del barnböcker är uppenbart skrivna mer för föräldrar än barn. Det är så mycket blinkningar och ironiska kommentarer att det stackars barnet blir helt utanför. Det är egentligen inte särskilt bra böcker, varken för föräldrar eller barn (och jag ska skriva lite mer om dem vid ett annat tillfälle).
Men sen finns de där andra böckerna, som alldeles tydligt uppkommit ur frustration och förtvivlan hos författaren, och som fungerar som igenkänning och tröst för föräldern, och
ändå ger barnet en fantastisk läsupplevelse. Det här sommaren har jag behövt och sökt tröst i två sådana bilderböcker, dels Astrid Lindgrens tidiga samarbete med Ilon Wikland:
Jag vill inte gå och lägga mig, dels Gunilla Bergströms Alfonsbok
Näpp! sa Alfons Åberg.
Astrid Lindgren-boken utkom faktiskt redan 1947, och är en ganska bortglömd bok. Det gör för all del inte så mycket, för den hör inte till Lindgrens största mästerverk. (Däremot förebådar den alla dessa Lindgren-sagor om barn som har skymningsäventyr, eller är sjuka och får flyga med herr Liljonkvast till Skymningslandet eller roa sig med Lustiggök.) Boken börjar med en exposé över femårige Lasses återkommande kvällsaktiviteter. Han vill inte gå och lägga sig, utan måste först pilla på hålet i sockan, hoppa upp på köksbordet och gömma sig bakom gungstolen. Hans mammas övertalningsförsök slutar alltid med att hon får ta honom under armen och tvinga på honom pyjamasen, till tandborstning och i säng. Hela tiden skriker Lasse "Jag vill inte gå och lägga mej!".
I våningen ovanför Lasse bor tant Lotten som har ett par magiska glasögon, som gör att man kan se hur alla små djur i omgivningen har det. Tant Lotten har hört hur Lasse skriker och vägrar gå och lägga sig varje kväll, och nu vill hon visa Lasse att alla små barn måste gå och lägga sig om kvällarna. Genom Lottens glasögon får Lasse kika in hos familjen Ekorre där barnen mutas med karameller för att gå och lägga sig, och hos familjen Kanin där barnen själva får ta hand om nattandet (med ett upp-och-ned-på-vänt badrum som resultat), och familjen Råtta där mamma är arg för att råttpojken är ute och leker för länge om kvällarna. I slutet av boken smyger Lasse sig hem, tvättar sig, borstar tänder och kryper i säng, där en förvånad mamma hittar honom en stund senare. Det här blir en bok där barnet får inse sitt eget ansvar (även om fonden av alla smådjur innehåller en hel del spår av auktoritär uppfostran), och visar hur det goda exemplet kan fungera (utan att kritisera den trötta mammans sätt att lösa problemet).
(från 1994) är mer modern och realistisk. Här är det Alfons som hellre vill hoppla med katten Pussel än komma och äta köttbullarna som den hungrige pappan stått och stekt. Pappan lockar, mutar och hotar. Han "förbjuder barn" att äta köttbullar, han erbjuder tre glasspinnar för varje köttbulle som Alfons äter, och han lockar och hotar med att man blir sjuk om man inte äter. När pappa till slut låtsas att han ser en apa utanför fönstret lyckas katten Pussel bakom hans rygg vräka i sig alla köttbullarna. Pappa tror att Alfons äntligen ätit upp sin mat, och som belöning får han den där glasspinnen. Sålunda behöver Alfons inte äta upp sin mat, men han kan å andra sidan inte fortsätta leka med Pussel, eftersom hon är så full av köttbullar att hon inte kan röra på sig. Här lämnar bokens slut Alfons med flera frågor. Borde det vara Pussel som fått äta glasspinnen? Har Alfons verkligen "vunnit" något genom att slippa äta maten på det här sättet? Och som förälder (som känner igen vartenda knep som Alfons förtvivlade pappa tar till) funderar man över vad som egentligen funkar för att få barnen att äta middag.
Båda dessa böcker är favoriter hemma hos oss. Även om i alla fall min treåring saknar självinsikt om att hon också är ett barn som ibland vägrar gå och lägga sig, och ofta inte vill äta middag, så fungerar de ändå som nån slags diskussionsunderlag, och en spegling som visar att vi inte är den första familjen i världen som inte har robotar till barn.
Dessutom finns båda böckerna som ljudböcker. Vilket är en lisa för den förälder som varit vaken halva natten tillsammans med ett barn som inte vill sova och därför gärna vill ta en tupplur på eftermiddagen.
(Jag har tidigare nämnt Alfons-boken
här och
här.)
6 kommentarer:
Läste att du är skeptisk till biografier. Vill du förklara? Tror att min nyfikenhet bottnar i att jag själv tycks uppskatta denna riktning mer och mer, ju fler jag läser, eller iaf är inne i en sådan period.
Det du beskriver av "blinkningar" till den vuxne läsaren, är väl det man brukar benämna 'det dubbla tilltalet' i barnböcker.
Böckerna om Hedenhös är väl ett bra exempel på när det fungerar bra: barnen få en rolig berättelse, som vuxen kan man skratta sig fördärvad åt knasiga förklaringar på saker och ting. . .
En Alfons bok att skaffa helt klart!
On Word Arts: Biografier är inte det jag dras mest till, nej, men det är en intressant fråga varför egentligen. Det är ju inte direkt så att jag inte är intresserad av människor, men jag är så väldigt intresserad av det påhittade, att de där biografierna som gräver ner sig i "verkligheten" blir mindre intressanta. (Det är lite paradoxalt, egentligen, för jag är ju en ordentlig allroundläsare vad gäller faktalitteratur... ) Sen tror jag en anledning till att jag undviker biografier är att de ofta skrivs om människor som jag inte varit så intresserad av (typ politiker från 40-talet och sånt där). Men det finns de som påstår att man blir en större biografiläsare med åren, och kanske är det sant. Jag känner hur som helst inte så stort motstånd längre.
Men din fråga är intressant, och jag känner att det nog kan bli ett längre inlägg om det där – varför och varför inte man gillar biografier (eller i alla fall varför _jag_ inte dras så mycket till dem). Jag ska tänka lite mer och ber att få återkomma :-)
Kul annars att du är inne i en sådan period. Vad är det för några du läser? (Jag kanske ska kika in hos dig och kolla; jag har varit så mycket bortrest på sista tiden att det nog finns mycket att läsa både här och där.)
Monica: Ja, visst kallas det "det dubbla tilltalet". Men det är inte alltid det funkar så bra (Hedenhös har jag inte läst sedan jag själv var barn, jag kanske skulle läsa om dem?). De bästa böckerna är ju de där barnen kan tolka saker bokstavligt, och föräldrarna förstår nån ironi eller ordlek eller så.
Just i de böcker jag beskriver här så är det nog inte frågan om så mycket dubbelt tilltal egentligen. Det är nog snarare så att föräldrar och barn kan identifiera sig med sina respektive roller; så mycket blinkningar finns inte här.
O: Ja, den här Alfons-boken är en av de bästa, tycker jag. Men jag har den bara som ljudbok, och har börjat bli nyfiken på illustrationerna. Ljudboken är dock väldigt fin (tre eller fyra sagor, och sånger däremellan, mycket snyggt producerat, särskilt vad gäller de poetiska avsnitten!)
Jag gillar ditt: så väldigt intresserad av det påhittade. Där är jag helt med. Kanske är det min ålder som tar ut sin rätt, du kan ha en poäng där. Jag har inte läst så där överdrivet många, men då och då händer det, och som sagt, med stort nöje. Jag har också intresserat mig för litteratur som laborerar med den nu så aktuella gränsen mellan det fiktiva och biografiska, kanske har det fått mig att uppskatta "uttalat" biografiska texter mer? Läste Åsa Mobergs bok om Simone och fann den mycket läsvärd. Hennes grepp är annorlunda och konstruktivt. Annars blir det mest biografier om namnkunniga konstpersonligheter, mest för att man därigenom får en inblick i epoker och kretsar från när det begav sig... Rent generellt tycker jag också att biografier ofta har ett lugn över sig, ett livskontemplerande som försätter en i en angenäm stämning, som synliggör tid.
Ser fram emot ett längre inlägg från dig framöver.
Jag har inte läst Mobergs bok, men läst mycket om den (jag har i princip inte läst så mycket av Simone heller, och jag vill helst läsa henne själv först innan jag läser en biografi om henne). Som jag har förstått det jobbar Moberg lika mycket med vad Simone har betytt i hennes (och andras?) liv, som att skriva om Simones eget?
De biografier jag har börjat läsa ibland är en del författarbiografier, och ibland om en del historiska personer. Jag tror att jag helst vill läsa biografier om personer som jag redan vet (väldigt) mycket om, och det är ju egentligen inte särskilt många. Författarbiografier vill jag egentligen bara läsa om jag läst "allt" (eller nästan allt) om författaren...
Men jag ska återkomma som sagt (nu sätter din förväntan lite press på mig, haha).
Skicka en kommentar