Ibland tänker jag att mitt läsande pendlar mellan hårda fakta och absolut fiktion. Jag är otroligt förtjust i debattböcker av alla slag (märk väl – inte alla debattböcker), populära fakta, och mer eller mindre specialiserade faktaböcker. Jag vill liksom åt sanningen på alla möjliga sätt.
När jag läser skönlitteratur vill jag å andra sidan att det ska vara så påhittat som möjligt. Det gör att jag får det ganska problematiskt med fejk-biografier (som t ex Anneli Jordahls fina bok om Ellen Key, som jag tyckte mycket om), men det har jag tänkt skriva om vid ett annat tillfälle. Men kort sagt gillar jag romaner som är påhittade. (Ja, jag brukar bli irriterad om jag efteråt får reda på att författaren i själva verket har skrivit om en miljö och om personer som hon eller han känner väl.) Spekulativa nyckelromaner är egentligen inte min grej, som ni förstår.
För några veckor sedan undrade On Word Arts varför jag är lite "skeptisk till biografier", vilket är vad jag har skrivit på en del presentationer av den här bloggen. Jag lovade att fundera vidare på saken, och det här inlägget är bland annat vad de funderingarna har lett till. För jag tror att den där "skepticismen" kring biografier beror dels på min önskan efter verklighetsflykt och påhitt, dels på min längtan efter att få veta hur saker och ting egentligen är. Min erfarenhet är att biografier är varken eller. Det är en slags tillrättalagda fakta, där jag ofta inte riktigt vet vad jag ska tro. Eller vem.
Nu ska jag väl i ärlighetens namn säga att jag tänker ganska brett när jag slänger mig med ordet "biografi" här. Jag tänker på självbiografier och memoarer, och inkluderar såväl författarbiografier som Voltaires bok om Karl XII. Men prototypen för en biografi för mig det är kanske Sten Anderssons memoarer. (Sten Andersson var socialdemokrat, och var under sin yrkeskarriär bland annat partisekreterare och utrikesminister.) Eller Anna-Greta Leijons dito. (Hon var också socialdemokrat och var bland annat justitieminister, och har ett rykte som solkades i den så kallade Ebbe Carlsson-affären.) Nu ska jag väl inte döma ut hela biografi-genren på grundval av några socialdemokratiska politiker, så jag kan tillägga att Olof Lagerkrantz biografi om August Strindberg också tycks mig oändligt tråkig. Och jag har på olika sätt varit i kontakt med alla tre böckerna.
Det slags biografier jag med åren ändå har kommit att ha fördragsamhet med är ändå författarbiografier. Jag har inte läst många, och de jag läst är noga utvalda; det är böcker om författare där jag väl känner till författarskapet, och där jag själv har bildat mig en uppfattning om böckerna. Under vårens läsning av Elin Wägners böcker har jag till exempel upprepade gånger fått vänliga kommentarer och tips om Wägner-biografier. Men jag kan inte förmå mig. Jag har ännu alldeles för lite känsla för hur Wägner skrev och vad hon tänkte, för att vilja läsa om någon annans tankar om henne. Så småningom kan jag nog tänka mig det, men ännu känns det som om det skulle förstöra min egen läsning (alla som har läst litteraturvetenskap vet hur det är – man läser de berömda böckerna, och bockar av alla de symboler och passager som man gått igenom på föreläsningen; det får vara jävligt bra böcker då, om man ska kunna uppbåda någon passion för läsningen i det läget).
Ibland tänker jag att jag helt enkelt inte är intresserad av människorna. Jag är naiv nog att på ett plan fantisera om att alla böckernas fantastiska historier har uppstått genom jungfrufödelse. Eller åtminstone är jag inte särskilt intresserad av den samlagsakt som ledde till författarens infall och sammansmältning av egna erfarenheter till en underbar bok. Under de senaste årens våg av boats-böcker och sanningssug känner jag mig ibland ensam i att ge fan i vad som är sant och inte i en bok.
Om någon vill se det här inlägget som lite hjälp för att hitta en dålig bok som visar sig vara bra till mig, så se det gärna på det sättet.
7 kommentarer:
jag har blivit mer och mer intresserad av biografier, kanske åldern :)
Jag klarar av det mesta vad gäller grad av verklighetsbakgrund. Är nog faktiskt så billig att jag inte riktigt förstår varför man ska förakta BOATS. Självbiografiska romaner brukar jag kunna svälja rätt bra. Rena självbiografier är dock ofta tråkiga och tillrättalagda, tycker jag. Det är inte ens en människas bild av sig själv, det är den bild som personen vill ge omvärlden.
Det är lite intressant att läsa flera biografier över samma person, och se hur olika de är. Jag har t.ex läst flera olika biografier - om man nu kan kalla det så - över popgruppen Beatles, och om det inte vore för de yttre detaljerna vore det ibland svårt att tro att det är samma grupp de olika författarna beskriver.
Jag tror (som jag sagt förut) att biografier är något man gärna läser när man blivit lite äldre (som jag :-) men politikerbiografier brukar även jag undvika - mest för att jag tycker att politiker för det mesta är urtråkiga personer med lika urtråkiga liv (vad är det för roligt med politik- det går bara ut på att försöka bestämma över andra- inga skrupler där inte). Biografier om/av s k kändisar klarar jag mig också utan- men det finns ju så mycket annat i genren. En bra biografi kräver öppenhet och också ett stort mått av "annorlunda". Tycker jag.
Hannele: Ja, det är många som säger det, och jag kan till viss del hålla med. Nuförtiden läser jag biografier sparsamt – förr i tiden inte alls.
Kontakt: Jag tycker inte precis att man _ska_ förakta boats. Min svårighet med många av de böckerna är egentligen inte det spekulativa i att skriva om (och fläka ut) en del människors sorgliga och spektakulära liv, utan att detta oftast görs på ett så erbarmligt språk. Själva sanningshalten i historien ska på något sätt ändå göra dessa böcker läsvärda, och till råga på allt kan man inte kritisera eller kommentera det dåliga språket (i alla fall inte i det enskilda fallet), eftersom det då blir som att ifrågasätta den hemska berättelsen.
Självbiografiska romaner är en delvis annan sak (jag får nog skriva ett inlägg om dem också), men jag springer inte benen av mig efter dem heller. Jag läser dem motvilligt, men drar mig in i det längsta. (Som exempel – jag är en stor Per-Olov Enquist-älskare, men har ännu inte förmått mig att ens köpa hans uppmärksammade och prisbelönta självbiografi, inte ens att bläddra i den.) Men annars är det ju lite som du säger – det är den bilden som skribenten (antingen man nu skriver om sig själv eller någon annan) vill ge av någon som jag ibland har lite svårt med. Inte för att folk inte får tolka sitt eget liv - det är en nödvändighet, så klart - men att man ibland (långt ifrån alltid) skriver sanningar som inte får ifrågasättas.
Men att läsa flera biografier av samma person _är_ intressant. (Säger jag som i nog bara gjort det med Astrid Lindgren och Jane Austen.) Jag tänker själv att det egentligen är det jag borde göra, men då hamnar jag ju i dilemmat att behöva läsa en massa biografier... Och där blir motståndet för stort. Just nu. :-)
(Det skulle vara rätt kul att höra mer om ditt intryck av Beatles-läsningen, förresten.)
Ingrid: Ja, du och Snowflake brukar ju ständigt tala om för mig att jag kommer vältra mig i biografier när jag blir äldre. Jag ska aldrig säga aldrig, men jag tycker inte det låter som nåt kul framtidsscenario just nu ;-)
Däremot är det så att jag läser fler och fler biografier med åren, det är ju faktiskt sant. Men min utgångspunkt var väldigt få. Politik tycker jag däremot är rätt kul. Men politiker är erbarmligt tråkiga (eller så får de sådan enorm hjältestatus, att alla i deras närhet, som också torde ha bidragit, blir osynliga). Dessutom känns just politikerbiografier mer opålitliga än andra. (Men just nu är jag faktiskt rätt nyfiken på den där boken om Maria Wetterstrand som just kommit ut.)
Jag tänker att en biografi kräver både distans och engagemang.
Har du några biografi-tips?
Jag ska titta på lite biografier i hyllorna här så lovar jag återkomma- (det blir inga politikerbiografier... ):-)
Ingrid: Då väntar jag lite spänt då. :-)
Skicka en kommentar