Om dom som aldrig kommer

Jag hade varit utomlands och jobbat ett par veckor, och återvände hem till Göteborg i början av november. Landade på Landvetter och tog flygbussen till Avenyn, där jag klev av för att byta till spårvagn vid Valand. Två tonårstjejer passerade mig på trottoaren, och tog avsked från varandra när den ena skulle hoppa på sin buss. Efter en snabb, men innerlig kram skildes de och ropade till varandra "Hejdå! Vi ses på begravningen i morgon!"

Det är mer än 12 år sen jag hörde den här absurda avskedshälsningen. Två gymnasietjejer som borde fnittra om discon och killar, snacka skit om lärare och oroa sig för att de är för feta, men de talar om att träffas på en begravning.

Jag visste vad det var för begravningar de menade. Jag hade tillbringat så mycket tid jag kunde under min resa med att läsa på nätet om den stora brand på Backaplan som lett till 63 ungdomars död – en ofattbar händelse, som berörde mig mycket även om jag inte kände någon av de som förolyckades eller deras anhöriga. Under lång tid följde jag medias rapportering om branden, intervjuer med föräldrar, med brandoffer, bilder på begravningståg, redogörelser för ambulanshelikoptrar som förde skadade till Linköping, rättegångar, Thomas Bodström som målsägarbiträde för de anhöriga, de fyra killarna som lackat ur när de inte ville betala 40 kronor som inträde till diskot och därför ville ge festarrangörerna en läxa, jag har läst om årsdagar, om anhörigföreningar, om minnesplaketter, och renovering av brandlokalen. Ett av de starkaste minnena är ett reportage med en mamma som berättade att hon så länge det var möjligt ringde till sin döda dotters mobilsvar, bara för att få höra hennes röst.

I boken Jag kommer sen... berättas Anne-Britt Söderbergs historia om branden. Hon miste sin 16-åriga dotter Johanna – en blond, sprallig, tokig och hästgalen tjej. Eva Wiklund har intervjuat Anne-Britt och många i hennes närhet för att skriva den här boken, som kallas dokumentärroman. Det är en kronologisk berättelse som börjar när Anne-Britt får graviditetsbeskedet, och sedan översiktligt berättar om Johannas uppväxt, hetsiga tonårsbråk och försoning, mobbning och upprättelse. Brandnatten och den efterföljande tidens händelser, sorg och rättegång får stor plats, men den största delen av boken ägnas åt Anne-Britts långsamma väg genom sorgearbetet. Hon har ett stort nätverk av familj och vänner som stöttar, men hon söker sig också aktivt till medium och healers för att få kontakt med sin dotter, och hon engagerar sig i anhörigföreningen för brandoffren.

Jag läser inte så många såna här böcker nuförtiden, och jag upptäcker att jag är ovan vid det här icke-gestaltande språket; det är som att läsa en 300-sidig artikel i Hemmets veckotidning. Men jag tror och hoppas att många som vill läsa den här boken inte fäster sig vid sådana detaljer, och då är det en ärlig och utlämnande skildring av en mors försök att lära sig leva utan Jag beundrar Anne-Britts vilja att berätta sin historia och hennes drivkraft att genom detta hjälpa andra som genomgår en sorgeprocess. Och jag är grymt imponerad av alla medvetna val hon gör för att ta sig igenom, för att komma vidare, för att förlåta, och för att kunna leva som en hel och ganska lycklig människa igen.

Böcker, böcker, böcker har också läst och gillar. Lotta från Hyllan grät när hon läste. Det gjorde jag också.

Boken har jag fått som recensions-ex.