söndag 19 december 2010

Om dom som aldrig kommer

Jag hade varit utomlands och jobbat ett par veckor, och återvände hem till Göteborg i början av november. Landade på Landvetter och tog flygbussen till Avenyn, där jag klev av för att byta till spårvagn vid Valand. Två tonårstjejer passerade mig på trottoaren, och tog avsked från varandra när den ena skulle hoppa på sin buss. Efter en snabb, men innerlig kram skildes de och ropade till varandra "Hejdå! Vi ses på begravningen i morgon!"

Det är mer än 12 år sen jag hörde den här absurda avskedshälsningen. Två gymnasietjejer som borde fnittra om discon och killar, snacka skit om lärare och oroa sig för att de är för feta, men de talar om att träffas på en begravning.

Jag visste vad det var för begravningar de menade. Jag hade tillbringat så mycket tid jag kunde under min resa med att läsa på nätet om den stora brand på Backaplan som lett till 63 ungdomars död – en ofattbar händelse, som berörde mig mycket även om jag inte kände någon av de som förolyckades eller deras anhöriga. Under lång tid följde jag medias rapportering om branden, intervjuer med föräldrar, med brandoffer, bilder på begravningståg, redogörelser för ambulanshelikoptrar som förde skadade till Linköping, rättegångar, Thomas Bodström som målsägarbiträde för de anhöriga, de fyra killarna som lackat ur när de inte ville betala 40 kronor som inträde till diskot och därför ville ge festarrangörerna en läxa, jag har läst om årsdagar, om anhörigföreningar, om minnesplaketter, och renovering av brandlokalen. Ett av de starkaste minnena är ett reportage med en mamma som berättade att hon så länge det var möjligt ringde till sin döda dotters mobilsvar, bara för att få höra hennes röst.

I boken Jag kommer sen... berättas Anne-Britt Söderbergs historia om branden. Hon miste sin 16-åriga dotter Johanna – en blond, sprallig, tokig och hästgalen tjej. Eva Wiklund har intervjuat Anne-Britt och många i hennes närhet för att skriva den här boken, som kallas dokumentärroman. Det är en kronologisk berättelse som börjar när Anne-Britt får graviditetsbeskedet, och sedan översiktligt berättar om Johannas uppväxt, hetsiga tonårsbråk och försoning, mobbning och upprättelse. Brandnatten och den efterföljande tidens händelser, sorg och rättegång får stor plats, men den största delen av boken ägnas åt Anne-Britts långsamma väg genom sorgearbetet. Hon har ett stort nätverk av familj och vänner som stöttar, men hon söker sig också aktivt till medium och healers för att få kontakt med sin dotter, och hon engagerar sig i anhörigföreningen för brandoffren.

Jag läser inte så många såna här böcker nuförtiden, och jag upptäcker att jag är ovan vid det här icke-gestaltande språket; det är som att läsa en 300-sidig artikel i Hemmets veckotidning. Men jag tror och hoppas att många som vill läsa den här boken inte fäster sig vid sådana detaljer, och då är det en ärlig och utlämnande skildring av en mors försök att lära sig leva utan Jag beundrar Anne-Britts vilja att berätta sin historia och hennes drivkraft att genom detta hjälpa andra som genomgår en sorgeprocess. Och jag är grymt imponerad av alla medvetna val hon gör för att ta sig igenom, för att komma vidare, för att förlåta, och för att kunna leva som en hel och ganska lycklig människa igen.

Böcker, böcker, böcker har också läst och gillar. Lotta från Hyllan grät när hon läste. Det gjorde jag också.

Boken har jag fått som recensions-ex.

8 kommentarer:

enligt O sa...

Jag gjorde min slutpraktik på en skola i ett av de finare områdena i Göteborg där få drabbades eller kände någon som var där. Året efter arbetade jag i Backa och det var en av de värsta dagarna i mitt lärarliv. Många hade varit på festen, nästan alla kände någon som skadades eller dog. De hade mist syskon, vänner, kusiner och mådde självklart helt galet dåligt. Främst minns jag en kille som var på festen, men satt på McDonalds när det började brinna och tjejen som var tvungen att åka hem tidigt för att hennes föräldrar ville det, eller hon som inte ens fick gå dit.

Holly Hock sa...

Jag hade precis flyttat till Frankrike när det inträffade och hörde om branden via franska radion. Jag kommer ihåg att siffran på döda lät så orimligt hög att jag länge, länge ifrågasatte om jag överhuvudtaget hört rätt... /Therese

Vixxtoria sa...

O: Du jobbade alltså i Backa hösten 98? Ja, det förstår jag att det var förskräckligt.

Det står för övrigt ganska lite om skuld för att ha överlevt när andra dog (de exempel du nämner på det du minns tolkar jag som sådana) i den här boken, men det nämns på ett hörn.

Holly: Ja, jag befann mig ju också utomlands när det inträffade, och hörde först om händelsen via vänner som hört det på tv-nyheterna och ringde mig för att höra om jag visste mer. Också där verkade dödssiffran absurt hög. Och barnens ålder – så unga allihop. Det var också mycket tal om rasistiska motiv till mordbrand osv.

Bokomaten.. sa...

Jag klarar inte av att läsa sådana här böcker. De hjälper säker många människor och jag är säker på att den här är både bra och intressant, dessutom. Jag tar det alldeles för nära till mig och när det är en tragedi som nästan alla vuxna i min ålder och något yngre/äldre verkar ha någon form av relation till så är det bara för nära. Jag minns den där tragedin väl. Det måste har varit fruktansvärt att jobba mitt uppe i sorgearbeet efteråt, O.

Ingrid sa...

Jag minns den hemska branden mycket väl- jag bodde i Göteborg då och - det var oerhört svårt att ta till sig - så många unga människor- så många i början av sina liv... bara borta och på ett så grymt och fasansfullt sätt. Jag har inte läst boken men det ska jag nog göra- om den finns på biblioteket.

enligt O sa...

Hösten -99, -98 var jag på en skola som inte drabbades alls på samma sätt. Årsdagen var helt fruktansvärd, men under hela terminen fanns ett minnesbord med foton och ljus. Bytte sedan till en annan skola på Hisingen med gångavstånd till brandplatsen och även där fanns många som mist vänner och syskon. Det satt i länge!

mariasbokliv sa...

Jag delade lägenhet i Göteborg med en kompis då och vi väcktes på morgonen av föräldrar som i panik ringde o kollade att vi inte varit ute - det stod ju discoteksbrand först och ingen ålder...

Vixxtoria sa...

Bokomaten: Jag förstår precis vad du menar – jag känner så inför många nutida katastrofer. De berör, och därför är det svårt att läsa om dem. Jag tror inte att jag hade läst den här boken om jag inte hade följt det hela så mycket i tidningarna redan innan. Men jag är inte helt säker på att jag skulle kalla boken "bra" eller "intressant".

Ingrid: Ja, låna den på biblioteket. :-)

O: Jag förstår att det satt i länge!!

Maria: Jag var ju utomlands när det hände, så mina föräldrar behövde inte ställa den frågan. Men det var många som frågade mig om jag visste var diskot låg och om jag varit där – det var ju också lite missvisande på sätt och vis, eftersom det inte var ett reguljärt diskotek.




(Vad många vi var som bodde i Göteborg just vid denna tid förresten. Synd att vi inte alla lärde känna varandra då!)