måndag 10 januari 2011

Ett liv i tredje person

Ibland enar sig universums alla krafter och det finns inget sätt att värja sig.

På tv ikväll talar Miss Elinor Dashwood med Edward Ferrars, så artigt, belevat och tillbakahållet i Ang Lees version av Austens drama Sense and sensibility. De undertryckte känslorna kommer fram i leenden och blickar (och man kan nästan förlåta Emma Thompson och Hugh Grant för att de är sådär 20 år för gamla för sina rollkaraktärer).

I boken jag läser (fortfarande Lost in a good book av Jasper Fforde) har vår hjältinna Thursday Next just hoppat in i samma bok. Hon träffar Marianne Dashwood i slutet av kapitel fem (ja, alltså av Sense and Sensibility; i Ffordes bok är det kapitel 24), och för en diskussion med henne om huruvida de behöver vara försiktiga i hur de agerar, för att inte förstöra bokens händelser för de som läser den.
"Don't we have to be careful as to what we say?" I [det vill säga Thursday Next] managed to utter, looking around nervously. 
"Goodness me no!" exclaimed Marianne with a delightful giggle. "The chapter is over and, besides, this book is written in the third person. We are free to do what we please until tomorrow morning when we depart for Devon. /.../ You look confused, poor thing! Have you been into a book before?"
"I went into Jane Eyre once."
Marianne frowned overdramatically.
"Poor, dear, sweet Jane! I would so hate to be a first-person character! Always on your guard, always having people reading your thoughts! Here we do what we are told but think what we wish. It is a much happier circumstance, believe me!"
ur Lost in a good book, s 259, av Jasper Fforde

Åh, jag älskar den här boken. Båda två.

11 kommentarer:

Miss E sa...

Åh, nu blev jag ju ännu mer sugen på den, måste se till att skaffa hem den.

mariasbokliv sa...

Precis den där passagen hade jag tänkt säga ngt om men boken vägrade låta sig bli hittad då!
Miss E; klart du måste läsa Fforde!

Böcker, böcker, böcker sa...

Jag älskar när det dyker upp bra bokreferenser i en bra bok...åhh!

Margareta sa...

Hmmmmmm... giggle? Jag kan tänka mig Marianne Dashwood skratta glatt, men inte fnittra! Kan det där verkligen vara nån bra bok... :)

a-lo sa...

Jag läste The Eyre affair 2008 och beställde i rask takt de två efterföljande delarna, men min man hann före och han var inte nöjd med slutet i vare sig del 2 eller 3 och det har förstört lite av mitt lässug. Får se vad du tycker om utvecklingen.

Vixxtoria sa...

Miss E: Gör det. Eller läs Dickens i stället. Det är i stort sett samma sak, faktiskt.

Maria: Skönt att du inte hittade boken. Då kunde du kanske njuta av filmen i stället.

Böcker^3: Tja, det här är mer än en bok med bokreferenser. Ffordes bok är liksom ett dockskåp där man får leka med karaktärerna i alla sin älsklingsböcker. Ja, eller Ffordes älsklingsböcker i alla fall.

Margareta: Austens bok är bra. Ffordes bok är... annorlunda. Det är rätt intressant det där du säger om fnittret och Marianne, faktiskt, för i Ffordes universum är det liksom något av en poäng att bokfigurerna blir slightly out of character när de inte spelar med i bokens handling, så att säga. Marianne är ganska typisk (och hon för ett långt resonemang kring hur skönt det är att inte vara ständigt påpassad, och vad bra det är med passager i boken där hon inte behöver säga eller göra något, utan kan göra som hon vill. Det jag citerar är bara upptakten till detta). Så jo, jag kan tänka mig att Marianne liksom fnittrar när hon slipper anspäningen.

A-lo: jag är nu mot slutet av boken (äntligen!) och det skulle kunna sluta dåligt. Vi får se hur det blir och vad jag tycker.

Margareta sa...

Intressant förklaring! Jag ska ta mig en titt på Fforde, helt okänd för mig.
(Och jag hoppas att du såg smileyn :) som visar att min kommentar var skämtsamt menad. Jag ville ju inte racka ner på din boksmak!)

Vixxtoria sa...

Margareta: Det är klart jag såg smileyn! Men också en skämtsam kommentar kan leda till att man tänker till, för jag tycker absolut du har rätt i att Marianne inte verkar vara särskilt fnittrig till sin karaktär. Hon använder sig av betydligt större känslor än så, eller hur?

Ffordes böcker är intressanta, och det är svårt att beskriva dem. Det närmsta är förmodligen att säga att det är som Liftarens guide till galaxen fast för en litteraturnörd.

Den första boken i den här serien heter Var är Jane Eyre på svenska, och jag gillade den jättemycket. Skrev om den här. Det är nog också en sån bok man älskar eller tycker är jättekonstig.

mariasbokliv sa...

sluten på del två o tre kanske inte är höjdare men det är lite bättre med fyran... beror nog mest på att historien rullar på o inte är klar?

Jag älskar inte Fforde oreserverat men det är nära *s* iaf för det mesta...

Vixxtoria sa...

Mariasbokliv: Jag tyckte tvåan slutade helt okej. Det blir väl en fin cliffhanger till del tre - hur ska det gå med Landen? Hur ska det gå med bebisen.

Jag tycker att Fforde är lite ojämn – vissa bitar är absolut lysande, och andra är riktigt dåliga. Men det landar på en fyra.

mariasbokliv sa...

det är väl snarast det att det är så mycket som knyts ihop i fyran som gör att man kanske är lite mer nöjd med slutet där... och jag håller med om att han är lite ojämn men eftersom det är så bra när det är bra förlåter jag det mesta...