måndag 25 oktober 2010

Don't impress me much

Minns ni att jag hade fastnat halvvägs in i en massa böcker och att ni allihop peppade mig till att åtminstonen läsa ut Kärlekens historia av Nicole Krauss.

Så. Nu har jag gjort det (eftersom jag måste lämna tillbaka den till biblioteket i morgon), och jag undrar bara, what's the big överväldigande deal, liksom?

Gunbritt Sundström i SvD tyckte det är en originell och sympatisk roman. L på Tassande en liten kaffekopp blev alldeles alldeles betagen. Och om en av ens favoritförfattare gillar, och om nån som brukar läsa och gilla precis samma böcker som jag gillar, så är det klart att jag såg fram emot att bli hänförd. Men det blev jag inte. Inte ett dugg.

Jag orkar inte ta fram nån motorsåg, för det var ju ingen dålig roman. Tvärtom ett snyggt bygge, tekniskt helt utan anmärkning, faktiskt. Som spelar ut såna där trumfkort som föräldralösa barn och att halva släkten dog i koncentrationsläger. Oantastligt.

Och ett fint bidrag till Böcker om Mystiska Böcker (som är så vanliga nuförtiden). Här handlar det om den mystiska romanen Kärlekens historia som skickas hit och dit mellan Europa och USA och Sydamerika och översätts mellan jiddish och spanska och engelska (ja, jag är ledsen, jag höll inte riktigt reda på alla turerna där). Vill du veta precis vad den handlar om så läs gärna Sundströms recension. Och sen kan du läsa boken, för du kanske gillar den.

Men det gjorde inte riktigt jag, som sagt. När jag skrev om den sist, 120 sidor in i boken, så skrev jag att jag såg likheter med Zusaks Boktjuven, och den iakttagelsen kvarstår. Samma sentimentalitet som i en Hollywoodsnyftare (ja, till och med jag gråter på sista sidan av Kärlekens historia, även om jag misstänker att det delvis var av utmattningen att sträckläsa 200 sidor), men det känns utstuderat. Ruiz Zafóns Vindens skugga har jag också tänkt på många gånger under läsningen. Det är något med alla dessa vindlingar i historien, hoppen fram och tillbaks, sorgen efter fadern som den ena berättaren Alma känner och längtan efter att hans berömda sonen ska få veta vem som är hans riktiga far som den andra berättaren Leo åstundar. Men där jag blev betagen av litteraturens kraft och mystik och metaperspektiv (och underbara lek med det gotiska Barcelona), där känns Mystieriet Med Boken konstruerat i Kärlekens historia. Litteraturen som läkande kraft, visst – den tror jag ju på, men jag blir blasé av den här boken. Jag tycker inte om att känna mig blasé.

Jag hade läst en och en halv sida i boken när jag fick en sån där New York-känsla (en sån där som inte kan undvikas om man läser Auster eller Roth). Jag associerade i ett slag till Extremely Loud and Incredibly Clear av Jonathan Safran Foer, och lillebrodern Pippi i Kärlekens historia har många likheter med pojken som sörjer sin far i Safran Foers bok. Jag tycker egentlign det är lite för många likheter mellan böckerna (särskilt med tanke på att Krauss och Safran Foer är gifta); dessa barn som går runt i New York och åker tunnelbanor och letar efter adresser och personer. Den tolkning som man som läsare ska göra, att det är på detta vis de hanterar den obegripliga sorg de känner efter en saknad förälder.

Samtidigt anar jag nånting annat, som kanske Krauss' dedikation till sina fyra mor- och farföräldrar i början av boken antyder. Det där att skriva ihop en historia, när man inte har tillgång till förstahandsinformation. Det där med att skapa ett tänkt liv, ett Tänk om, som omfattar alla de personer man saknar, men som man inte längre kan träffa. Svårigheten att urskilja sin egen identitet när hela ens historien är förstörd av ett obegripligt andra världskrig med folkmord och deporteringar. Viljan att förstå, om endast i symbolisk form.

Fast jag är besviken. Kanske skulle jag ha gillat den här boken om jag inte hade läst alla de andra böcker som den påminner om först. För det är ju en bok som har potential. Som skildrar sorg och vilsenhet och ger en öppning för acceptans och tillhörighet. Och jag tycker att den slutar lite som Maria Gripes Agnes Cecilia, där de (delvis) föräldralösa flickorna Tetti och Nora blir vänner på slutet – som om det alltid var ämnat så, som om detta var vad allting ledde fram till.

20 kommentarer:

Ann-Sofie sa...

Apropå ditt halvvägs-fastnande i böcker: JAG fastnande uppenbarligen mer i själva fenomenet än vad du skulle läsa. = ) Hursomhelst, jag sällar mig inte till hurra-ropen till Krauss, det kunde jag ju ha skrivit istället. När jag bloggade om boken skrev jag "Likaså tycker jag att tonen skiftar för mycket även då synvinkeln ligger hos bara en person. Som om författaren inte helt bestämt sig. Det känns spretigt, ungefär som om texten inte är färdigredigerad."

Bokbabbel sa...

även jag vill avsäga mig ansvaret från att ha hyllat boken, jag tyckte sådär om den och tittade mig undrande omkring när alla gick omkring och utlyste den till bästa boken ever eller åtminstone årets bok typ. nejnej

Anonym sa...

Många kritiker har pekat på likheterna - till och med har några ställt frågan om det är ett postmodernt skämt - mellan makarna Foers/Krauss romaner. (Samma sak gäller ju deras grannar i utkanten av Brooklyn, författarparet Hustvedt/Austen.)
Jag diskuterar dessa likheter rätt mycket i min bok om intertextualitet som kommer ut nästa år.
---
Till det som jag tycker väldigt mycket om i "Kärlekens historia" - en favoritroman - är Nicole Krauss språkdiskussioner. Hennes berättelse om att folk en gång i tiden talade tyst med varandra. Enbart med händerna.
Att då två klappar på en axel kunde ge tröst från en människa till en ensam och ledsen medmänniska.
"Ja. Du finns".

lena kjersén edman

Vixxtoria sa...

Jaha, här börjar folk bekänna färg och göra avbön, så att jag kan sålla agnarna från vetet bland mina bloggläsare :-D

Ann-Sofie: Det var så klart helt okej att fastna i fenomenet att inte läsa färdigt böcker :-) Kul att höra att jag inte är helt ensam om att inte hylla boken. Men väldigt spretig tyckte jag nog inte att den var, kanske mer uppbyggd av schabloner, som fick utvecklas precis så mycket och åt det håll som behövdes för att göra det lite gråtmilt. Och för all del kan det nog vara rätt oemotståndligt. Men jag håller med om att perspektivet byttes rätt ofta, och att man aldrig riktigt fick vila hos en berättare.

Bokbabbel: Nej, en bra bok kan jag förstå, men best book ever, det är det jag inte begriper (men så kan jag inte på något sätt förstå alla som hyllar Tidsresenärens hustru heller).

Lena: Det förvånar mig inte att fler pekat på likheterna. Personligen tycker jag kanske att om man vill ha nåt slags intertextuellt skämt så bör det göras lite elegantare än att få läsarna att fundera över vem som har plagierat vem. Jag ska kolla in din bok så småningom.

Men don't get me started on språkdiskussionerna! De köper jag minst av allt, men kan ha överseende med inom historien, och hur Krauss vill bygga upp symboliken här. Men jag har antagligen svårt för dem på grund av att jag i mitt yrke känner till alla de vanliga (och de är rätt många) teorierna kring språkets uppkomst, och den här känns rätt, ja – konstruerat. Vacker och symbolisk, visst.

snowflake sa...

Den där boken var så behaglig att läsa, den bara flöt på så fint så fint, och sen några dagar efter att jag läst ut den så mindes jag i n g e n t i n g. Inga som helst avtryck.

Denna reaktion påminner mig om (förlåt!) läsningen av Siri Hustvedts Vad jag älskade. En mjuk bäck och så -- ingenting. Vad handlade den om?

Vixxtoria sa...

Snow: Visst flöt boken fram fint, där finns inget att anmärka. Jag misstänker att mitt minne kommer att vara en lätt irritation och besvikelse, men något riktigt starkt intryck har jag inte fått, så jag tror inte jag minns den så bra heller.

Hustvedt har jag inte läst, och om det finns en massa intertextualitet mellen henne och min darling Paul, så fortsätter jag nog att låta bli att läsa ett tag till. (Jag har annars alltid inbillat mig att det finns något slags släktskap mellan hur Hustvedt och Linn Ullmann skriver. Men det kan vara för att jag tycker att de liknar varandra lite på bild.)

snowflake sa...

Jamen det gör de ju! Liknar varandra. Kanske Siris mamma också haft ihop det med Valentin Olsson? ;-)

Jag är nog mer Team Siri än Team Paul, men jag tycker bäst om Siris Lily Dahls förtrollning, som alla andra tycker är den svagaste. Gamla gubbar i New York... njae.

Paperback Lover sa...

Jag är också en av dom som fick höra så mycket fantastiskt om Kärlekens historia och sedan läste och tyckte inte så mycket alls om den. Men det vågade jag nästan inte säga. Så när din diskussion fanns här och folk ville att du skulle läsa den (om du skulle läsa ut nån) borde jag kanske ha varit påstridig.

Men then again; vår boksmak verkar inte mötas så ofta så vad skulle varningstecken från mig ha betytt :-)

Fast jag gillade Boktjuven och Vindens skugga.

Vixxtoria sa...

Snowflake: Ack, denna Valentin.... Ja, nån gång om året dyker det ju upp nya ättelägg, så det skulle väl inte vara förvånande om Siri kom ut.

Jag har aldrig tänkt på Auster som gamla gubbar i NY... kanske för att jag först fascinerades av hans tidigaste böcker, så för mig är det för evigt unga män med stora boklåder i NY, och det är jag rätt svag för :-) Men jag borde förstås läsa Hustvedt nån gång.

Paperback. Jag gillade Vindens skugga, och tyckte att Boktjuven var en bra bok, om än lite mycket stråkar och sentimentalitet. Skriven av nån som vet vilka strängar man ska spela på, helt enkelt, och det behöver ju inte vara dåligt (men, och det här har jag ju varit inne på tidigare, Boktjuven kan möjligen förlora på att man varvar den med att läsa De Fattiga i Lodz).

bokstavlarna sa...

Jag fick en gång A History of Love i present av en vän som sa att det var hennes favoritbok. Jag har fortfarande inte vågat berätta för henne att jag själv inte alls blev förtjust, utan tyckte att den var rätt pladdrig och fladdrig...

Titti sa...

Men! Vad skönt att höra att det finns så många som inte är överförtjusta i Kärlekens historia, för det var inte jag heller. Lite halvljummen sådär, tyckte jag.
Och så lämnade mig Boktjuven så pass oberörd att jag aldrig orkade läsa ut den. Därför blir jag lite orolig nu när du säger att Tidsresenärens hustru inte är något att hänga i julgranen, Vixxtoria! Jag köpte den i helgen och lade den näst-högst upp i att-läsa-högen. Låter som om det kanske var ett felköp!

Vixxtoria sa...

Bokstävlarna: Aoch. Nej, sånt kan man inte säga. Jag fick en gång alla böckerna om Pojken som kallades Det av en väninna. Jag har fortfarande inte sagt så mycket om dom.

Titti: Jag skulle i och för sig bli väldigt glad om det fanns någon enda själ i universum som liksom jag förstod vilken bluff den där Tidsresenären är, men om du är en bibliotekarie, Titti, så kommer du att tycka den är jättebra i alla fall (don't ask me why), så oroa dig inte. Är du inte bibliotekarie så måste du lova att du återvänder och berättar vad du tyckte, okej :-)

L. sa...

Ah, jag måste erkänna att jag lite önskar att jag inte hade läst det här. Och jag drar slutsatsen att jag antagligen har läst tillräckligt få böcker för att inte vara så kräsen. :-)

Titti sa...

Jag är inte bibliotekarie. Låter som att oddsen för att jag ska gilla rasar... :-) Kanske blir boken aldrig läst. Eller måhända kan jag leta upp en bibliotekarie i bekantskapskretsen att ge boken till, så den ändå kommer någon till glädje.

Catrin sa...

Jättespännande att läsa vad du tycker om den. Jag läste den för många år sedan - långt innan jag bekantade mig med Zafons Vindens skugga, Jonathan Safran Foer och andra du refererar till. Kanske jag också skulle göra samma slags kollingar om jag hade läst den idag? Nå - det kan jag aldrig få veta. JAg visste inte att Krauss och Safran Foer var ett par när jag läste den och inte för att det spelar ngn roll, men jag ÄLSKADE DEN. Men det lustiga är, att när jag nu läser vad du skrivit om den - så känner jag inte alls igen handlingen. Den kan inte ha lämnat ngt bestående intryck med andra ord, mer än en knäsla,men en bra och skön känsla.

Catrin sa...

oj vet inte var "kollingar" kom ifrån. men det lät ju lite kul, faktiskt ...

Vixxtoria sa...

L: Jag önskar lite också att du inte hade läst det. Men vi har ju fortfarande många andra favoriter, och jag kan verkligen rekommendera Vindens skugga, om du inte har läst den :-) Eller så hamnade den här boken i ditt liv vid just rätt tillfälle. Det är ju ofta det som är det magiska tricket.

Titti: Nah, då kan det vara kört. Ge bort den till en bibliotekarie, och be att få låna tillbaks den om du händelsevis skulle sakna nåt att läsa nån gång (as if!).

Catrin: Jag hade ju läst 120 sidor innan jag fick reda på att de var ett par, och då hade jag redan gjort kopplingen alldeles av mig själv. Det var sen L talade om för mig att de var gifta.

Nu skriver jag ju inte inte så himla mycket om handlingen, utan tar fasta på endast några grejer. Klicka vidare till svd-artikeln av Gunbritt Sundström om du vill påminna dig handlingen, för hon beskriver den rätt bra. Men jag har också såna där böcker (t ex Vindens skugga, faktiskt) som jag älskade, och minns med stor glädje, men inte minns ett jota av, nästan. När jag läste Ängelns lek så hade jag rätt stora problem att koppla till Vindens skugga här och där. Jag tror alltså inte att man nödvändigtvis måste minnas en bok för att ändå kunna hävda att den var en stor läsupplevelse.

Och jag kanske kan tillägga till ALLA er här som älskade Kärlekens historia: Ett jättestort GRATTIS! Det är ju det vi är på jakt efter ständigt, den stora kicken. Den här gången hoppades jag - och jag hade ju goda skäl! - men jag blev besviken. Och aldrig blir man väl så besviken som just när man trott att man ska ha hittat BOKEN.

Anonym sa...

S. 267 - 271
i "52 kvinnliga författare" är en essä om Nicole Krauss. Där finns också en bibliografi (det finns det också till de 51 andra författarna),
Nicole Krauss första bok handlar också den om minnet - men på ett mer vetenskapligt sätt än "Kärlekens historia", som är den judisk-amerikanska författarens andra bok.

lena k e

bokstavlarna sa...

Det är ju problemet med att ge bort böcker som present, det är sällan mottagaren har identisk boksmak med givaren och då är det som bäddat för besvikelse.

Apropå Tidsresenärens hustru; Vad ÄR det egentligen med den boken som gör att vi bibliotekarier/blivande bibliotekarier älskar den? Det kan ju inte BARA vara för att Henry är bibliotekarie själv, så enkelspåriga kan vi väl ändå inte vara? ;)

Vixxtoria sa...

Lena: Vad står det för intressant om Krauss i boken då? Jag har den inte tillgänglig och kommer inte att kunna springa på bibliotek och leta på några dagar. Jag läste flera (tidnings)artiklar och -intervjuer om/med Krauss härom dagen, och hon verkar absolut intressant på många sätt. Detta är ju också en "bra" bok så där objektivt sätt, men jag tyckte den var rätt tråkig och förutsägbar och konstruerad som sagt.

Bokstävlarna: Ja, fast böcker och presenter kan bli bra också. Man upptäcker något man inte skulle valt själv, i bästa fall tycker man mycket om den (Vindens skugga fick jag i present t ex, den hade jag aldrig köpt själv, men givaren hade läst och ville så gärna ge mig just DEN läsupplevelsen. Det var absolut en av de bästa och mest omtänksamma prsenter jag har fått), i sämsta fall får man kanske läsa något som betyder mycket för nån annan som man tycker om. Om jag ska ge en bokpresent till någon, så funderar jag så klart mycket på om det är något personen kommer att gilla, och där kan jag anpassa mig, men jag vill också helst att det i alla fall ska vara något JAG också gillar och kan stå för.

Och Tidsresenärens hustru - search me! Jag antar att det är Henry, men jag förstår inte varför. Han beskrivs och beskrivs och beskrivs som en cool punkare, men han AGERAR inte som en. Jag tycker hela problemet med den bok är att det är så jävla massa "tell" hur allting är, och så himla lite "show".