När man som jag medvetet försöker dra ner på läsningen av dåliga deckare (de bra vill jag så klart inte avstå ifrån) får man se det som kompensation att utsättas för lite vardagsbrottslighet då och då. Som att förlora plånboken till exempel. Det är klart att till och med en bokälskare bekymras över såna saker som att körkortet är borta. Och att Visakortet är försvunnet och måste spärras leder ju till en oöverskådlig kedja av förskjutningar vad gäller elektroniska bokbeställningar som ännu inte hunnit expedieras.
Körkort och Visakort är dock inte allt en bokälskare behöver bekymra sig över. Nej, en rad andra tankar forsar dag och natt genom bokälskarens huvud. Det kan ta månader innan alla dessa angelägenheter blivit uppklarade. Som alla förstår så tänker jag bland annat på det här:
1. Lånekorten! Vilket jäkla jobb att skaffa nya lånekort överallt! Och alla bibliotek man tar kontakt med vill dessutom att jag ska vänta en månad för att se om plånboken och korten kommer tillbaka. Hur ska jag låna under den månaden då, undrar jag? (Ja, jag undrar förstås inte i tysthet för mig själv, så jag får också svar: Det går så bra att låna vid disken med hjälp av legitimation.)
2. Kvittona!! Hur ska man göra med alla kvitton på inköpta böcker som man kan behöva när man ska byta böckerna mot andra som man inte har läst? Hur ska man övertyga Konsum, Pressbyrån, Akademibokhandeln och Ikea om att man faktiskt köpt böcker där sista veckan som råkade vara dubletter eller bli fel födelsedagspresent till någon? Jag bara undrar!
Stämpelkorten!!! Ghaaa! Alla pocketstämplar på Lagerhaus och Pocketshop! Borta för alltid! Jäkla plånbokstjuv!
Rabattkupongerna!!!! Alla utklippta, outnyttjade 25 %-kuponger giltiga på Akademibokhandeln. Kan man ringa nånstans och få nya? Även om de gick ut 2009-10-31?
Inköpslistorna!!!!! Alla små papperbitar där jag med mikroskopisk stil skrivit upp vilka böcker i en serie jag redan har i bokhyllan, och vilka jag – om tillfälle yppar sig – ska lägga rabarber på när jag snokar igenom antikvariat och loppmarknader. Och döende släktingars bokhyllor.
10 kommentarer:
Vilket svin som stal din plånbok! *skickar bad kharma*
I den bästa av världar har plånboken hamnat hos någon som i detta nu sitter och bläddrar igenom dina lånekort, rabattkuponger och boktipslappar och tänker att hm, det här med läsning verka ju vara värsta grejen, kanske man skulle prova... Och så tar hen Pocketshops stämpelkort och går och köper sig sin första bok. Antagligen "Snabba cash", men ändå!
Skämt åsido: hoppas att den kommer tillrätta!
Vad trist! Hoppas du får tillbaka den!
Grrr.... vad jobbigt!! Stackars dig och en stor fet smäll borde den ha som inte lämnar tillbaka din plånka! Du skriver inte att den blivit stulen så jag har mina misstankar om att du är som jag och blir av med saker lite då och då av egen förskyllan.. Då kan den ju komma till rätta..
Jag hoppas innerligt att din plånbok dyker upp. Jag är själv mästare på att "bli av med" saker. (För några dagar sedan lyckades jag tappa bort min nyckelknippa i lössnö. Yster hund och fem minusgrader och ett låst hem... Grannen fick ta hunden och jag fick "gräva upp" hela promenadstigen... (Jag hittade mina nycklar). Tappade plånböcker är i vart fall stress man inte behöver- livet kan minsann vara nog stressigt ändå.
Snowflake: Ja, bad bad karma på dom! Eller den. Jag tror det är nån på jobbet, vilket gör saken mindre kul.
L: Nu handlar ju det här inlägget om saker som har med böcker att göra som finns i plånboken, men annars fanns det också en biocheck som kan användas för att TITTA på Snabba Cash innan eländet läser boken. Min plånbok är en vandrande nöjesinrättning med andra ord.
Boktokig: Jag skulle vara glad om jag fick tillbaks själva plånboken, faktiskt. Den var så ovanligt fin och slitstark med plats för jättemånga kort. Men det har nu gått nästan tre veckor så jag betraktar chanserna som mycket få.
Bokomaten: Du har rätt i att jag förlägger det mesta :-) Jag har också haft en alldeles osedvanligt tur vad gäller detta, och blivit uppringd av folk som hittat min plånbok, handväska och mobiltelefon på tåg, bussar och gatan, utan att förlorat en enda hundralapp. Nån gång tar turen slut, och den här gången har jag nog inte förlagt plånboken själv. Tyvärr.
Ingrid: Lössnö och sand är de värsta ställena att tappa saker. Du får kanske dressera hunden att bli nyckelletare? (genom att hänga en liten rökt korv på nyckelknippan, kanske?). Nycklar, glasögon, almanacka, datorsladd, vantar och almanacka förirrar sig ständigt för mig. Men aldrig tandborstar. Det är konstigt faktiskt.
Betalkort och dylikt går ju att ersätta även om det tar en massa tid och energi, men att bli av med lappar/anteckningar och sånt är ju värre för min del. För jag har ju skrivit upp det för att jag inte klarar av att komma ihåg det i skallen. Min almanacka/anteckningsblock eller hela väskan skulle iofs vara en totalkatastrof. Mitt liv skulle gå under, eller iaf bli väldigt jobbigt under en längre period.
Nej fy vad jobbigt! VISA-kort och stämpelkort, I feel you!
Nån på jobbet?! Nä, det var verkligen obehagligt! Hu.
Klotho: Jag skulle tycka det var lite skönt om nån stal min almanacka. Ja, fast den mer PK-delen av mig skulle förstås klaga över att det var en katastrof att alla vårens möten försvann i en blink.
Bokbabbel: Visakort är märkvärdigt enkelt att få ett nytt. Värre är det med körkort. Först måste man ringa polisen och stöldanmäla (vilket är enkelt gjort, och en automatisk nybeställning går till Transportstyrelsen), men att hitta tid att gå och klippa sig innan man ska ta nytt körkort är nästan ogörligt. (Riktigt krångligt är det faktiskt med alla klubbkort till diverse affärer, ska man ersätta dem, eller strunta i det? Jag har inte bestämt mig ännu.)
L: Ja, lite olustigt är det. Jag hoppas att det är nån på bussen, men jag får inte riktigt ihop det tidsmässigt. Men vi har tyvärr ganska gott om stölder på vårt jobb.
Skicka en kommentar