Jag kanske skulle vara den där bokstavstroende. Den där fanatikern, med auktoritetstro som bara lyder order. Angivaren. Medlöparen som tvår sina händer. Präktig och laglydig. Oantastligt. Omoraliskt. Men legalt. Och med både skygglappar och kappor som blåser för vinden.
Jag hoppas förstås att jag åtminstone är en ögontjänare, som förment minutiöst utför alla mina plikter, men spottar bakom ryggen på makthavarna. Som kanske inte gömmer någon på vinden, men i alla fall ser genom fingrarna när jag upptäcker att grannen gör det. Den som lägger en extra potatis i den magra skäppan som köps på krita. Den som tänker att den barmhärtighet jag visar en fiendesoldat, får min son av en främmande kvinna på andra sidan stridslinjen.
Men kanske är jag i stället en av de drivande. En med ideal och kraft, med medel, mod och makt. En som har tron, en som tar sig rätten. En som ger orderna. En som till och med tänker ut dem. En som finner på lite extra djävliga befallningar. Jag skulle kunna tänka mig det. Jag skulle till och med kunna föreställa mig att jag gör mig riktigt bra i den rollen. Ser ni hur väl den bruna mössan passar?
Fast helst önskar jag att jag var en av de livrädda. En av de små lortarna som delar sina ransoner med en medmänniska. En av dem som behåller sitt människovärde, en av dem som kan se sig själv i ögonen. En av dem som utbyter lösenord i smutsiga prång, som ser sig själva som en del i något större. En av dem som hellre dör än mister självrespekten.
Och sen slår det mig. Jag skulle lika gärna kunna vara ett av offren. Det kanske är jag som syr in mina smycken i klänningsfållen, som rullar in mina taveldukar i minkpälsen, och mutar mig ut ur landet. Och lever med skulden.
Eller är det jag som apatiskt håller för öronen, och godtroget upprepar mantrat att det inte händer mig. Som blundar för förändringarna. Som litar på mina grannar och vänner. På min make som inte har något med det här att göra.
Är jag rentav en som lyder order. Som ignorerar rykten, och som lydigt kliver på tåget, överlämnar mina värdesaker, klipper håret, och prydligt viker ihop mina bästa kläder sedan jag lagt skorna ordentligt i den stora uppsamlingskorgen?
Blir jag en överlevare? Blir jag ett levande lik, loppätet och tuberkulöst? Överlever jag på kokt potatisvatten och mögliga brödsmulor, på att tränga mig före i kön, på att sluta hoppas, på att bli cynisk, genom att visa andra in i duschrummet, eller genom att bokstavligt talat gå över lik ända fram till krigsslutet?
Hur kan man skilja rätt från fel utan facit i hand?
Jag parallell-läser Markus Zusaks Boktjuven och Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz. På Svtplay ser jag klipp från andra världskriget i dokumentärserien Världens undergång. Är det detta som är identifikationsläsning?
7 kommentarer:
Hur är De fattiga i Lódz att läsa; seg eller med driv framåt? Jag tvekar om jag ska skaffa den.
Paula: Det är driv i den. Definitivt. Mycket mer än jag hade förväntat mig. Det är en väldigt bra bok.
TACK Vixtoria, författare, konstnär, filosof och vad du önskar!
från Lena K E - som nu ska läsa ditt inlägg en gång till.
Som tankeväckande njutning.
Tack för ditt svar!
Bra inlägg, det tål att läsas igen - och funderas på många gånger. Hur skulle man själv agera och reagera... det är väldigt lätt att tänka och göra rätt när man redan vet utgången.
Går det ens att med facit i hand skilja rätt från fel i en så extrem situation? Jo, vissa saker är bara fel och andra alltid rätt, men gråzonerna är ändå flest.
Intresanta funderingar, de om vem man skulle vara i en annan tid, en annan situation.
Lena: Tack för fina ord. Det värmer alltid!
Paula: Jag kan ju förtydliga att det är en väldigt jobbig bok. Inte bara på grund av innehållet, utan kanske för sin karaktär av kollektivroman. Det är många pusselbitar som läggs samman, och den bygger till stor del på att man "vet" vad som hände, att man fyller i med bilder man har från andra ställen. Jag har läst ganska mycket om den här perioden tidigare, så för mig känns den här boken som en viktig pusselbit. Känner man sig inte så inläst (och jag har ju ingen aning om hur du har det på den punkten) så är Lena Einorns Ninas resa en bättre bok att "börja med" skulle jag säga. Men Sem-Sandbergs är nog en bättre bok.
Evacecilia: Tanken med just det här inlägget var att man skulle läsa det igen. Och igen. Och igen. Jag funderar mycket över det där, att man läser böckerna om andra världskriget och har facit i hand, och inbillar sig att man själv skulle ha varit en av de goda hjältarna, som gömde judar i källaren, var med i motståndsrörelsen, och naturligtvis inte för ett ögonblick förfördes av Hitler eller satte sig själv och sin familj i första hand. Men ärligt talat – skulle jag verkligen vara den personen?
L: Nej, jag tror inte att facit hjälper. På ytan tror man väl det. Man "vet" att nazisterna var onda, och alla andra var goda (Stalin till exempel, eller vadå?). Och alla judar var förstås också goda, eftersom de var offer. I själva verket var alla människor som levde i en extrem situation. Är man så god som man vill inbilla sig, när man läser i det där facitet? Jag tror att jag själv skulle blunda rätt länge, sedan försöka se om mitt eget hus, och därefter antagligen tillbringa ganska mycket tid med att ge rationella bortförklaringar till att jag inte handlat så etiskt försvarbart. Och samtidigt finns den där frågan – vem kan klandra någon annan för att de sätter sin egen säkerhet först? För att man prioriterar mat på bordet till sina egna barn framför altruism?
Men ett facit underlättar väl för de tvehågsna, de som alltid vill hålla på vinnaren. De hade ju kunnat spela sina kort väl om de vetat utgången.
Jag har läst flera av Alice Millers böcker (där hon bland annat analyserar Hitlers barndom, och vad hela den aktoritära uppfostran gjorde med tyska folket). Mycket intressant, tycker jag (även om jag misstänker att man förstås måste ta en del av hennes slutsatser med en nypa salt).
Skicka en kommentar