Vad går an?

Det finns tydligen gränser. När boken Tom är död av Marie Darrieussecq kom ut fick författaren kritik för att hon (i jagform!) skrivit om en mor som förlorar sitt barn, utan att detta var självupplevt. Att skriva om förlorade barn får man alltså endast göra om man själv råkat ut för det. Det här är en så stor och intressant fråga att jag ville diskutera den i ett eget inlägg, men det var många som inte kunde hålla sig ifrån att kommentera detta när jag skrev om Darrieussecqs bok häromdagen.

Ja, det finns tydligen gränser för vad man får skriva, men jag tycker de är lite otydliga. Finns det andra områden som är förbjudna? Får man skriva om övergrepp, incest, självmord, afasi, graviditet, ångest, massmord, barnamord, våldtäkt, slaveri och hur det är att arbeta i en konsumkassa om man själv inte har personlig erfarenhet av detta?

Och är det skillnad på skönlitteratur och facklitteratur? Får en journalist till exempel inte rapportera från en rättegång om gruppvåldtäkter om man själv inte har blivit våldtagen eller våldtagit? Borde Dick Harrison åtalas för trafficking för sin historiska trebandsöversikt över slaveriet? Ska Camilla Läckberg spärras in för anstiftan till mord på grund av kursiverade textavsnitt som illustrerar mördarens tankar? Får ingen skriva avhandlingar om världssvälten som inte har svultit (ihjäl) själv?

Min misstanke är att debatten uppstår just för att det är en kvinna som är mor som skriver om ett förlorat barn utan att ha upplevt det själv.

Ödets finger pekar mig denna vecka i tydligt riktning mot Darrieussecq. I det nummer 2 av ViLäser som jag tagit mig igenom finns nämligen även en artikel om rabaldret kring Darrieussecqs bok, och då handlade det inte bara om smaklösheten i att skriva om ett dött barn hon inte hade, utan även om anklagelser om plagiat. (Darrieussecq är för övrig nu aktuell med en bok som handlar om plagiat.) Tom är död skulle plagiera en bok av Camille Laurens (som på svenska heter I deras armar, och handlar just om Laurens förlust av en son). Mer om denna karusell finns i Kristoffer Leandoers understreckare i Svenska Dagbladet.

Jag vill gärna säga några ord om Darrieussecqs bok innan jag fortsätter resonemanget om vad man får skriva om och inte.

Darrieussecqs bok är ett seriöst och uppriktigt försök att leka "tänk om". Ett modigt sätt att angripa det allra värsta. I Darrieussecqs fall kanske också ett sätt att förstå sina egna föräldrar erfarenhet; de hade förlorat ett barn. Boken är nästan 230 sidors ältande i den förlorade sonen, i moderns skuld (barnet dog i en olycka medan hon sov middag). Ältandet, upprepandet, cirklandet som långsamt blir allt större ellipser är bokens stora styrka, och tillsammans med det skenbart vardagliga språket blir det en process av förlust, sorg, bearbetning och nyorientering.

Det här är ingen spekulativ bok. Det är ingen bok som förringar en förälders sorgearbete, det är inte en bok som förminskar det, som gottar sig i eländet eller som tycker att det bara är att rycka upp sig. Jag ser det tvärtom som en trovärdig kontrafaktisk undersökning av den abnorma situationen att förlora ett av sina barn. En bra bit in i boken deltar modern i en samtalsgrupp för sörjande föräldrar, en grupp som förvandlas till en tävling om vem som har rätt att sörja mest. Berättarjaget jämför egoistiskt sin förlust av fyra-och-ett-halvt-åringen med kvinnan som förlorat sin femtonåring (vad har hon att beklaga? Hon fick ju ändå femton år, en hel evighet!) och familjen som förlorat sitt veckogamla barn i plötslig spädbarnsdöd (vad har de att sörja? De kände ju aldrig sitt barn). I båda fallen "vinner" således berättarjaget detta spel mellan sorgliga förlorare. Hon drar fullständigt absurda slutsatser så klart. Men jag tycker gestaltandet av hur modern för sig själv rättfärdigar att hennes sorg är värd mest sätter fingret på vad det handlar om när man sörjer.

Och det är också den här bilden som blir intressant. Det skulle vara helt otänkbart att ifrågasätta reaktionerna som är beskrivna i en bok som är skriven av en mor som förlorat sitt riktiga barn. Det går inte att diskutera varför en sådan mor tänkte eller handlade som hon gjorde, utan att rikta kritik mot hennes sorg, utan att trampa på den, förminska den och spekulera i den. En skönlitterär bok som behandlar samma frågor hjälper däremot inte bara författaren att hantera sina värsta farhågor, utan tar även med läsaren på samma resa. En skönlitterär bok gör det möjligt att diskutera det allra hemskaste med distans, utan att respektfullt tassa på tårna runt någon annans sorg.

Idag finns en intensiv mediabevakning kring varje stor katastrof. Idag exploateras människors sorg och förtvivlan på löpsedlar och i spelfilmer. Psykologer och krisgrupper kallas in till skolor och arbetsplatser vid dödsfall. Böcker som baseras på sanna berättelser om svåra sjukdomar, om tsunamikatastrofer, gisslandramer och familjehemligheter blir bästsäljarsuccéer. Vi gråter (ibland lika mycket över dåligt språk som över innehållet). Mediebevakningen karaktäriseras av en paradoxal blandning av  sensationslystnad och respekt.

Jag tror att skönlitteraturen (och konsten i alla dess former!) har en viktig roll här. Inte bara för att olycksoffer knappast kan ha patent på att skriva om katastrofer, utan för att det är viktigt med plattformar där rädslor, sorg och svåra frågor kan diskuteras utan att någon enskild blir utsatt och ställd till svars. Det går inte att ifrågasätta hur någon reagerar på förlusten av en livskamrat, en bror, en bästa vän, ett barn, men det är lätt att hamna i en situation där någon enskilds reaktion ses som mall för ett normalt förlopp – både av den drabbade och av omvärlden. Men skräcken för att förlora någon finns hos var och en, och vi måste hantera den på något sätt. Med hjälp av konst och litteratur kan vi både nyansera ett skeende, och ställa det på sin spets. Det är både välsignelsen och förbannelsen som den mänskliga föreställningsförmågan för med sig.



Nya Vågen i P1 diskuterade 3 november 2010 också frågan om fakta och fiktion i litteraturen. Det var ett tag sen jag lyssnade på programmet, men om jag inte minns fel innehåller det även en diskussion om hur man ska kunna recensera böcker baserade på sanna händelser. (Jag har inte tid att lyssna igenom programmet igen just nu, men det är möjligt att just den senare diskussionen förekom i ett annat kulturprogram under vintern.) Hur ska man recensera en bok skriven av någon som utsatts för incest? "Det var en bra bok"? "Språkligt sett finns det mycket att önska"? "Den beskriver en hemsk verklighet som inga barn ska behöva utsättas för"?