Att ta det onda med det goda

Dom läser mina mejl. Och har tagit bilder på mitt hus. Dom har järnkoll på min blogg (och mind you – dom vet att du är här just nu och läser). Dom plockar upp alla spår jag lämnar efter mig – gårdagens sökning på galltvål (Aha! Fläckiga kläder!), dagens sökning på Polarn och Pyret (Aha! Fläckarna gick inte bort – nu köper hon nya kläder!) och när jag så småningom söker upp Tradera kommer dom tänka Aha! Nu säljer hon dom gamla fläckiga kläderna!

Jag talar om Google. Dom har bättre koll på mig än maffian.

I sin söndagskrönika i Godmorgon världen härom dagen sa Svante Weyler att vi accepterar rätt mycket av Google, som vi inte skulle låta passera om det var en statlig myndighet det handlade om. Bloggar man på blogger.com (det gör jag), använder man gmail (det gör jag) så är det rätt mycket information som matas rätt in i googles sökmotorer. Andreas Ekströms Google-koden är i grunden en fascinerad och fascinerande berättelse om framgångssagan Google. Om dom snälla killarna som vill göra hela världen sökbar. För att dom kan.

Jag är egentligen inte konspiratoriskt lagd. Och jag gillar Google. Jag googlar allt, jämt och ständigt, i arbetet och privat. Ett genomsnittligt blogginlägg innebär åtminstone ett dussintals googlingar. Ekström beskriver i sin bok att en av de vanligaste googlingarna är "Google". Och härom dagen bevittnade jag en kollega som googlade på "gmail.com". Att googla är som att andas för datoranvändaren. Eller åtminstone som att köra bil. Man skulle lätt köra vilse på nätet utan den väg som google stakar ut. (Men jag är så gammal att jag minns hur det var innan google fanns. När jag städar lådorna på jobbet hittar jag ibland fortfarande post-it-lappar med omsorgsfullt nedplitade långa url:er, till sajter som jag varit rädd att jag aldrig skulle hitta igen. Hade man glömt att bokmärka en sida, och inte kom ihåg den outgrundliga väg som lett fram till en intressant hemsida så var den hjälplöst förlorad i det stora sajberspejs. Altavista förslog inte så långt.)

Nej, Google var en revolution. Och visst känns det betryggande att de arbetar under devisen "Don't be evil". Att de erbjuder gratistjänster – en mejlserver till alla Lunds universitets studenter till exempel. Det kostar varken universitetet eller studenterna ett dugg. Vi som använder oss av Googles bloggverktyg, deras sökmotor, mejl och analysprogram, Google documents eller Google calender betalar inte heller. Den annonsering vi utsätts för är diskret; vi slipper rörliga bilder och pop-up-fönster som tar över webbläsaren. Men det är klart – annonserna (eller de så kallade sponsrade länkarna) relaterar till innehållet i mejlet, eller på bloggen. När jag klickar upp ett mejl (i gmail) som berättar att jag fått en kommentar till det inlägg om Twin Peaks som jag skrev härom dagen visas detta i högra delen av mejlfönstret:

Nej, jag är inte konspiratorisk på så sätt att jag på allvar tror att planen bakom Google är att ta världsherraväldet genom att exempelvis undanhålla information från människor, och att styra deras val. Men det är svårt att inte fundera över att möjligheten finns. Och när jag läser Andreas Ekströms beskrivning av hur allt i vårt liv kartläggs och systematiseras känner jag hur snaran långsamt dras åt. Jag vet inte om jag är redo för ett samhälle där jag kan ta en bild på en blomma, ladda upp den på nätet, och genast få svar på vilken växt det är. Eller om jag vill kunna nynna en låt och genast få den matchad mot miljoner melodislingor lagrade på nätet (fastän det säkert skulle bespara mig en och annan sömnlös natt). Jag vet inte om jag vill bli automatiskt identifierad så fort mitt foto läggs upp någonstans på nätet.

Det handlar helt enkelt om att jag vill veta om vad andra människor vet om mig.

När Ekström diskuterade sin Google-bok som värst i våras föreslog han att man skulle fundera på att inte ha alla ägg i en korg. Om man mejlar med gmail kanske man ska använda någon annan tjänst för sina foton. Någon annan kalender än Google calender. Sprida ut riskerna lite.

Andreas Ekström diskuterade bland annat boken i ett intressant samtal med sin förläggare, som är just Svante Weyler, på Littfest i Umeå. Jag såg den då via webben, och konstaterar till min glädje att den finns kvar, om någon mer vill titta.

Google-koden är en bra bok (och vilken flytande lätt prosa den är skriven på!). Det är en livsviktig, nödvändig bok om ett fenomen som alla som googlar är med om att skapa, men som vi inte kan kontrollera. Google som en god kraft som gör världen greppbar för dig och mig. Priset vi betalar är information om oss själva. Och vad händer om Google förvandlas till Mr Hyde? Vad händer om Googles samlade information blir tillgänglig för någon med helt andra syften? Jag väntar på uppföljaren: Google-konspirationen. (Och jag misstänker att det blir Dan Brown som skriver den.)