En skråpuk

Aldrig har en historia rört oss så

som den om Juliet och Romeo

Så slutar Shakespearedramat i Göran O. Erikssons översättning. Och visst är det en underbar historia, om ung och hastigt uppflammad kärlek som räcker ända in i döden. Fast det handlar trots allt bara om en kärlekshistoria som varar 3-4 dagar eller så. Med Romeos vana att byta föremål för sin kärleks ömma låga hade den antagligen inte hållt mer än en vecka om våra unga älskande hade hållt sig ifrån giftbägare och dolkar.

Jag tänkte flytta fokus från Romeo. Honom känner ni ju redan. Den där ynglingen som driver runt i Verona och skriver dålig poesi till den vackra, ouppnåeliga Rosaline, ledargestalten det lilla gäng av Montague-grabbar som fördriver tiden med att retas med sina rivaler från Capulet-klanen. Romeo har en kompis också. En sån där ful lustigkurre som aldrig får ligga – ni vet en sån där som alla populära killar i plugget brukade ha i släptåg. Här heter han Mercutio, och mer tragiskt öde får man leta efter.

Historien i Romeo och Julia har ju Shakespeare (som han brukade) rippat och gjort en bättre version av, men just Mercutiofiguren brukar intressant nog tillskrivas Williams egen penna. Han är onekligen ett intressant tillägg. I pjäsen travar han runt efter Romeo, och gör obscena kommentarer där så är möjligt, och brister ut i bittra monologer över hur ful han är ("... vad bryr jag mig om att folk kan se hur ful jag är..."), eller den berömda monologen om drottning Mab – drömmarnas fe eller förbannelse, som visar oss alla i vårt rätta, fula ljus. Större cyniker än Mercutio får man leta efter. Han håller sig ständigt lite utanför sällskapet, lite på avstånd, som för att gardera sig mot att bli bortstött. I ett tidigt utkast av pjäsen laborerade Shakespeare tydligen med att göra Mercutio till en av Julias älskande, men av detta finns inget kvar i pjäsen. I stället är jag förtjust i den (fullt möjliga) tolkning som konkretiserades till exempel i Backateaterns uppsättning av pjäsen (1995), där Mercutio blev Mercutia, som var hopplöst och olyckligt förälskad i Romeo. Jag väntar på att få se en manlig Mercutio visa samma känslor på scenen, för jag tror att det döljer sig en oanad dimension av pjäsen där.

Romeo och Julia har en väldigt tydlig vändpunkt, där den romantiska, sprudlande komedin övergår i en dyster väg mot undergång. Det sker just när Mercutio dör i pjäsens mitt. Romeo och Julia har just gift sig i hemlighet, när Romeos gäng möter Julias kusin Tybalt mitt på torget i det ljuvliga Verona. Mercutio vill mucka gräl, men Romeo (som ju nu utan någons vetskap gift in sig i Capulet-släkten) försöker lugna båda lägren. Det slutar dock med att Mercutio (som inte är nån hejare på fäktning) duellerar med Tybalt. När Romeo går emellan, lyckas Tybalt – under Romeos arm – få in en dödlig stöt på Mercutio, som dör i Romeos armar (hej, det är romantiskt, hörni!). Romeo hämnas i sin tur sin vän, dödar Tybalt och drivs i landsflykt.

Jag brukar tänka att om man skulle berätta denna kärlekshistoria utifrån Mercutios perspektiv så pjäsen bara vara hälften så lång. Den skulle handla om Romeo som övergav sin barndomsvän Mercutio för något så flyktigt som kärleken. Så lite värderade han vänskapen att han inte ens anförtrodde sin bäste vän vem han nu var förälskad i. Så vitt jag kan begripa dog Mercutio fortfarande i tron att Romeo älskade Rosaline. Också måste det ha varit obegripligt för Mercutio varför Romeo, som tidigare inte backat för lite hårda tag mellan Montagues och Capulets, helt plötsligt tycker att alla ska vara vänner. Kanske driver han sig själv in i döden för att han förlorat Romeos förtroende? Det är inte lätt att vara ful, cynisk, och dessutom ensam. Jag tycker att Shakespeare är lite njugg mot Mercutio, faktiskt.