Memento mori

2010 var inte nåt särskilt bra år om jag tänker efter. Jag har varit trött och håglös, arbetat för mycket och varit mer irriterad än tillfreds. Den där balansen mellan jobb och ledighet har inte infunnit sig och jag har läst Lotta på Bråkmakargatan alldeles för många gånger. Det har varit svårt att landa i det som händer här och nu och inte längta till ett obestämt sedan – med lyckligt lekande (eller möjligtvis sovande) barn, ett nystädat – och inte minst färdigrenoverat! – hus, inlämnade artikelmanus och obegränsat med lustläsningstid.

Men det värsta har inte varit friden som inte infunnit sig, inte det vardagliga naggandet, utan den där tomheten som uppstår när människor man känner försvinner. När det blivit försent att ordna för det där arkadiska "sedan" som aldrig hann komma. Det fanns flera människor i min närhet som inte upplevde nyåret 2011, och jag saknar dem.

Nånstans mellan 2010 års begravningar läste jag Annika Borgs bok Inga fler dagar inom parentes. Det är en bok sprungen ur hennes egen sorg och de tankar som väcktes då hennes far blev sjuk, och efter en lång tid av både hopp och förtvivlan avled. Det är också en bok med djup och välformulerad resonansbotten i Borgs yrke som präst. Också i de texter som hon har skrivit ur sin egen förtvivlan under faderns sjukdom slås jag av hur oerhört vackert språk hon har, här finns en skönhet och exakthet som understryker det viktiga innehållet: hur går man igenom ett sorgearbete? Hur överlever man? Hur känns det, och vad är meningen?

Första delen består av anteckningar som Annika Borg gjorde under faderns sjukdom och efter hans bortgång. Det är starka och närvarande texter, som varken ältar eller grottar in sig. I en andra del växlar Borg perspektiv och går i stället sakligt igenom reaktioner och tankar som är vanliga hos den som sörjer, eller den som gjort andra förluster (när ett förhållande går i kras, ett missfall, en abort; överhuvud taget sorgen över det som aldrig blev). I två kortare, avslutande delar ges först (icke-konfessionella) redskap för att stanna upp, vila i, och gå vidare i sorgen, och sedan korta textavsnitt (poesi och psalmer) att hämta kraft ur.

Jag tycker att Annika är så klok. (Jag köpte under flera år tidningen Amelia bara för att läsa den rådgivningsspalt hon hade där.) Ödmjuk och genomtänkt, realistisk och aldrig lättvindlig. Alltför ofta (och särskilt på bokbaksidor) används klyschan att en bok får en att "skratta igenkännande" – vilket ju för all del inte behöver betyda att det inte är just vad man gör. Borgs bok får mig i stället att gråta igenkännande. Vägarna till sorgen är olika, men jag tänker att när man verkligen drabbas av den så är den sig lik, därför att den får oss att möta oss själva och våra värsta mardrömmar.

En tanke tar jag särskilt med mig, något som rörde mig lite särskilt det här året. Det är beskrivningen att en begravning samtidigt bär med sig minnet av tidigare begravningar, och kanske i sitt sköte även de kommande, måhända till och med din egen.

Och jag tänker också att det är där i kanten av sorgen som livet blir tydligare. Det är väl det även Borg menar med sin titel – Inga fler dagar inom parentes – inga fler halvlevda ögonblick och viktiga händelser som ska vänta till sedan.

Jag vill inte leva varje dag i en dödsskugga eller på randen till en avgrund. Jag vill inte ens leva varje dag som vore den sista. Men jag skulle vilja ge mig tid och utrymme till eftertanke lite oftare. Att vara nöjd med det jag gjort och det jag har. Att se mer till det jag har för händer än det jag ska göra sedan. Att planera mindre och leva mer. Att vara lite mera här.