onsdag 5 januari 2011

Memento mori

2010 var inte nåt särskilt bra år om jag tänker efter. Jag har varit trött och håglös, arbetat för mycket och varit mer irriterad än tillfreds. Den där balansen mellan jobb och ledighet har inte infunnit sig och jag har läst Lotta på Bråkmakargatan alldeles för många gånger. Det har varit svårt att landa i det som händer här och nu och inte längta till ett obestämt sedan – med lyckligt lekande (eller möjligtvis sovande) barn, ett nystädat – och inte minst färdigrenoverat! – hus, inlämnade artikelmanus och obegränsat med lustläsningstid.

Men det värsta har inte varit friden som inte infunnit sig, inte det vardagliga naggandet, utan den där tomheten som uppstår när människor man känner försvinner. När det blivit försent att ordna för det där arkadiska "sedan" som aldrig hann komma. Det fanns flera människor i min närhet som inte upplevde nyåret 2011, och jag saknar dem.

Nånstans mellan 2010 års begravningar läste jag Annika Borgs bok Inga fler dagar inom parentes. Det är en bok sprungen ur hennes egen sorg och de tankar som väcktes då hennes far blev sjuk, och efter en lång tid av både hopp och förtvivlan avled. Det är också en bok med djup och välformulerad resonansbotten i Borgs yrke som präst. Också i de texter som hon har skrivit ur sin egen förtvivlan under faderns sjukdom slås jag av hur oerhört vackert språk hon har, här finns en skönhet och exakthet som understryker det viktiga innehållet: hur går man igenom ett sorgearbete? Hur överlever man? Hur känns det, och vad är meningen?

Första delen består av anteckningar som Annika Borg gjorde under faderns sjukdom och efter hans bortgång. Det är starka och närvarande texter, som varken ältar eller grottar in sig. I en andra del växlar Borg perspektiv och går i stället sakligt igenom reaktioner och tankar som är vanliga hos den som sörjer, eller den som gjort andra förluster (när ett förhållande går i kras, ett missfall, en abort; överhuvud taget sorgen över det som aldrig blev). I två kortare, avslutande delar ges först (icke-konfessionella) redskap för att stanna upp, vila i, och gå vidare i sorgen, och sedan korta textavsnitt (poesi och psalmer) att hämta kraft ur.

Jag tycker att Annika är så klok. (Jag köpte under flera år tidningen Amelia bara för att läsa den rådgivningsspalt hon hade där.) Ödmjuk och genomtänkt, realistisk och aldrig lättvindlig. Alltför ofta (och särskilt på bokbaksidor) används klyschan att en bok får en att "skratta igenkännande" – vilket ju för all del inte behöver betyda att det inte är just vad man gör. Borgs bok får mig i stället att gråta igenkännande. Vägarna till sorgen är olika, men jag tänker att när man verkligen drabbas av den så är den sig lik, därför att den får oss att möta oss själva och våra värsta mardrömmar.

En tanke tar jag särskilt med mig, något som rörde mig lite särskilt det här året. Det är beskrivningen att en begravning samtidigt bär med sig minnet av tidigare begravningar, och kanske i sitt sköte även de kommande, måhända till och med din egen.

Och jag tänker också att det är där i kanten av sorgen som livet blir tydligare. Det är väl det även Borg menar med sin titel – Inga fler dagar inom parentes – inga fler halvlevda ögonblick och viktiga händelser som ska vänta till sedan.

Jag vill inte leva varje dag i en dödsskugga eller på randen till en avgrund. Jag vill inte ens leva varje dag som vore den sista. Men jag skulle vilja ge mig tid och utrymme till eftertanke lite oftare. Att vara nöjd med det jag gjort och det jag har. Att se mer till det jag har för händer än det jag ska göra sedan. Att planera mindre och leva mer. Att vara lite mera här.

12 kommentarer:

Ingrid sa...

Vixxtoria: Tack för detta fina inlägg. Ditt år 2010 verkar att ha varit lite som mitt 2009 (som för mig blev ett mycket tungt och svårt år fyllt av förluster). Jag känner igen så mycket i det du skriver. Jo- varje begravning man går på är en summa av alla begravningar man tidigare bevistat och man kastar onekligen en blick framåt också. Jag tror att tiden läker mycket (men inte allt) - livet är fyllt av avsked- ingenting är beständigt. Det är vist att inte planera för mycket- framtiden kan vi inte göra mycket åt- det är en konst att lära sig att se till varje dag och att bara se till den. Jag önskar dig allt gott för 2011- jag tänker på dig.

Hermia sa...

Jag vill instämma med Ingrid - det är ett fint, berörande inlägg. Några ord jag citerade förra året på min blogg, vackra ord av Jaques Werup:
"Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig."

Att leva med minnet av de som inte finns med längre. Jag önskar dig ett vackert oplanerat år med mer vara än göra.

mariasbokliv sa...

Åh, den vill jag läsa! Inte för att 2010 var ett särskilt uselt år utan för att det som alla andra år sedan 2002 fylls med tankar på allt jag glömde fråga om eller hur det kunde ha blivit "om inte"

Lyrans Noblesser sa...

Fint skrivet och på något sätt trösterikt för mig, som sannolikt kommer att få ett tungt 2011.

Vixxtoria sa...

Ingrid: Tack för varma ord, Ingrid. Ibland tänker jag att det är lite särskilt svårt i det här fallet, därför att jag inte har varit direkt anhörig till de här människorna, inte officiellt nära, så att säga. Men det är ju personer jag har träffat nästan varje dag i många år, och det blir rätt mycket sorg av sånt också. Och det har varit och är en del allvarligt sjuka i närheten, så jag väntar mig mer sorger framöver. Hur absurt det än låter tycker jag det finns en viss glädje med en sorg man vågar känna. Det blir lite mera liv av livet på det sättet.

Hermia: Ja, jag gillar också den där raden av Werup! (Men av nån anledning hör jag alltid honom sjunga den också, och det stör upplevelsen lite grann!) Raden är annars med i Borgs bok. Större delen av den här texten skrev jag för övrigt i somras när jag just läst boken, och jag tvekade lite då för att publicera den, men nu tyckte jag det var synd att inte göra det. Men tack för det du skriver – mer vara än göra, det är precis vad det handlar om.

Maria: Det är en fin bok som jag tror man kan läsa "när som helst". Den där sorgen man en gång upplevt försvinner ju aldrig helt (kanske är det till och med bra att ta fram och "titta på den" på lite distans ibland).

Lyran: Jag tror att det här är en bok som du skulle tycka mycket om, och det kan nog ha sina poänger att läsa den "förberedande" om det behövs. Borgs bok "Glöm inte bort att du är människa" tycker jag också mycket om.

Sanna sa...

Mycket fint och inspirerande skrivet! Man blir verkligen nyfiken på Borgs bok. Detta kanske låter som en konstig fråga, men är den mycket inriktad på ett kristet/kyrkligt sätt att hantera döden?

Vixxtoria sa...

Sanna: ingen konstig fråga alls. Nu var det ärligt talat ett tag sedan jag både läste boken och skrev större delen av det här inlägget, men jag minns att jag tyckte att den var förvånansvärt allmän. Borg är framför allt en människa som själv gått igenom en sorg – men även om hon inte hymlar med att hon själv är präst, och ger många exempel på andra människors sorger som hon mött i sitt arbete som präst - så är "det kristna" inte så närvarande tyckte jag. Och det är definitivt ingen frälsningsbok.

Borg tar också explicit upp icke-konfessionella tröstande texter i ett avsnitt i boken, och åtminstone är hennes syfte med boken att den ska vända sig också till sådana som inte är övertygade kristna. Mer än så kan jag nog inte beskriva det.

Sanna sa...

Det var precis det svar jag ville ha, tack! :) Nu ska vi se om den finns på bibblan...

Läst, sett & hört sa...

Det där formulerade du väldigt väl, Vixxtoria. Och det du säger är så sant. När jag skulle skriva julkort och började tänka efter var det inte mindre än fyra adresser jag kunde stryka.
Hoppas att du får ett bra 2011. Det är ju lite upp och ner här i livet...

Boktoka sa...

Väldigt fint skrivet. Tänker också på Tomas Sjödins böcker som kanske är mer inriktade på hans personliga sorg och kanske mer på det kristna. Har inte läst men ska ta mig en titt på dem i sinom tid. Annika Borg lockar också och så (nu är jag ytlig) har hon en så himla fin kofta på omslagsbilden.

Vixxtoria sa...

Sanna: Den finns säkert på något bibliotek i närheten! Lycka till med bokjakten!

Läst, sett & hört: Tack för din förhoppning – och detsamma!. Ja, just det där att det inte finns någon adress att skicka en hälsning gör det så tydligt. Ibland finns de där människorna som man inte träffar varje dag, och man tänker inte heller på att de inte finns längre förrän man sitter där på den årliga sammankomsten och de saknas. Eller ska skriva den där (slentrianmässiga?) hälsningen, och inte har nånstans att skicka den.

Boktoka: Jag har lyssnar på Tomas Sjödin flera gånger, och tycker mycket om det han säger. Jag har också läst krönikor av honom, och jag undrar om jag inte läst någon av hans böcker för länge sedan också. Du har rätt i att han också påminner om det här. (Hans sorg – att leva med två av tre dödssjuka söner – är ju också lite annorlunda, liksom hans bakgrund som frikyrkopastor. Och sen är jag inte säker på att han har så snygga tröjor på sig, faktiskt.)

snowflake sa...

Vilket klokt och fint och välformulerat inlägg. jag ska läsa det igen nästa gång jag kommer åt en dator på min egen tid. Tack.