Läsa som en 11-åring

Jag läser en hel del barn- och ungdomsböcker också nu som vuxen. Tycker jag om boken, så är det lätt. Då är det bara att läsa, njuta och hylla. Men tycker jag inte så mycket om boken, så undrar jag alltid över om det är "bara" för att jag är vuxen. Och vad skulle jag ha tyckt om boken om jag läst den som barn?  

Som med boken Den osynliga av Lise Indahl. Den handlar om 12-åriga Elvira som motvilligt flyttar med sin familj från Stockholm till fiktiva Lönnby, där alla flickor tycker om hästar, och Elvira är tvungen att fantisera ihop en allergi för att inte behöva följa med till stallet. I stället går hon hem till nya lägenheten och känner sig ensam. I den suggestiva beskrivningen på bokens baksida kan man läsa att Elvira får hemliga meddelanden i sin dagbok, att någon gör hennes hemläxor, äter maten i kylskåpet och spelar på lillebror Jonas dator medan Elvira är i skolan. Alla mina associationer går till spökhistorier och övernaturligheter. Jag tänker på Carolin som brevväxlar med sitt skugg-alter ego Saga i Maria Gripes Skugg-gömman. Och på Ginny Weasley som kommunicerar med Tom Riddle i dennes dagbok i Harry Potter and the Chamber of Secrets. Jag tänker på Mikaela i Rumle Hammerichs film Svart Lucia (med manus av Carina Rydberg), som upptäcker att det hon skriver börjar hända i verkligheten. 

Men den här boken är inte alls en sådan bok, visar det sig. Elviras osynliga vän är den gömda flyktingflickan Valentina, som gått under jorden med sin far för att slippa utvisas. Tidigare bodde hon i Elviras lägenhet, och eftersom hon fortfarande har kvar nyckeln kan hon komma in när Elvira är i skolan, för att spela "osynlig". 

Detta är förstås en lite oväntat twist på historien, och man skulle kunna bli förtjust över den. Men jag vet inte. Jag tycker inte nu, och tyckte definitivt inte på mellanstadiet att realistiska förklaringar är att föredra. De har man nog av i verkligheten. Men det är inte i första hand detta (även om det är en mycket bidragande orsak) som gör att jag inte tycker om boken. Hela berättelsen känns full av klichéer, som inte riktigt håller. Elvira bråkar med mamma och pappa som inte förstår, och som har flyttat från Stockholm trots att hon inte vill följa med. Och ändå känns hennes föräldrar väldigt trevliga, inkännande och sympatiska (och jag tror inte det är författarens mening att man ska tycka så). Elviras klasskamrater viskar visserligen lite grann bakom hennes rygg, men de bjuder henne ständigt att följa med till stallet och till simhallen, så utanförstemat känns inte heller genomarbetat. Elvira bråkar med sin lillebror, men som genom ett trollslag (utan att jag riktigt förstår hur) är hon och Jonas bästisar och bundis i sin jakt på den Osynliga. 

Nej, jag tycker inte Indahl har lyckats gestalta någonting riktigt bra här. Och det är väl ungefär det som är problemet med den spännande övernaturliga historien också - övergången från fantasi till realism sker utan förvarning. Även om alla mystiska pusselbitar får sin förklaring, så är man besviken, och inte road över att lösningen var så enkel. 

Jag försöker föreställa mig att jag är 11 år och läser den här. Vad skulle jag tycka då? Som vuxen tycker jag det är en otroligt tråkig bok. Men som 11-åring? Ja, då hade jag säkert slukat den, eftersom jag slukade allt på den tiden. Fast om jag hade förväntat mig en Agnes Cecilia så blev jag besviken. Mycket besviken. 

Och sen tänker jag så här. Varför ska jag nu anstränga mig att låtsas att jag är en 11-åring för att rädda den här boken? Jag har ingen särskild anledning; jag läser bara för min egen skull. Och som vuxen - nej, då gillar jag den inte något vidare. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.