Nej, det är inte min födelsedag idag, och det är jag ganska glad för, faktiskt. Där jag befinner mig är det regntunga skyar, och jag har minst fyra kapitel som jag måste skriva klart tills på fredag.
Men om en knapp månad fyller jag år, och då har jag semester, förhoppningsvis med min familj någonstans i ett tält på ett ställe i Sverige där det inte regnar. I alla fall inte just då. Under ganska många somrar har vi rest runt i Sverige och andra europeiska länder, bott i tält och låtit lusten bestämma vart vi styr vår kosa, eller om vi stannar en natt till. Hade någon sagt till mig för ett decennium sedan att jag skulle tillbringa majoriteten av mina kommande somrar i ett tält hade jag inte trott honom. Men förra året investerade vi ett nytt tält som kan klara den regnigaste sommar, så vi är förberedda på många års semestrar ur hand i mun.
Det bästa med det här semestrandet är man ofta har några resmål i åtanke. De flesta brukar man hinna se, och en del stryks på grund av väder, en annan resrutt eller att man hade lust att göra något annat. Till vissa ställen återkommer vi, av eget val, eller för att det blir ett lämpligt fikastopp, som till exempel till Uppsala eller Eksjö. Jag vill gärna gå på museum (på min födelsedag förra året hann jag med tre!), besöka slott och historiska minnesmärken, för att liksom ha sett dem. Min sambo som inte kommer från Sverige är ganska skeptisk till icke-platser som stenen vid Brömsebro, men också han tycker det är fascinerande med Rökstenen (jag har förresten använt ett foto av den som ram till den här bloggen). Han är mer intresserad av (modern) konst, (modern) arkitektur och (modern) industri. Och så sånt där som cyklar, kameror, origami och kaffe.
Två saker slås man av efter någon vecka på rundtur i semestersverige. Det ena är att man kan bli otroligt trött på pittoreska sommarstäder som Trosa, Söderköping, Waxholm och Mariefred, där affärerna med designade kakburkar och vita trämöbler ganska snart mister sin charm. Det andra är att varje plats med minsta historiska anknytning ordnar medeltidstema och tornerspel. Jag gillar egentligen idén, men när museishop efter museishop saluför samma urval av medeltidsplagiat (kläder, muggar, smycken...) då försvinner både intresset och nyhetens behag.
Det som kommer mer och mer och som jag tycker mycket om är de levande miljöer som byggs upp, där besökaren får gå in i tidstypiska hus, äta medeltida mat, lyssna på musik och kanske testa att väva på vikingavis. Ibland blir det väldigt bra, och även om det är lite tråkigt att alla satsar på medeltid eller vikingatid, och få – om någon – gör 1600-, 1700-, 1800- och 1900-talet lika levande, så är det här ett mycket illustrativt sätt att uppleva historien. Även om jag misstänker att många anakronismer förekommer.
Jag som tillbringade en stor del av min barndom och tonår på dammiga historiska museer där jag troget läste varenda stavelse om stenålder, bronsålder, järnålder, vikingatid, medeltid, och renässans, och lika uppmärksamt studerade alla stenyxor, gånggrifter och trasiga lerkrukor kan konstatera att det historiska lajvandet helt har ersatt de tråkigare faktatexterna och de arkeologiska artefakterna. Visst är den historiska gestaltningen idag mer inbjudande, men måste man alltid kasta ut barnet med badvattnet?
Det här inlägget blev inte så litterärt, märker jag, men jag kan ju avsluta med att lobba för alla böckerna i museishopparna. Och den historiskt intresserade har många böcker att ta med sig på sommarturen genom Sverige. Själv återvänder jag gärna till Maja Hagermans böcker (en del av dem med åh, så vackra fotografier av Claes Gabrielson) om brytningstiden mellan vikingatid och medeltid, den där okända forntiden då det som är Sverige idag formades. Spåren av kungens män från 1996 fick hon Augustpriset för, men jag rekommenderar också I miraklers tid och boken Tusenårsresan. Den två senare är särskilt lämpliga att ta med sig som historisk guide på sommarens utflyktsturer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar