Jag är tyvärr ingen stor läsare av dansk litteratur, och jag hoppas på att få lite mer tips från andra som deltar i Lyrans Tematrio med danskt tema denna vecka. Här är emellertid några danskar som fastnat genom åren.
1. När jag var tonåring läste jag en sommar tre böcker som heter Le, Lene och Helene. Mitt tydligaste minne av dem är var de var placerade på det lilla biblioteket, och hur jag länge hade gått och sneglat på böckerna. Jag gillade idén väldigt mycket, att bygga på namnet från den första boken lite grann i titeln till den andra boken, och att dessutom lyckas göra det till en tredje bok.
Av innehållet minns jag inte så mycket men jag vet att jag då tyckte att böckerna var väldigt bra. De handlade i samtliga fall om kvinnor som hade ångest, riktigt skärande ångest som fick dem att stänga in sig i sovrummet och klättra på väggarna. Mycket handlade också om att ingen förstod dem, och igenkännandets glädje då de ibland träffade en kamrat i ångestträsket. De tre kvinnorna känner varandra på något sätt, och jag vill minnas att en man vid namn Andreas spelar en roll i flera av böckerna. Jag skulle gärna läsa om böckerna vid något tillfälle, för att undersöka om jag idag också tycker att de är bra, eller om det bara var fascinationen över att läsa vuxenböcker som gjorde att jagdå gav böckerna högt betyg.
Författaren hette Herdis Møllehave, och enligt danska wikipedia var hon en socialarbetare som använde sina erfarenheter från arbetet när hon skrev böcker. Dessa tre böcker verkar vara hennes enda skönlitterära verk, och de översattes till flera språk, och gjorde stor succé.
2. Jag läser ju gärna dramatik, och vill gärna puffa för ett riktigt klassiskt drama, nämligen Ludvig Holbergs pjäs Jeppe på berget, som skrevs på 1720-talet. Det är en komedi som brukar spelas ganska ofta här och där, och handlar om den försupne bonden Jeppe som luras in i ett socialt experiment av den rike baronen, som hittar honom full och medvetslös. Jeppe kläs i baronens kläder och placeras i hans säng, och när han agerar tjänstefolket så att hon ska tro att det är han som är baronen. Jeppe förvandlas snart till en tyrannisk härskare för sina undersåtar. Super gör han alltjämt. Den riktige baronen låter så ställe Jeppe inför en skendomstol där han får stå till svars för sina gärningar, och sedan utsätts han för en skenavrättning. Till slut får han återvända hem till hustrun Nille, som, som vanligt, misshandlar honom.
När pjäsen sätts upp brukar frågan varför Jeppe över huvud taget dricker alltid aktualiseras. Beroende på vilken läsning man lägger över pjäsen varierar anledningen; Holberg ger själv ingent svar. Ibland är det för att Nille misshandlar honom, ibland är det för att baronen förtrycker honom. Ibland "är" han bara sån. Pjäsen finns i svensk översättning, och är som jag minns den inte särskilt svårläst. Humorn är burlesk och kroppslig, och fungerar bäst på scenen, och sämre i läsningen (som alla dessa äldre pjäser är scenhänvisningar sparsmakade). Det här är inte min favoritpjäs, men jag tycker den är ett intressant nordiskt bidrag till världslitteraturen.
3. Så vill jag sluta med en dansk roman som jag läste härom året. Jag köpte den för att den stod och såg så spännande ut i bokhandeln. Den stängda boken heter den, och utspelar sig i Köpenhamn för ungefär hundra år sedan. Flickan Frederikke gifter sig med Frederik, en ung gynekolog på uppåtgående. Tyvärr är han homosexuell, och jag blir aldrig riktigt klar över om Frederikke över huvud taget förstår den saken eller inte. Det är en stort upplagd roman som har en ramberättelse i nutid, men till största delen utspelar sig i dansk överklass i Köpenhamn i början av 1900-talet. Boken är skriven av Jette A. Kaarsbøl, och så vitt jag kan utröna är detta hennes enda bok. Väldigt läsvärd, om man är svag för sekelsskiftesromantik. Jag har också en stark bubblare i Christian Jungersens Undantaget, men den hoppas och tror jag att någon annan skriver lite mer om!
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar