Visst är det uppfriskande med litterära skandaler?! Jag kan inte låta bli att kommentera Salinger-skandalen idag också, särskilt när det nu finns mer att säga om hela saken. Svensk bokhandel publicerar idag en lång intervju med Fredrik Colting som skapat rubriker efter att under pseudonym gett ut en uppföljare till Salingers Räddaren i nöden.
Här avslöjas 1) att man planerade för att boken skulle få maximalt genomslag när den kom ut (Vad var det jag sa!!), samt 2) att man tycker det är bra att bloggosfären (och för all del även en hel del tidningar) kallat det för uppföljare, men Colting och förlaget Nicotext använder själva inte detta ord (för att hålla ryggen fri under stämningsansökan, får man anta).
Vad ska man tycka om det här? Svensk bokhandels intervju innehåller några meningar om att Colting ville undersöka vad som händer med en karaktär som skapas, om de lever vidare utanför boken. Det är en mycket intressant fråga, och det finns många svar på den. En karaktär som Holden Caulfield från en bästsäljande, ständigt återutgiven kultbok som Räddaren i nöden lever naturligtvis sitt liv utanför boken, i föreställningsvärlden hos de många läsare (som många gånger även återvänt till boken). Detta gäller förstås även andra litterära gestalter, som Elizabeth Bennet eller Raskolnikov.
Det finns också mer än en roman som fått uppföljare, och det kan ju ibland bli riktigt bra. Som Sundströms För Lydia, eller Ohlssons Gregorius (för att ta ett uppmärksammat ganska aktuellt svenskt exempel). Även om de flesta har den goda smaken att vänta tills författaren är död innan man lägger beslag på huvudrollsinnehavaren, så tycker jag nog inte egentligen att det är orimligt att man skriver en pendang till mer aktuella böcker. Det är en del av det litterära samtalet. Men det är en skillnad (kanske hårfin, men den finns där!), mellan att å ena sidan skriva en bok som fungerar som kommentar, kritik eller hyllning av ett välkänt verk, och att å andra sidan kidnappa en huvudperson och själv skriva om vad som hände sedan boken avslutats. Salinger har all min sympati här.
Det är möjligt att man juridiskt kan komma undan med en vidarediktning, som Colting gjort nu, men blir det mer moraliskt rätt för det?
Andra som skriver om Salinger-uppföljaren idag är Karin Rebas.
Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar