söndag 14 juni 2009

De små detaljerna

Det finns en på många sätt underbar barnbok av Jan Lööf som heter Matildas katter. Matilda är en liten flicka som har två katter, Bosse och Nisse. Bosse är stor och gul och har en lång man, och Nisse är orange och randig. De är båda så stora, att om de sitter ner är de ändå större än Matilda när hon står på en pall. Ja, ni förstår – Matilda har inga vanliga katter, utan ett lejon och en tiger! De äter något så kopiöst att Matilda måste koka 20 liter köttsoppa varje dag, medan Nisse och Bosse hungrigt sitter och väntar. När Matilda är ute och promenerar med sina katter blir folk rädda, eftersom de inte begriper hur snälla de är, och när Matilda och katterna ska gå och meta försvinner alla snabbt från bryggan av samma orsak. 

Som med alla Jan Lööfs böcker spelar bilderna en minst lika viktig roll som texten (ibland är bilderna nästan viktigare, som i hans bok Sagan om det röda äpplet). Min dotter sitter helt fascinerad och ser på bilden av Matilda som borstar Nisses tänder med toalettborsten. Och när man ser Matilda försöka sova med ett lejon över fotändan och en snarkande tiger på golvet, då förstår man Matildas klagan att det "faktiskt [är] lite jobbigt med så stora katter". Boken slutar med att Matilda vaknar upp på morgonen och upptäcker att de stora kattdjuren har förvandlats till två små katter, men fortfarande en  gul respektive en randig. Det visar sig vara mycket mer praktiskt, eftersom folk inte blir rädda när de visar sig på stan; de kan till och med gå ner till bryggan för att meta och vara med i gemenskapen med sång och musik där.





Jag tycker om den här boken, men det finns detaljer som retar mig. Först tänkte jag på att det faktiskt var onödigt att de stora vilda kattdjuren förvandlades till vanliga katter på slutet. Det blev ett antiklimax som inte bidrog något alls till historien; både barn och vuxna som läser den här boken begriper ju att man inte kan ha lejon och tigrar som husdjur, men det är något väldigt suggestivt med dessa snälla bjässar (groteskt stora i jämförelse med lilla Matilda) som får alla kattälskare att börja spinna. 

Men sen finns det några detaljer som irriterar mig mer och mer när jag läser boken. Låt mig återknyta till den diskussion som jag bland annat hade med 'L' från Tassande en liten kaffekopp. Hon bedriver just nu ett bloggprojekt där hon går igenom könsroller i barnböckerna, bland annat i det här inlägget om pojken som norm.  Ser man hastigt på det hela verkar Lööfs bok vara bra ur det perspektivet. Flickan Matilda är huvudpersonen, utan några andra mänskliga konkurrenter. Just det. Inga människor. Men hur är det med de stora katterna? Varför heter de just Bosse och Nisse och inte Bettan och Signe? (Ja, jag kan förstå lejonmanens lockelse, vilket motiverar en  lejonhanne, men varför är tigern också en hane?). 

Men sedan börjar jag titta lite närmare på bilderna. Och då ser jag plötsligt! Det finns en bild när Matilda går på promenad med sina två katter i koppel, och alla på stan blir så rädda att de gömmer sig. Låt mig beskriva. Där finns en zooaffär, där (det manliga) zoobitradet förskräckt tittar ut. Där finns en frisör och en manlig kund som rädda ser ut genom fönstret. Där finns en man i hatt (en typisk lööfsk gubbe) som tagit skydd bakom ett hörn. Där finns en cyklande man i keps med en hund i koppel. Och där finns en gul taxibil som körs av en man med mörk mustasch. Man kan sannerligen undra var alla kvinnor tagit vägen (och alla barn för den delen). 

Det är helt orimligt att tro att det är medvetet som alla dessa personer blivit män, eller att båda rovdjuren har fått mansnamn. Och jag tycker det här speglar en aningslöshet. Det går inte att säga att det här inte betyder något, för om det är betydelselöst skulle tigern kunnat heta Signe. Om det är betydelselöst kunde en kvinna cyklat förbi, och frisörskunden varit kvinna, och kanske taxichauffören. 

När jag slagits av innehållet i den här bilden analysear jag en annan bild, som föreställer folk på bryggan. Här finns en man i skepparkostym som spelar dragspel, och en gubbe i skjorta och väst som sitter på bryggan och spelar gitarr. Där finns också en pojke som doppar fötterna i vattnet, och en man med mössa som paddlar kanot (han ser ut ungefär som Svante Grundberg i Göta Kanal). En ung flicka sitter på bryggan och solar sig, och en gammal tant (komplett med hatt) kommer bärande på korg och plastpåse med matvaror (tror jag). Hela scenen känns plötsligt  väldigt könsstereotyp. De två kvinnorna (en ung, och en gammal) är passiva (solar sig), eller sköter tråkiga vardagsbestyr (som att handla), medan männen gör typiska fritidssysselsättningar (musicerar, paddlar kanot och plaskar i vattnet). Som om inte detta var nog så undrar jag varför det inte finns några flickor eller medelålders kvinnor (jag kan ju gissa att de är hemma och dammsuger och lagar mat, men i alla fall). 
Jag kan inte hjälpa att jag blir ganska besviken efter den här analysen. Jag tyckte så mycket om boken vid första genomläsningen, för att inte tala om dotterns entusiasm. Det går att ursäkta det mesta i en bra bok, men en gatubild utan en enda kvinna. I Sverige alltså, inte Afghanistan. Näe. Kom hit med soptunnan, Sverker!




  Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Inga kommentarer: