Nanny chic

Jag fick med mig en bok hem från biblioteket som heter En Nannys dagbok. Lite Nanny Chic tänkte jag, som inte är någon regelbunden chic litt-läsare eller -älskare för den delen. Och först tyckte jag att boken på många sätt liknade The Devil wears Prada. I stället för modevärlden var det nannyvärlden som utforskades av en oskyldig medelklassflicka, som bara letade efter ett jobb. Skillnaden blev dock mer och mer uppenbar. Nanny (som berättarjaget fyndigt döpts till) utbildar sig för det första för att arbeta med barn- och ungdomar, till skillnad från Andy Sachs i Devil-boken (som ju egentligen "bara" vill skriva, men råkar hamna på modeblaskan för att få erfarenhet). Hon kan alltså en massa om det nanny-jobb som hon utför på deltid för att finansiera boendet under studierna på Manhattan. 

Förutom böckernas likheter i beskrivningen av den enorma rikedom som överklassen på Manhattan rullar sig i (och den obegripliga arbetsbörda som förväntas för att förmögenheten ska bestå), och de befallningar den som har pengarna och makten kan utdela till den som anställts, så finns det inte så mycket likheter. Nanny går inte över till "fiendesidan", så som Andy gör. Hon behåller sin självständighet, medmänsklighet och integritet in i det sista, trots att hon behandlas som... en livegen minst sag. När hon följer med familjen på sommarsemester får hon inte ens möjlighet att åka och köpa myggolja. Men till skillnad från Andy stannar hon på jobbet för den lille pojkens skull. Pojken Grayer, som längtar efter sin mamma och pappa. Men pappa jobbar eller underhåller älskarinnan från Chicago, och ber sin sekreterare köpa julklappar till honom. Och mamman. Hon som inte jobbar, men är fullt upptagen av manikyr, välgörenhetstillställningar och livsstilscoacher. Den lille pojken Grayer som har franska-lektioner, pianolektioner och lekträffar med andra rika, olyckliga barn på Manhattan. Grayer som har en Nanny som förväntas träna latin med honom en gång i veckan. Grayer som stressas från den ena antagningsintervjun till den andra för att komma in på rätt skolor. Han är fyra år. 

Jag vet inte längre om jag hade läst den här boken på ett annat sätt innan jag blev förälder. Men jag gråter när jag läser om en liten pojke som älskar sin Nanny så mycket att det är till henne han gör och ger sitt Alla hjärtans dag-kort. Till slut är det henne han ropar på när han skadar sig. Till och med när mamman är i närheten. Och den hårdhjärtade mamman tar detta som anledning till att på stående fot avskeda Nanny, som inte ens får möjlighet att ta farväl av sin älskade lille pojke. Tanken på det här barnet ger mig en klump i magen. En mamma (och en pappa!) som inte själv ger barnet tid, omsorg eller kärlek, men har ett helt rum fullt med böcker om hur man ska få barnet att sova i sin egen säng, lära sig franska och äta biodynamiskt. Och en mamma som förvägrar sitt barn de nära kontakter som han ändå lyckas skapa. 

Boken bygger på erfarenheter av nannyjobb författarna haft, även om ingen specifik familj är skildrad. Jag är förvisso inte en person som springer benen av mig för att en historia är "sann". Men det här är sannerligen en skräckhistoria som jag önskar inte hade ett dugg sanningshalt i sig. 

Jag trodde att jag skulle få lite lättuggad omväxling, och boken läser man lätt igenom. Den har också många komiska poänger, men den är samtidigt full av så många olyckliga människor, och lämnar läsaren med vetskapen att den lille Grayer kommer växa upp med ständiga separationer från dem han lär sig tycka om. Jag tycker inte det är lättköpt underhållning. Den är hemskare än Barnen från Frostmofjället, faktiskt. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.