Förra veckan bad jag om hjälp att motivera mig att läsa några hyllvärmare som börjat koka av otålighet i min stora bokhylla. Tassande en liten kaffekopp och Lazy's library ledde mina steg i riktning mot Jonathan Safran Foers Extremely Loud and Incedibly Close, som jag började läsa medan jag borstade tänderna en kväll i förra veckan. Därför har jag alltså tillbringat hela midsommarhelgen i New York.
Det här är en mycket rolig bok om en pojke som förlorat sin far i 9/11. Nej, så kan man förstås inte skriva, men det är en mycket trovärdig beskrivning av nioårige Oskars sätt att hantera en stor förlust, och när man ser världen genom hans ögon blir somliga saker smärtsamt förvirrande. Missförstånd. Formuleringar som han upprepar med stor exakthet. Jag vrider mig stundtals av skratt. Jag blir inte helt klok på om (man ska tro att) Oskar har något autistiskt handikapp, eller om det är författarens sätt att skildra en brådmogen nioårings tankar som skapar den effekten (det står på något ställe att de flesta barnen i hans klass har ADD). Jag tänker i alla fall lite grann på Mark Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Och jag blir väldigt rörd över alla de vänliga människor Oskar möter under sin jakt på LÅSET som passar till faderns efterlämnade nyckel.
Och sedan tänker jag på, att även om det här är en bra bok och ett intressant sätt att skildra hur 9/11 påverkade en enskild familjs liv, så undrar jag om den hade blivit så uppmärksammad om det inte handlat om 9/11?
Jag tycker också mycket om hur författaren använder grafiska element som en del av berättelsen. Foton är till exempel infogade. (I slutet av boken kan man bläddra de sista 15-20 sidorna väldigt snabbt för att skapa en liten makaber "film" av någon som hoppar ut ur det ena av World Trade Centers tvillingtorn innan det faller ihop.) Boken har flera berättarröster; förutom Oskar berättar hans farmor och farfar historier om en ungdom i Dresden under kriget, och textlayouten förändras beroende på vem som berättar. Farfadern som förlorat talförmågan skriver till exempel ibland enkla meningar för att kommunicera, och dessa återges konsekvent i boken med en mening helt ensam på en boksida. Tekniken påminner mig om böcker som Aidan Chambers skrivit (till exempel Spelöppning), och jag tänker att det är sorgligt att alltför många böcker presenteras så linjärt, när möjligheterna är så många fler.
Jag har kommit ungefär halvvägs in i boken (eftersom midsommarfirandet innehållit mer små grodor och mindre lästid än på många år, och jag därför somnade i bilresan på väg hem igår i stället för att läsa), men jag vill verkligen tacka för att ni gav mig en gratisresa till New York, Lazy och Tassande kaffekoppen. Och tack! alla andra som talat sig varma om mina böcker på undantag. Jag kommer läsa igenom alla era kommentarer med jämna mellanrum när jag behöver en knuff för att läsa något jag inte tänkt på. Om någon mer vill lägga ett gott ord för någon bok på min lista är ni mer än välkomna. Ju mer passionerat, desto bättre!
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar