Bokmania skriver en sammanfattning av sina intryck under läsningen av Sylva Plaths dagböcker. Intressant, noterar jag, utan några som helst planer på att läsa dessa dagböcker. Eller Carol Oates dagböcker, som alla antingen håller på att läsa just nu, suktar efter, eller redan har läst ut. Och kanske är lite besvikna på.
Över huvud taget känner jag inget särskilt sug i att läsa författardagböcker. Jag funderar på varför. Kanske är det för att jag (som Anne Swärd analyserar så fint i Sydsvenskan) är rädd att bli besviken på att människor jag beundrar visar sig vara några helt andra när jag synar dem.
Jag tänker också så här: Det är skillnad på en (ocensurerad) dagbok, och den person man tillåter sig att vara där (sig själv, förhoppningsvis), och det konstverk som en roman, diktsamling eller pjäs utgör. När läsaren sätter en författare på piedestal och gör henne till husgud så är det en projektion som säger mer om läsaren själv än om den människa som författaren – eller artisten eller skådespelaren – egentligen är. Ja, för de är inte mer än människor. Det är mänskligheten, de smutsiga fördomarna och de dagliga tillkortakommanden som har gjort det möjligt för dem att skapa verk vari vi känner igen oss själva. Böckerna, pjäserna, filmerna, musiken som får oss att tänka "Han skulle kunna vara jag!" "Hon tänker som jag!"
Men ärligt talat – är det inte större konst att skriva om ett liv olikt ens eget så att andra tror att det är sant, än att endast skriva om sina egna erfarenheter? Eller är den här besvikelsen efter dagboksläsning endast ett tecken på att vi ställer ett sanningskrav på författarna, som inte innebär trovärdig fiktion, utan bara kalla fakta uttryckt på ett originellt och konstfullt sätt?
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar