Jag kan inte sluta tänka på boken Den Osynliga, som jag skrev om igår. Eftersom jag nyss läst om Northanger Abbey är det svårt att inte se vissa likheter. Den Osynliga av Lise Ihndal är en bok för mellanstadieåldern, som vill får läsaren att tro att det är en spökhistoria. Tolvåriga Elvira upptäcker att någon skriver meddelanden till henne i dagboken. I själva verket har spökerierna naturliga förklaringar. Den föregivet osynliga är en flyktingflicka som smyger in i huset och använder familjens (främst dottern Elviras) saker medan de är på jobb och i skola.
Northanger Abbey av Jane Austen handlar om Catherine Morland som förläst sig på gotiska romaner, och ser mysterier och äventyr i varje buske. Hon längtar efter att få komma till ett riktigt slott, med hemliga rum, hemliga skåp, och hemliga dokument. När hon så blir inbjuden till det gamla klostret, numera herresätet Northanger Abbey där familjen Tilney bor är lyckan stor. Hon inbillar sig genast att husets herre förgiftat sin hustru (inte sant), och när hon en sen kväll hittar en rulle papper i ett låst skåp just innan ljuset brunnit ut, ligger hon vaken halva natten i spänd väntan att undersöka vad där står. Stor blir besvikelsen när det visar sig vara en tvätträkning. Och så där fortsätter det. Catherine inbillar sig det ena och det andra, men allting har fullständigt naturliga förklaringar.
Vad är då skillnaden mellan de två böckerna? Ja, det finns förstås en hel del, men låt oss begränsa oss till temat "övernaturliga händelser som får naturliga förklaringar vid närmare undersökning". Den stora skillnaden ligger i överenskommelsen med läsaren, tycker jag. I Northanger Abbey slår författaren från början fast att Catherine är "hjältinnan" i vår berättelse. Genom flera kapitel har vi blivit noggrant upplysta om hennes läsvanor och önskningar om passionerat förälskade kavaljerer. I Den osynliga finns inte samma kontrakt mellan författaren och läsaren. I stället förs både läsare och Elvira bakom ljuset. Realistiska förklaringar till spökerierna diskuteras aldrig ens, förrän de på slutet presenteras som fakta. Detta hade kanske kunnat fungera om Elvira använts som berättarjag i stället för en allvetande berättare.
Att överraska en läsare på de sista sidorna genom någon oväntade faktauppgift som sätter hela berättelsen i ny dager är ett välkänt koncept, som är helt underbart när det fungerar. Det är själva poängen med en bra deckare till exempel. Läsaren vill bli lurad, gärna överraskad, men inte dumförklarad och besviken. När sanningen avslöjas så ska man som läsare tänka "aha, det är alltså det du som författare har antytt hela tiden, samtidigt som du lurat mig att titta åt ett annat håll". Det handlar om ett skickligt genomfört trolleritrick.
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar