Jag har varit och köpt presenter idag till olika födelsedagsbarn som jag kommer träffa under midsommarhelgen. Eftersom det den här gången verkligen handlar om barn besökte jag barnboksavdelningen på en stor bokhandel i en ganska stor, svensk stad. Den såg egentligen inte särskilt annorlunda ut än många andra sådana avdelningar i många andra bokhandlar. Möjligen var den lite mer åt det välkomnande hållet, eftersom det fanns en stor trevlig (nåja, lite smuts dör man nog inte av) matta med stora mjukisdjur och fluffiga kuddar. Inbjudande för alla små bokälskare som vill provläsa innan de köper. Det är ganska vanligt nuförtiden med små läshörnor för de minsta. Ibland finns till och med små hus där föräldrar och barn tillsammans kan utforska ett urval läsexemplar.
Men barnboksavdelningarna innehåller också något annat. Alla de där prylarna runtomkring. Min dotter blev idag förälskad i ett pussel med Lilla spöket Laban. Och när jag inte tyckte vi skulle ta med oss det hem blev det i stället ett blått Muminhus fullt med kritor som hon försökte charma sig till. Före detta hade vi hälsat på gosedjur i form av Findus, Mamma Mu, Alfons Åberg, Bu och Bä, Pippi, Herr Nilsson och Maja (hon med bokstavssångerna). Jag hade skickligt navigerat bort dottern från barnfilmerna med Bamse, Ronja, Karlsson, Pettson och Barbapapa, och ljudböckerna med Lotta på Bråkmakargatan och Madicken. Hon upptäckte alldeles själv en lockande stor kartong med en Pippi-bild som innehöll ett filmspel med exempel från Astrid Lindgren-filmen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det hela. Jag tycker faktiskt att de små fårdockorna av Bu och Bä är rätt söta. Och ska man ändå ha ett pussel (det är väl utvecklande, och antagligen bättre för det tredimensionella tänkandet än ständigt Tetrisspelande), så varför inte ett med Laban? Dockhus kan vara väldigt kreativt (här hemma har vi både Molly och Barbapapa), men hur många som helst kan vi nog inte härbergera. Jag har inget emot barnfilmer (men när vi redan har kanske 30 hemma, och ett bibliotek med stort utbud, och hyrfilm via teven – ska vi då släpa hem ännu fler?), och ska barnet ändå titta på film, så varför inte Pettson, eller en Astrid Lindgren-film som jag nostalgiskt minns från min barndom?
Det är sannerligen lätt att bli ambivalent när man står där bland barnböckerna. Och lika lätt att köpa en Maja-docka "på köpet" (alltså 200 kronor extra) när man bestämt sig för boken om Majas alfabetssånger.
För inte skiljer sig situationen nämnvärt på vuxenavdelningen. Vi köper böcker för att vi har sett filmen. Eller vi köper filmer för att vi har sett boken. Läst boken, menar jag. Och bokhandlarna saluför numera gourmetchoklad och annat godis i bokhandlarna (idag såg jag till och med nötsnacks; det har jag inte sett i det här sammanhanget förut), även om jag (tack och lov!) ännu inte sett detta på barnboksavdelningen. Vi köper kylskåpsmagneter, bokmärken och vykort med författarporträtt och deras bästa citat, vi lockas av nya specialutgåvor av böcker som vi redan äger, vi köar mitt i natten till bokrean för att få köpa en ordbok extra billigt, eller festar till en vanlig onsdagseftermiddag med 4 pocket för 3. Som om inte detta räckte, så innebär välkända författares biografier och dagböcker kassaklirr i affärerna. Det är en ständig rundgång, och man vet snart inte om det ena eller det andra kom först.
Jag tänker att det handlar så mycket mer om kommers än om läsning. Och det smartaste i det hela är att vi gillar att bli lurade på det här sättet, både stora och små.
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar