Det handlar ju inte bara om 'the Catcher'

Nu har jag följt, rapporterat och kommenterat den här Salinger-skandalen några veckor.  Men jag har inte riktigt tagit mig tid att skriva mer utförligt om Salinger och vad han skrivit förutom den nu omtalade Räddaren i nöden. För det är ju verkligen inte bara på grund av "the Catcher" (som den kallas) som man ska läsa Salinger. Det finns mycket mer än så.

Det här citatet, ut Seymour: en presentation hade jag upptejpat på väggen i min första lägenhet: 

Men även ordningsmän förekommer i olika former, storlekar och färger. När Seymour till exempel sa till en av tvillingarna eller Zooey eller Franny eller till och med fröken BooBoo (som bara var två år yngre än jag och ofta mycket damig) att ta av sig gummistövlarna när de gick in i våningen, visste de alla att han framför allt menade att det skulle bli märken på golvet om de inte gjorde det och att Bessie skulle bli tvungen att ta fram moppen. När jag sa åt dem att ta av gummistövlarna, visste de att jag framför allt menade att folk som inte gjorde det var slafsiga. 

s 142 ur Seymour, en presentation

Här, med ett enda citat introduceras praktiskt taget hela familjen Glass, Salingers "egen" familj, vars medlemmar alternerar som huvudpersoner i många av hans noveller, och alla de långnoveller som han skrivit.  Hos Snowflake diskuterade jag härom dagen (under ett helt annat inlägg om lila böcker) hur trevligt det är att en författare skriver om samma grupp människor i flera böcker, men låter huvudpersonen variera. 

Räddaren i nöden (Catcher in the Rye) är Salingers enda roman, men han har alltså skrivit ett otal noveller. Många av dem ville han senare i sin karriär inte kännas vid, men två klassiska novellsamlingar hör till: Nine stories (Nio noveller) och For Esmé with love and squalor (Till Esmé, kärleksfullt och solkigt). Förutom dessa finns alltså långnovellerna, som alla handlar om familjen Glass, och som först varit publicerade i tidsskrifter (liksom alla de andra novellerna), men senare lagts ihop till två volymer: Franny & Zooey, samt Raise High the Roof Beam, Carpenters and Seymour: An introduction (Res takbjälken högt, timmermän och Seymour, en presentation). Allt detta finns i svensk översättning. 

Vilka är då familjen Glass? Det är en judisk-irisk sjubarnsfamilj på Manhattan i New York. Berättarjaget i novellerna är vanligen den näste äldste brodern Buddy, alltid i skuggan av Seymour, den mytomspunne äldste brodern, han som tar livet av sig i novellen A perfect day for bananafish. Det speciella med alla barnen i den här familjen är att de allihop under hela sin barndom var med som unga genier i det fiktiva radioprogrammet "It's a Wise Child". De olika familjemedlemmarna dyker upp som protagonister i olika noveller. Genom antydningar och anspelningar är det tydligt att Salinger har byggt upp en hel Glass-kosmologi, som vi läsare endast har fått nosa på. Det är därför jag (och många andra med mig) hoppas på att Salinger, trots att han vägrat publicera sig de senaste 40 åren (eller vad det blir) trots allt skriver, och att vi en gång ska få ta del av dessa berättelser. 

Vad handlar då Glass-novellerna om? Salinger hör till det slags författare som skriver noveller som är utskurna bitar i personernas liv. Vi får följa personen några timmar, eller kanske en helg, där något avgörande sker. Det finns inget riktigt när och varför  som avgör början och slut. Novellen Franny, till exempel, handlar om den yngsta Glass-systern som försöker lära sig hur man ber utan uppehåll under en helg som det är meningen att hon och  hennes pojkvän ska tillbringa på ett New York-universitet. Hon är full av religiösa grubblerier, och medan hennes pojkvän fortsätter till universitet sitter hon kvar på en restaurang och övar oavbrutet på den så kallade Jesus-bönen. Jag uppdaterar mig på engelska wikipedia om handlingen i Salinger-novellerna, och inser att det skrivs hemskt mycket om författarens Zenbuddhistiska intresse. Jag kan ju se nu, när jag läser dem, att detta finns där, men det var inte något som jag ens reflekterade över när de en gång drabbade mig. 

För att jag tycker om Salinger beror förstås till stor del på att hans författarskap (tillsammans med några andra) knockade mig till golvet  i min tidiga vuxenålder. Vi har väl alla sådana böcker, filmer och låtar, som mer än andra har skapat oss, tolkat våra liv och varit våra soundtrack. Men behöver väl inte vara 19 år för att fascineras av det pussel man som läsare själv måste lägga när man läser alla dessa Glass-noveller. Bitarna som saknas, antydningarna som finns, sanningar som sägs. Kasten mellan filosofi och vardagsbestyr är många, som här:

Är det inte så för oss att var och en av våra personligheter börjar just vid den punkt 

då vi erkänner hur ytterligt intimt vi är bundna till varandra 

och erkänner det oundvikliga i att låna varandras skämt, talanger, idiotier? 

Du märker att jag inte inbegriper slipsar. 

Jag tycker att Buddys slipsar är Buddys slipsar, 

men det är roligt att låna dem utan lov. 

s 135 i Seymour, en presentation

För jag är barnsligt förtjust i tvära kast mellan stora frågor och självupptagna funderingar. Salingers författarskap visar med sällsam tydlighet att vi alltid bara kan tolka världen utifrån det vi själva varit med om. Vi kan bara ta till oss teorier på allvar om vi upplevt dess fulla verkningskraft. I våra liv kan en slips vara lika betydelsefullt som ett världskrig. Det kan man ha moraliska aspekter på, förvisso. Salingers språk är släkt med Woody Allens pladdriga filmkaraktärer. Och det kan man ju gilla eller ogilla. Jag tycker också så mycket om alla de här personerna. Att de finns där, så som folk finns i allas våra liv. Ofta är persongallerierna i romanerna (för att inte tala om novellerna) så tillrättalagda. En huvudperson. Fru och två barn. En neurotisk mor. En bästa vän. En chef. Och that's it. Inte alla de bekanta som man träffat på, inte alla man känner till utseendet på bussen, inte ett myller av kusiner, mostrar och pappas arbetskamrater. Jag tycker om detta hos Salinger, att han antyder att det finns ett helt och fullt liv utanför de här utsnitten ur livet som vi möter. Även om det där med rikt och fullt kan diskuteras. Zooey sitter till exempel större delen av "sin" novell inlåst i badrummet...

Och så ett avslutande citat för er, innan ni rusar till bibliotek eller knappar in antikvariat.net i webbläsarens sökfält. Kan det bli roligare än så här:

(kursiveringen är helt och hållet på min sida)

s 140 i Seymour, en presentation

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.