Det är ju min alltför omfattande deckarläsning som gjort mig deckartrött. I den allt mer växande deckarhöstacken finns en hel del guldnålar, men det gäller att hitta dem. Här är tips på fyra av mina favoriter, med reservation för att det var några år sedan jag läste dem, och kanske kanske skulle jag inte finna dem lika bra idag. Jag valde den här gången fyra böcker som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar, och jag är medveten om att det kan vara svårt att få tag på dem. Men hej – det är sommar! Besök en loppmarknad eller ett antikvariat! För bokälskaren blir det garanterat dyrare än ett Lisebergsbesök, men det räcker längre.
Solvisaren av Maarten 't Hart
Det här är kanske inte en deckare i vanlig bemärkelse, utan mer en psykologisk roman om ett mysterium. Men låt mig saluföra den som deckare om det kan ge den fler läsare. Den är skriven av en av mina absoluta favoritförfattare, och är en fristående uppföljare till boken Kronvittnet. Den handlar om Leonie som får ärva alla väninnans Roos' ägodelar när denna olyckligtvis dör av solsting. Kravet är att Leonie flyttar in i Roos lägenhet och tar hand om hennes katter för att de inte ska behöva lämna sitt hem. Men Leonie upptäcker snart att det var mycket hon inte visste om Roos. Och hon börjar misstänka att Roos inte har dött av solsting.
Den har en småputtrig, undertryckt humor, men är ständigt lite oroande. Den påminner i angreppssätt och stil lite grann om Ingrid Nolls "trevliga" deckare (om mordiska apotekerskor, och annat), men jag tycker att 't Hart är mycket bättre.
Jag tror att den här boken kan vara svår att få tag i, men lika läsvärda är annars Kronvittnet eller Om så hela världen rasar av samma författare. (Hans övriga böcker är också väldigt bra – jag ska återkomma till dem – men de kan knappast kallas för deckare).
Judasbarn av Carol O'Connell
Den här boken läste jag när jag låg matförgiftad på ett hotell i Leipzig, efter att ha ätit middag på Goethes stamställe Auerbach Keller. Jag vet inte om det har påverkat min upplevelse av boken, men jag tyckte väldigt länge att det här var en av de bästa deckare jag läst, och köpte den i present till alla min omgivning. Jag tror att det här är den enda bok av O'Connell som översatts till svenska, och det var en av deckarförlaget Minotaurs första böcker.
Det här är en bok som vid första påseende verkar vara en variation på ett tema som finns i hundra andra deckare. Två småflickor har försvunnit en efter en. En polis ska utreda, men han påminns hela tiden om då hans tvillingssyster för femton år sedan mördades. Vad de nya försvinnanden visar är att den man som dömts för tvillingssysterns mord i själva verket är oskyldig. Det som gör den här boken särskilt läsvärd är att tempot, språket (excellent översättning!) och framför allt den så viktiga twisten på slutet. Men det är möjligt att jag skulle uppskattat den mindre om jag hade läst den här efter många andra deckare på senare år; jag har inte vågat läsa om den av rädsla för att förstöra minnet av den första omvälvande upplevelsen (tja, blandad med matförgiftning då).
Nattspinnare av Lucretia Grindle
En tvillingdeckare. Eller ja, ni vet – tvillingmotiv dyker oundvikligt upp i alla typer böcker (jämför Judasbarn, här ovan) med jämna mellanrum. Det finns en förklarlig fascination över två människor som är exakt likadana och ändå inte är samma person. Titeln på den här boken syftar på det slags hemliga, icke-verbala språk som tvillingsystrarna Susannah och Marina brukade använda för att kommunicera med varandra. Men i boken har Marina knivmördats, och Susannah lämnats kvar. Hon flyttar för att komma bort, men får mystiska (naturligtvis nattliga) telefonsamtal. På ett djupare plan handlar boken om att Susannahs sökande efter vad som egentligen hände Marina är ett sätt att bearbeta att hon måste leva ensam utan systern. Men det är spännande när hon upptäcker att någon rest ytterligare en gravsten över hennes döda syster, och att det verkar som att det är hon själv som har beställt stenen. Den här boken lyckas också lura läsaren boken igenom och få till en oväntad upplösning; det är bekant det som definierar en bra deckare enligt mig.
Händelser vid Kirkston Abbey av Patrick Redmond
Det här är en brittisk deckare med mord i internatskolemiljö. Det kan knappast bli bättre, eller hur? Boken hör till dem där något i det förflutna kastar långa skuggor, men en del författare lyckas ju få till det trots klyschorna. Redmond till exempel. Här intervjuar en journalist en före detta elev på skolan Kirkston Abbey för att få reda på "vad som egentligen hände" för fyrtio år sedan. Läsaren (och journalisten) får inte veta detta förrän mot slutet. I den här boken (som rättvisande beskrivs som psykologisk thriller) står människors handlingar i centrum. Vad innebär den stängda värld som en internatskola utgör? Vilka lojaliteter tvingas pojkarna till för att överleva? Vill man går det att dra långtgående analyser om gruppdynamiken och hur absurt det blir när gamla internatelever försvarar traditionerna. Flera snäpp bättre än Ondskan, men riktigt som Den hemliga historien är den inte.
Det här inlägget har tidigare publicerats i min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar