Passion fascinerar mig. Jag tycker det är underbart att bli intresserad av något så tråkigt som – ja, säg fjärilsfiske – bara för att någon talat tillräckligt passionerat om detta. Det är ju förresten det som karaktäriserar en god författare – förmågan att göra det mest långtråkiga intressant. Även om jag sällan förväntar mig att bli lika betagen i passionsobjektet, så har jag alltid respekt för själva passionen.
Det var nog därför jag blev så intresserad av både Snowflakes och Ingrids hyllningar till William Somerset Maugham härom veckan. Jag gick ju genast och läste en novellsamling, som imponerade på mig på många sätt. Nu har jag dessutom läst en av hans romaner, den som på svenska heter Månen och Silverslanten, och som för Ingrid var livsavgörande. Jag har fortfarande inte en aning om vad som menas med titeln på boken, men jag vet nu att den är diktad fritt efter konstnärens Gauguins liv, ni vet han med infödingskvinnorna på Tahiti.
Berättartekniskt är boken intressant. Maughams skicklighet som novellist syns tydligt (inte bara ser jag den litterära salongen i novellen Skapargnistan från novellsamlingen gå igen i Mrs Stricklands middagsbjudningar för författare), utan boken är som en lång rad i sig avslutade berättelser, med det gemensamma temat att de säger något om Charles Strickland. Strickland är en utråkig kamrerstyp som en dag efter en till synes lycklig semester med fru och barn reser till Paris för att aldrig återvända. Ryktet gör gällande att han blivit förälskad, men i själva verket vill han måla. Berättarjaget ombeds av hans hustru att genomföra det lönlösa uppdraget att resa till Frankrike för att be honom återvända. Flera år senare, när det namnlösa berättarjaget flyttar till Paris återupptas kontakten med den asociale Strickland, som lever blott och endast för att måla. Han lånar pengar utan att någonsin betala tillbaka, han är sur, tvär, otrevlig och när en konstnärskollegas hustru blir förälskad i honom och lämnar sin man, och sedemera begår självmord när Strickland förskjuter henne, så rycker han mer eller mindre bara på axlarna. Så småningom kommer han till Tahiti, och först här kommer han till någon slags ro. Han lever tillsammans med en tahitisk kvinna i djungeln och målar, målar och målar. Han dör slutligen i spetälska, och många år senare när berättarjaget också besöker Tahiti får han höra hur de sista åren av Stricklands liv gestaltade sig.
Inspiration till romanen kommer från målaren Gauguins liv, även om jag inte riktigt förstår varför det var viktigt att ändra hans nationalitet till brittisk, och placera honom i London. Jag är lite osäker på hur mycket i övriga detaljer som är ändrade, men det spelar egentligen ingen roll för mig. Det här är en väldigt bra bok, om att följa sin längtan, och om att göra det man är ämnad att göra. Boken tar upp detta rent konkret, och diskuterar hur somliga människor helt enkelt verkar vara födda på fel plats på jorden. Samtidigt är boken ett bra diskussionsunderlag för frågan om det är tillrådigt att göra vad som helst för att uppfylla sin kallelse.
Det finns många välkända citat i boken, sådana man stött på lite här och där. Jag tänker på Oscar Wilde (hade jag presenterats för en del av de här citaten för någon vecka sedan hade jag säkert gissat på att de kom från just Wilde). Ett exempel:
A woman can forgive a man for the harm he does her...
but she can never forgive him for the sacrifices he makes on her account.
eller
Till skillnad från just Wildes pjäser (eller ännu tydligare i hans roman Dorian Grays porträtt), så är sådana här citat inte bara väl uttänkta och väl utplacerade, utan smälter väl in i handlingen. Där är Wilde mycket mer poserande, och många av hans one-liners ger inget eller litet bidrag till berättelsen.
Månen och silverslanten är en väldigt bra bok, men jag är inte överväldigad av den här romanen, och den har inte förändrat mitt liv. Kanske skulle jag i ett annat skede blivit mer drabbad, men det är också möjligt att jag blivit uttråkad. För det här är en bra bok som verkligen lyckas göra en historia jag var totalt ointresserad av läsvärd. Somerset Maugham kan, som det heter, konsten att berätta en god historia. Jag kommer säkerligen att läsa mer av honom; just nu är jag mest nyfiken på Ashenden, där Maugham enligt litteraturhistorien ska använda sina erfarenheter som spion i Ryssland under första världskriget. Och jag är ju, som bekant, svag för spionromaner.
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar