Skärpning (snyft)!!

Man tycker ju att någon av alla de bokbloggare som lekt filmrecensenter den senaste veckan kunde ha behagat nämna att man faktiskt behöver ett par paket pappersnäsdukar på den nya Harry Potter-filmen. Nu fick jag börja med att snyta mig i godispåsen redan när Hermione raderade ut sina föräldrars minne (och mina chokladbjörnar smakade därefter mer än avsett skumt), och fortsatte sedan med att avverka de flesta av mina klädespersedlar. Som tur är kände jag ingen som satt bredvid mig, så det var bara jag själv som behövde skämmas.

Sen sitter jag här med ett stort bekymmer. Jag gick förstås direkt hem från filmen och började läsa på sidan 386 i Harry Potter and the Deathly Hallows. Och visst är det så att man inte får räkna en sådan läsning som en utläst bok när man kommer till slutet, utan att först läsa den första halvan av boken också?

This is just to say

Jag har läst 48 böcker på den här mycket brittiskt sammansatta läslistan som man bland annat även hittar här och här och här.

Om jag tar med alla böcker som jag brukar låtsas att jag har läst blir det 55 eller 56, Madame Bovary oräknat.

Men jag förstår inte riktigt listans sammansättning. Alla Harry Potter-böckerna finns samlade under en post. Gott så. Men Narnia-böckerna finns dels som The Chronicles of Narnia, dels finns den mest berömda delen Häxan och lejonet som egen bok. Detsamma gäller Shakespeares samlade verk, som kompletteras med lightversionen Hamlet.

Och vad gäller Dante listar man endast hans Inferno. Ska man inte ens få belöningen att skryta om att man utstått den betydligt tråkigare skärselden och tagit sig ända in i det i sammanhanget fullständigt menlösa paradiset?

Han är en häxa!

Den här bloggposten är för alla som ännu har en 14-åring i sitt hjärta. Jag misstänker att jag hade fallit för Meyers vampyrböcker när jag var i tonåren, men de fanns ju inte då. I stället läste jag Margaret Mahys Förvandlingen och blev alldeles förälskad i Sorensen Carlisle. Jag är fortfarande ganska kär i honom, faktiskt. Och boken är ännu en av mina absoluta favoritböcker, och därför skulle jag gärna vilja skriva lite om den. (Och övertyga någon annan om hur läsvärd den är!)

Boken, som på engelska heter The Changeover, är skriven av den nya zeeländska författaren Margaret Mahy. Jag smugglade in boken på min lista över 100 ungdomsböcker häromsistens, och jag inser att jag då kallade den "Förändringen" i stället. Usch, vad pinsamt! Ingen har uppmärksammat (eller åtminstone inte kommenterat) detta, och jag antar att det beror på att inte så många ens har läst boken med dess riktiga titel (men jag kan ha missat någon därute. Hallå?). Min version av den här boken är vinröd, med en suggestivt tecknad bild gjord av Inger Edelfeldt på framsidan. Den föreställer huvudpersonen, 14-åriga Laura, blundande, med en bägare i handen. Runt henne slingrar sig vit rök från ett fyrfat i skepnad av en svart katt. I röken ser man konturerna av skrämmande ansikten manifestera sig. Bakom Laura slingrar sig en stenbelagd väg (faktiskt en "yellow brick road") bort mellan höga trädstammar.

Huvudpersonen är alltså Laura, som bor med sin mamma Kate och tre-årige lillebror Jacko i ett litet hus i en expanderande förort på Nya Zeeland. Föräldrarna skildes strax efter att Jacko föddes, och det var länge sedan Laura träffade sin far, som hon förr stod så nära. Nu är han omgift, och väntar barn med sin nya fru. I Lauras tillvaro kämpar mamma Kate med att få ekonomin att gå ihop. Hon går en bokhandlarkurs så att hon ska kunna kräva högre lön för det arbete hon utför i bokhandeln i det nya shoppingcentret. Jacko är hos en dagmamma, och Laura hjälper till med hushållsarbetet, och med att hämta Jacko på torsdagskvällarna, då Kate arbetar sent. Jag beskriver den här tillvaron för att visa på hur vanligt det är. Laura klarar sig bra i skolan, har kamrater, är lite nyfiken på killar, har en kärleksfull, smågnabbande relation med en förstående mamma (som också har ett eget liv), älskar sin lillebror och fascineras över att hennes kropp förändras. Här finns alltså inga tonårsbråk, inga ätstörningar, ingen mobbning, inga hemliga författardrömmar och ingen olycklig kärlek. Laura har dessutom god självkänsla, och är snabb i repliken när så krävs.

Men hon är "känslig". Hon har ett öga för tillvarons övernaturligheter, och detta beskrivs som något alldeles självklart. Inte ens Kate tycker att det är särskilt underligt när Laura en morgon säger att hon har fått en "varning" igen. Något kommer hända, och hon vet inte vad. Hon vill stanna i sängen, och skulle Kate kunna skriva ett sjukintyg? Nej, det kan nu Kate inte. Det är torsdag, och på torsdagar måste Laura hämta Jacko, något annat går bara inte. De åker i den svårstartade bilen på väg till skola, dagmamma och arbete, och Laura gör ytterligare ett försök att beskriva vad hennes övernaturliga känsla går ut på. Hon vet till exempel, säger hon, att Sorry Carlisle är en häxa. Kate skrattar åt henne. Men inte för att Laura påstår att det finns häxor, utan för att just den perfekte ordningsmannen Sorensen Carlisle skulle vara en. "Hans mor eller mormor är det kanske", säger Kate.

Laura går till skolan, där Sorry Carlisle står vid grinden och ser på henne med en särskild blick i sina silverögon. Som vanligt utbyter de endast ett par artiga fraser. Hela dagen går utan att något "händer", men när hon hämtat Jacko hos dagmamman och är på väg hem träffar de en gammal man i en antikaffär. Carmody Braque heter han, förskrumpen, nästan ruttnande med en kväljande stank av pepparmint omkring sig. Han erbjuder Jacko en stämpel på ena handen, och Jacko (som gillar klistermärken) kan inte motstå. Och på så sätt kan Carmody Braque få en väg in i Jacko, varigenom han kan suga i sig av hans livskraft.

Jacko blir sjuk, börjar tyna bort och endast Laura förstår vad som har hänt. Kate tar honom till sjukhuset, och Laura förstår att hon måste söka hjälp hos Sorry och hans häxor till mor och mormor. Och när hon kommer till hans hus i skymningen visar det sig att Sorry har talat mycket om henne (trots att de nästan aldrig bytt ett ord med varandra). Mönstereleven med stamningsproblem, mer intresserad av fåglar än flickor är nu klädd i en svart kaftan, och har stora ringar på fingrarna. I sitt rum har han bokskåp och ett skelett, och på väggen hänger bland annat en plansch av en naken kvinna. Längst ner på planschen är ett suddigt foto på Laura fastsatt.

Det här är upptakten till boken. Den hjälp Laura får är kanske inte riktigt vad hon tänkt sig. Boken är kanske inte riktigt vad man föreställer sig. Mystiken i den här boken är så naturlig. Det är inga underhållande konster (som Harry Potter-böckerna kan uppvisa) eller svart och oförklarlig magi. I stället ger det övernaturliga i den här boken en dimension i tillvaron som öppnar sig som en möjlighet för vissa människor. Boken liknar lite grann Edelfeldts Juliane och jag i att vara fast förankrad i en vardagsrealism, men om det där handlar det om två flickors gotiska drömmar, har vi här ett möte mellan flicka och pojke. Och dialogen mellan Laura och Sorry – åh, den handlar ständigt om hur de ska bära sig åt för att inte ligga med varandra, både underförstått och i klartext. Jag tycker om det också; det här är en oerhört sexig historia.

Boken handlar (naturligtvis) på ett plan om processen att gå från barn till kvinna, och förvandlingen om att återfödas som kvinna, att bli sedd genom en mans ögon, och vad en sådan blick kan göra med en. Att det är Sorry som tar med Laura över denna gräns kan ses som en symbol för sexualriten. Som faktiskt aldrig fullbordas, trots att Sorry tjatar om den då och då, och Laura till och med för sig själv gör klart att hon inte skulle vara helt ovillig om han ansträngde sig lite mer. Karaktärerna i boken är för övrigt så komplexa (även bifigurerna). Det kan ibland bli något övertydligt för en vuxen läsare, men det är befriande att Laura (från början) kan se och förstå att Sorry, som verkar vara världsvan, intelligent, och har ett övernaturligt leende i själva verket är en liten pojke som har lärt sig att uppträda som en välstädad ung man, som säger och gör alla de rätta sakerna.

Jag har konstigt nog aldrig googlat runt på den här boken förut, men jag gjorde det nu. Den är fortfarande läst och recenserad i den engelskspråkiga världen. Bloggen Shaken & Stirred ger en analys (en bit ner i inlägget) som bland annat handlar om (alla) föräldrar i Mahys böcker. De finns där i sin egen rätt, som människor, och har sina egna liv. Hennes blogginlägg tar också upp några andra av Mahys böcker (bland annat den bok som på svenska heter Tycho och Angela). Jag har läst ett gäng Mahy-böcker (Trixarna är en annan ungdomsbok), men det är ingen som berört mig så mycket som Förvandlingen. Jag tycker ofta att hennes böcker har lovat lite för mycket, sådana böcker där författaren har kastat ut en massa trådar, men inte riktigt haft förmågan att samla ihop dem på slutet. Men detta gäller inte Förvandlingen. Läs den. Läs den!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Skyll inte på mej!

Bokförsäljningen minskade under 2008, skriver Svenska Dagbladet idag. Ja, vad ska man säga om det? Det står även att nivån sänktes från en rekordnivå 2007, vilket möjligtvis tyder på att folk köpte på sig så många böcker 2007 att de hade tillräckligt att läsa hemma. 

Sådan här rapportering kan vara tankeväckande på olika sätt, men det blir bara intressant först när man sätter in det i ett sammanhang. Om det var rekordnivåer 2007 är minskningen inte så allvarlig. Och om rekordnivåerna 2007 berodde på att till exempel den sista Harry Potter-boken kom då, och att Doris Lessing (en relativt välkänd och läsbar författare) fick Nobelpriset, och att detta toppades med några hederliga bästsäljande deckarförfattare  så finns det väl egentligen inget att oja sig över. Om det i stället berodde på att biblioteken på grund av ansträngd ekonomi köpte in färre böcker, och att fler tankade ner olagliga gratisversioner av ljudböcker – ja, då har vi en helt annan fråga att diskutera. 

Jag önskar ganska ofta att det presenterades någon slags analys när sådana här "larmrapporter" publiceras. 

Och så tänker jag att det skrivs och trycks alldeles för många böcker här i världen. Jag är en stor bokälskare, men inte kan jag bli särskilt upphetsad över att det publiceras lite färre böcker, att det säljs lite färre böcker; det finns gott om äldre bra böcker att läsa, upptäck dem i stället! Det viktigaste är att du läser!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

 

Världens bästa Astrid

Denna vecka kan jag inte motstå att hänga på Kulturfyran på Kulturbloggen, som den här gången ställer frågor om Astrid Lindgren.

1. Vilken är din favoritbok av Astrid Lindgren?

Oj, vilken svår fråga! Jag har många favoriter, och de har växlat genom åren. Det finns godbitar i allt Astrid skrivit, men om jag bara ska ange en, så blir det två: Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Och så klappar mitt hjärta lite extra för Mio, min mio också.

2. Vem är din favoritkaraktär i Astrid Lindgrens böcker?

Alla Astrids barn i all ära, men jag är väldigt förtjust i de vuxna flickorna. Malin på Saltkråkan. Och den mindre kända Kati i böckerna Kati i Amerika, Kati på Kaptensgatan/Kati i Italien samt Kati i Paris.

3. Vilken karaktär är mest lik dig?

En riktig samvetsfråga. Vissa dagar är jag Skorpan som är rädd för allt, men i bästa fall ändå utför handlingar, för att inte förbli en liten lort. Ibland är jag som Eva-Lotta Lisander i Blomkvist-böckerna. Kavat, glad och framåt, en amazon bland vildingar. Och andra dagar är jag Annika som står bredvid Pippi och piper "men så kan man väl inte göra?".

4. Vem tycker du borde få Astrid Lindgren-priset?

Jag tycker att J. K Rowling ska få det för den enorma berättarglädje som forsar från varje sida i Harry Potter-böckerna. Samma förtjusning för språkliga finurligheter, festliga karaktärer, barns ensamhet och utsatthet och fantasins kraft. Hon har gett både barn och vuxna fantastiska läsupplevelser, och jag är övertygad om att den här bokserien kommer gå till historien inte för att den sålt i så många hundratusen exemplar, utan för att så många älskat den.

Läsa som en 11-åring

Jag läser en hel del barn- och ungdomsböcker också nu som vuxen. Tycker jag om boken, så är det lätt. Då är det bara att läsa, njuta och hylla. Men tycker jag inte så mycket om boken, så undrar jag alltid över om det är "bara" för att jag är vuxen. Och vad skulle jag ha tyckt om boken om jag läst den som barn?  

Som med boken Den osynliga av Lise Indahl. Den handlar om 12-åriga Elvira som motvilligt flyttar med sin familj från Stockholm till fiktiva Lönnby, där alla flickor tycker om hästar, och Elvira är tvungen att fantisera ihop en allergi för att inte behöva följa med till stallet. I stället går hon hem till nya lägenheten och känner sig ensam. I den suggestiva beskrivningen på bokens baksida kan man läsa att Elvira får hemliga meddelanden i sin dagbok, att någon gör hennes hemläxor, äter maten i kylskåpet och spelar på lillebror Jonas dator medan Elvira är i skolan. Alla mina associationer går till spökhistorier och övernaturligheter. Jag tänker på Carolin som brevväxlar med sitt skugg-alter ego Saga i Maria Gripes Skugg-gömman. Och på Ginny Weasley som kommunicerar med Tom Riddle i dennes dagbok i Harry Potter and the Chamber of Secrets. Jag tänker på Mikaela i Rumle Hammerichs film Svart Lucia (med manus av Carina Rydberg), som upptäcker att det hon skriver börjar hända i verkligheten. 

Men den här boken är inte alls en sådan bok, visar det sig. Elviras osynliga vän är den gömda flyktingflickan Valentina, som gått under jorden med sin far för att slippa utvisas. Tidigare bodde hon i Elviras lägenhet, och eftersom hon fortfarande har kvar nyckeln kan hon komma in när Elvira är i skolan, för att spela "osynlig". 

Detta är förstås en lite oväntat twist på historien, och man skulle kunna bli förtjust över den. Men jag vet inte. Jag tycker inte nu, och tyckte definitivt inte på mellanstadiet att realistiska förklaringar är att föredra. De har man nog av i verkligheten. Men det är inte i första hand detta (även om det är en mycket bidragande orsak) som gör att jag inte tycker om boken. Hela berättelsen känns full av klichéer, som inte riktigt håller. Elvira bråkar med mamma och pappa som inte förstår, och som har flyttat från Stockholm trots att hon inte vill följa med. Och ändå känns hennes föräldrar väldigt trevliga, inkännande och sympatiska (och jag tror inte det är författarens mening att man ska tycka så). Elviras klasskamrater viskar visserligen lite grann bakom hennes rygg, men de bjuder henne ständigt att följa med till stallet och till simhallen, så utanförstemat känns inte heller genomarbetat. Elvira bråkar med sin lillebror, men som genom ett trollslag (utan att jag riktigt förstår hur) är hon och Jonas bästisar och bundis i sin jakt på den Osynliga. 

Nej, jag tycker inte Indahl har lyckats gestalta någonting riktigt bra här. Och det är väl ungefär det som är problemet med den spännande övernaturliga historien också - övergången från fantasi till realism sker utan förvarning. Även om alla mystiska pusselbitar får sin förklaring, så är man besviken, och inte road över att lösningen var så enkel. 

Jag försöker föreställa mig att jag är 11 år och läser den här. Vad skulle jag tycka då? Som vuxen tycker jag det är en otroligt tråkig bok. Men som 11-åring? Ja, då hade jag säkert slukat den, eftersom jag slukade allt på den tiden. Fast om jag hade förväntat mig en Agnes Cecilia så blev jag besviken. Mycket besviken. 

Och sen tänker jag så här. Varför ska jag nu anstränga mig att låtsas att jag är en 11-åring för att rädda den här boken? Jag har ingen särskild anledning; jag läser bara för min egen skull. Och som vuxen - nej, då gillar jag den inte något vidare. 

Nej, men jag har sett filmen

Alla rättrogna läsare föredrar ju boken framför filmen. Till och med en massa personer som inte skulle kalla sig för bokälskare, har oftast uppfattningen att boken nog är bättre än filmen. Trots att man inte har läst den, och inte heller planerar att göra det i framtiden.

Nu för tiden verkar alla böcker som tangerat en topplista filmas. Även om växelverkan mellan litteratur och film inte är nytt, så tycker i alla fall jag att det accelererat det senaste decenniumet. Ekonomiska motiv, förstås. Det är då man pessimistiskt undrar om inte bokläsare borde bojkotta filmatiseringar.

Ja, jag har varit en sådan som irriterat mig på dåliga filmatiseringar. Listan går att göra så lång på besvikelser när miljön och huvudpersonerna ser annorlunda ut, när handlingen inte stämmer, när folk talar fel dialekt, har fel kroppsbyggnad, fel hårfärg, är utskrivna eller inskrivna i historien. När orsakssamband från boken blir oklara eller förändras. När personer överlever som dog i bokversionen, eller när personer får varandra i filmversionen.

Men tänker man efter så finns det också många exempel där filmatiseringarna har blivit bra, när de har bevarat något av bokens ande, fört fram historien och blivit ett konstverk i sig själv. Jag tror att det är där det ligger; filmer som "bara" bildsätter boken kommer aldrig att lyckas. Filmer som "vill göra boken bättre" lyckas heller inte. Men filmer som fångar bokens själ, och vill ge samma känsla står på egna ben. Både som en pendang till boken, och som filmkonstverk.

Regissören Anders Grönros lyckas fånga böckernas stämning på pricken i Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn. Och Bo Widerbergs filmatisering av Ormens väg på hälleberget är (nästan) en lika underbar film som Torgny Lindgrens bok. Filmen Ciderhusreglerna som bygger på John Irvings bok med samma namn har kvar själen, skimret, äpplena och ljuset från boken, och trots att berättelsen har förändrats betydligt accepterar jag det. Flera av Harry Potter-filmerna visar på samma berättarglädje och förtjusning över trollkarlsvärlden som böckerna. Om en pojke och Grabben i graven bredvid är jättebra, både som böcker och filmer, trots att historierna skiljer sig åt. Där tänker jag (som filmtittare eller bokläsare) "aha, så skulle det också kunna ha varit!". Det allra bästa exemplet (som "alla" brukar hålla med om) är förstås tv-serien Stolthet och fördom från 1995. Här har man inte bara lyckats föra fram historien, utan också ge karaktär och liv åt personer som systrarna Kitty och Mary Bennet, som är skissartade och anonyma i Austens bok. Men denna tv-serie hade också 6 avsnitt till sitt förfogande, och så mycket tid finns oftast inte till förfogande för en spelfilm. Strykningar är det sorgligaste med filmatiserade böcker, och oftast orsaken till besvikelser. Ta som exempel Austen-boken Förnuft och känsla,  med Emma Thompsons prisbelönta manus och Ang Lees känsliga regi. Här hade alltför mycket fått stryka på foten för att man skulle bli helt entusiastiskt som Austenälskare.

Ja, jag har långsamt börjat ändra mig. Det är ju också så att jag har upptäckt fantastiska böcker genom filmatiseringen av dem. Som till exempel En långvarig förlovning. Och just nu ser jag på tisdagskvällarna Krig och fred, som jag alltid betraktat som en hopplös roman, full av truppförflyttningar. (Jag har i ärlighetens namn aldrig ens öppnat boken.) Men tv-serien är full av kärleksintriger (hehe), så jag tror det blir sommarläsning på den, när empirfrossan på tv tagit slut.

På samma sätt upptäcker förstås många andra filmtittare böcker som jag redan läst, och vad är det egentligen för negativt med det?

Det är det där som ligger och skaver hos mig, det att  fler och fler böcker från början verkar skrivas med syftet (eller tanken, möjligheten, drömmen om) att bli film. Alla dessa dussinfilmatiserade deckare - nej, det blir ingen gladare av. (Vad man blir gladare av är att filmerna i många fall lyckas bli bättre än böckerna.)

Jag tycker att böcker ska skrivas för att vara just böcker. I sin egen rätt. Att bli filmatiserad ska inte ses som högsta vinsten, eller ett pris som en bok (och en författare) får för att den sålt så bra. En bok som får en att se Ölands dimma krypa över Alvaret behöver nödvändigtvis inte filmas; läsaren har redan fått denna upplevelse. Och vissa böcker - går de egentligen att filma utan att förlora för mycket? Fröken Smillas känsla för snö - var inte det ett mission impossible? Eller i alla fall ett fall där hela teamet med regissör, producent och  manusförfattare inte förstått vad det var i Smilla-boken som lockade. Inte är boken en vanlig thriller, som filmen försöker göra den till. Och inte...

Men nej, nu märker jag att jag är tillbaks till gnället att alla böcker blir dåliga filmer. De blir ju inte det. Inte jämt, och inte nödvändigtvis. Från och med nu ska jag komma ihåg det. Och se om Stolthet och fördom på dvd.

Pimpa min bok!

För ett tiotal år sen, när mina väninnor började få barn, upptäckte jag att det fanns ett slags böcker som jag aldrig hade sett förut. Pop-up-böcker. Böcker med tjocka, mjuka, bitvänliga pärmar. Böcker med speglar, och tyg av olika slag. Glatt för delfinens rygg. Fluffigt för kycklingen, och lent och mjukt och brunt för kaninen. Sedan jag själv har fått barn har jag frossat så mycket jag kan i den här sortens böcker. Men dottern börjar bli lite för gammal, och de böcker hon intresserar sig för nu är av mer konventionellt slag.

Men jag funderar över varför de här teknikerna inte används mer i böcker för läsare över 2 år. Jag skulle älska att ha fler böcker med sidenomslag och rosetter. Eller kanske pop-up-deckare, där man via luckor i boken kan avgöra hur mycket information man vill få avslöjad om mördaren i varje kapitel. Eller varför inte kokböcker med luktgnuggisar? Specialutgåvor av Mankells och Edwardssons deckare, med medföljande cd-skivor med Wallanders operafavoriter, och Winters bästa jazz dito? Pop-up-tekniken används ju i en del böcker för äldre barn för att illustrera t ex matsmältningsapparaten, men varför inte ha kartor i pop-up-varianter av till exempel Hogwarts i Harry Potter-böckerna, eller det medeltida Barcelona i Katedralen vid havet (av Ildefonso Falcones)? 

Jag tror inte att man i längden lockar barn att läsa böcker genom att förklä dem till något annat än vad det är. Lika lite spelar formen en avgörande roll för en äkta bokläsare. Men visst vore det kul med lite bonus efter alla dessa ordinära pappersböcker som man köpt och läst år efter år?