Vad är det med alla dessa förmänskligade djur i barnlitteraturen egentligen? Varför är det roligare (och framför allt: varför är det troligare) med en krokodil som ger djuren på bondgården mat i stället för att äta upp dem?
Perspektiven blir helt groteska ibland. Som med Molly-böckerna, där den lilla (?) musen Mollys bästa vänner är en ekorre, krokodil, elefant och kyckling. Relationen mus – krokodil är inte helt skalenlig, om man säger så. För att inte tala om elefanten. För att riktigt röra till det träffar Molly då och då katter (det är till exempel en rödbrun katt som kommer in i Mollys hus och får kattungar i hennes tvättkorg), som räcker henne till knät. Hon är också ibland ute och rider på en häst. 
Jag gillar verkligen Molly, och dottern är helt galen i henne. Men jag undrar varför hon har gjorts till ett djur? Musheten används inte särskilt mycket i Mollyhistorierna. Det enda jag kan påminna mig är att svansen kommer till nytta när hon ska undersöka om badvattnet är tillräckligt varmt, men i övrigt är hon som vilken liten unge som helst. Eller, det är hon kanske inte. Hon har ingen mamma och pappa, trots att det tydligt framgår att hon inte är vuxen. Hon tänker som ett barn och upptäcker allt med ett barns förtjusning. Därtill gör hon en massa saker som ett barn inte kan (utan hjälp av en vuxen). Kör bil, tåg och buss. Åker luftballong. Bakar i varm ugn. Och lite bubblare som att tillverka saft, gå till biblioteket och ladda tvättmaskinen. 
Men måste det till ett djur för att låta barnet gå utanför sin roll och pröva på vuxensaker? Vad skulle hända om man lät ett barn göra allt detta? Inget särskilt, antar jag. Det finns ju böcker där detta händer (Örnis brandbil till exempel.)Är det Aisopos fabler som ligger som ett raster över hela barnlitteraturen?
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Barnböcker, Molly-böckerna, Lucy Cousins, Örnis bilar, Carl Johan De Geer, Aisopos fabler
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar