Jag är oftast inte så intresserad av att läsa om. Alltså jag läser gärna om mina böcker en andra, tredje eller ibland tionde gång, men att läsa om författarna är inte lika intressant tycker jag. En hel del fakta "vet" man ju ändå. Myter och minnen från skolans litteraturhistoria och unversitetets helt frivilliga litteraturstudier. Fröding var värmlänning och Brontë-systrarna levde isolerat på en hed där de satt och skrev och läste högt för varandra så mycket de hann innan de dog i tuberkulos. Ja, ni vet såna där trivia-fakta som är bra att veta när man ska vinna frågesporter.
Men jag är tämligen kallsinning till att läsa publicerade författardagböcker. Och författarbiografier.
Eller så där har jag åtminstone trott mig vara, men när jag tänkt lite mer på saken är nog sanningen den att om det är någon författare som verkligen intresserar mig, så läser jag faktiskt så mycket kringlitteratur jag kan hitta. Jag har till exempel beställt åtskilliga biografiska verk om Laura Ingalls Wilder (författaren till Lilla huset på prärien-böckerna) på nätet. Fascinerande läsning, som jag ska skriva mer om en annan gång. Om hon hade skrivit dagbok hade jag läst den också. Oops, hon skrev ju dagbok, publicerad i boken Vägen hem. Den har jag förstås läst flera gånger.
Och faktum är att när jag skärskådar min bokhylla, så finns det en alldeles egen liten sektion med författarbiografier, eller översikter av några väl utvalda författares verk. Intressant (men kanske inte helt oväntat) är det bara biografier över kvinnor: Lagerlöf, Södergran, Gripe, Bremer, Martinson... (Det finns några (manliga) självbiografier på andra ställen.)
Och nu i veckan kom den nya boken, som jag väntat på, Vivi Edströms svenska biografi om Jane Austen. Livets gåtor, heter den (vilket jag tycker låter ganska tråkigt, särskilt med tanke på att Edströms Lagerlöf-bok heterLivets vågspel). Men jag kunde inte motstå den och har redan kommit drygt 70 lättflytande sidor in i boken. Det jag alltid tycker är mer fängslande än att få reda på att författarna var låghalta eller levde fattigt i en prästgård är hur deras livsbetingelser och erfarenheter avspeglar sig i deras verk. Jag tycker också det är spännande att se hur teman och karaktärsdrag återkommer i olika böcker av samma författare. Edström är bra på att beskriva det där, och den här boken gör också med lätt hand hänvisningar till andra (även moderna och populära) verk (filmer, tv-serier och böcker) som inspirerats av Austen. Det tycker jag om.
Men jag har redan fastnat för en fråga som Edström tar upp angående Austens liv – frågan om huruvida hon var lycklig. Edströms slutsats (till skillnad från många andra levnadstecknare) är att Austen var lycklig, och att hennes harmoni var förutsättningen för att hon lyckades fullborda de stora romanerna de sista åren innan hon dog. Men jag tycker det är svårt att riktigt tro på det hela. Jag kan nog tro att Jane Austen var relativt tillfreds med livet under de sista 8 åren då samtliga hennes verk fick sin finputsning (och de flesta av dem gavs ut), att hon då var en mogen kvinna som accepterat att hon inte skulle bli gift, och förlikat sig med detta. Men jag har svårt att tro att hon inte många gånger var olycklig under de år då äktenskapet ännu var en möjlighet som inte blev mer än så för henne. (Och missförstå mig inte: jag tror inte att man behöver gifta sig för att vara eller bli lycklig i allmänhet, men jag vägrar tro att Jane redan i sena tonåren typ bestämde sig för att hon hellre ville förbli ogift (= fattig och beroende av andras välvilja). Ett äktenskapligt liv tillsammans med någon hon älskade och själv hade valt måste ändå ha varit en framtid som hon tänkte sig, och jag håller det för otroligt att det inte fanns en sorg över att livet blev annorlunda. Det behöver inte betyda att hon var olycklig i allmänhet. Hon kanske till och med kom till insikt med att hon var lyckligare som ogift författare, än gift utan möjlighet att skriva. Men hon kan inte alltid ha känt så, det vägrar jag tro.)
Jag har hunnit läsa några kapitel i boken. Det är intressant, och jag gillar att Edström rekapitulerar handlingen i romanerna samtidigt som hon diskuterar likheter mellan olika Austen-verk och andra böcker, nu och då. Jag minns ju inte alltid allting i böcker som Lady Susan och Mansfield Park som jag bara läst en gång (och för ganska länge sedan), även om jag kan Stolthet och fördom i stort sett utantill. Men jag tycker att Edström hastar lite väl mycket. Det borde finnas mer att säga om vissa motiv, det borde finnas lite mindre entusiasm ibland. Jag tycker själv mycket om Austen, men jag tycker inte om att en litteraturhistoriker tycker så mycket om Austen att hennes enda omdömen är okritiska lovord till allt Austens penna rört vid. Det måste väl vara möjligt att entusiastiskt propagera för varför Austen är läsvärd, utan att helgonförklara henne?
Jag har inte lyckats hitta någon bild på Edströms Austen-bok, men målningen ovan (gjord av Janes syster Cassandra) pryder densamma alla fall. Den föreställer förstås Jane.
.
Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar