torsdag 25 juni 2009

Bara en kyss

Jag såg på Howard's End på teve för ett par veckor sedan. Det här inlägget har legat till sig sedan dess; det har varit så mycket annat att skriva om. Inte lika viktigt, men lite mer aktuellt. För det här ska handla om en så svunnen tid, så en vecka mer eller mindre spelar ingen roll.

Ni som såg Howard's End, häromsistens eller tidigare, eller ni som läst boken, har ni tänkt på att just i inledningen blir den yngsta systern Helen Schlegel kysst av Paul Wilcox. Hon tror sig förlovad, skriver till storasyster Meg, som alarmerar deras moster. Mostern kommer resande för att gratulera och vara allmänt i vägen, och den stulna kyssen som inte ledde till en förlovning blir till stor uppståndelse och en källa till genans mellan de båda familjerna Schlegel och Wilcox. Kyssen och dess återverkningar överskuggas lätt av allt det andra som inträffar i berättelsen: Wilcox-familjen råkar hyra en lägenhet mitt emot Schlegels i London, och den äldre Schlegel-systern Meg ser sig tvungen att besöka Mrs Wilcox. En vänskap uppstår, och när Mrs Wilcox dör testamenterar hon sitt älskade hus Howard's End till Meg. Wilcox-familjen ignorerar detta, och resten av berättelsen handlar på ett eller annat sätt i mycket om hur familjen Wilcox ska hålla Meg borta från Howard's End. Till och med när Mr Wilcox till slut gifter om sig med Meg Schlegel är frågan känslig för familjemedlemmarna. Och parallellt med detta löper (minst) två historier, som jag inte alls tänker nämna här.

Nu hoppar jag i stället till en annan bok av E. M. Forster, nämligen A room with a view (Ett rum med utsikt). Också här spelar en stulen kyss en avgörande roll. Den unga flickan Lucy Honeychurch besöker Florens med en överblommad, fattig kusin som förkläde. Där förälskar sig en ung (olämplig) man vid namn George Emerson i henne, och hon överraskas av en passionerad kyss mitt i ett vackert blommande fält. De iakttas av kusinen som lovar att inget säga till Lucys mor om denna "skandal" (naturligtvis mest för att rädda sitt eget skinn), och i stället reser Lucy och kusinen till Rom, där Lucy träffar urtråkiga, korrekte, perfekte dandyn Cecil Vyse, som hon så småningom förlovar sig med. (I filmen spelas han av Daniel Day-Lewis, och jag tycker alltid att han ser ut och för sig precis som någon i en pjäs av Oscar Wilde.) Författaren Forster gör sitt bästa för att visa på Lucys undertryckta och förvirrade känslor genom att till exempel låta henne spela Beethoven på ett särdeles vilt sätt på det lilla pensionatets piano.

Ack, det finns mycket jag kan säga om båda dessa böcker, och filmatiseringarna av dem (bara en sån sak som att det i båda fallen är Helena Bonham-Carter som blir kysst!), men det här handlar om min fascination för hur betydelsefull en kyss kan vara. Ett samhälle, knappt hundra år från vårt, där en kyss kan innebära förlovningar! Eller flykt från vackra Florens! Katastrofer, känslostormar, livsavgörande ögonblick.

Åh – en kyss kan förstås vara så där alluppslukande, och utgöra en vändpunkt i livet (det hoppas jag att alla får uppleva åtminstone en gång i livet), eller verkligen utgöra en fråga om liv och död – glöm inte Judaskyssen! Men det är intressant att E. M. Forster i båda fallen låter en stulen kyss få så långtgående konsekvenser. En kyss – åh! jag är förlovad! En kyss – åh! jag måste avbryta semestern och fly staden! Jag är helt övertygad om (utan att ha läst på med en enda rad) att han inte tyckte att en liten kyss var en big deal. Att han använder de här kyss-scenerna för att visa samhällets hyckleri och dubbelmoral, där konvenans är viktigare än att folk blir lyckliga (det finns säkert avhandlingar skrivna om det). Att kyssen blir en katalysator för alla de känslor som annars inte syns i detta stiffa upper lip-samhälle.

Men mest jag tänker på att jag inte på riktigt kan förstå det samhälle där de här flickorna blev kyssta. Det är så nära vårt, och så långt borta. Så många subtila anspelningar som går mig förbi som läsare. Och även om någon kunnigare uttolkare än jag kan peka ut dem för mig, så är det ändå inte samma sak att gå genom England och Italien 1908 och att i stället för att uppleva den med alla mina sinnen och erfara den med hela min varelse, vandra med blicken fäst vid en karta.

De här böckerna är förstås inte de enda där tidens barriär rest hinder. Och så länge jag fortfarande har behållning av böckerna så spelar det på ett plan mindre roll vad författaren egentligen menade. Men jag undrar vad jag egentligen skulle se om jag för en dag fick ha ett sinne och erfarenheter som en 20-årig flicka år 1910. Det är det som får mig att fortsätta att läsa, inte bara den här boken utan att läsa över huvud taget.



Det här inlägget har tidigare publicerats på min första blogg. Jag håller långsamt på att föra över (en del) av mina gamla blogginlägg till den nya bloggen, för även om min mamma, min sambo och Gud vet att jag inte är världens mest ordningssamma människa, så vill jag helst samla mina bebisar på samma ställe.

Inga kommentarer: