Varför inte fira dymmelonsdagen med en post-it i år? Gul, förstås.

Till åminnelse av denna dag. Och som påminnelse till dem av er som fortfarande har troskyldiga medmänniskor i er omgivning som vågar träffa er onsdagen i påskveckan (ingen av mina anhöriga vänder längre ryggen till när jag är i närheten):

På dymmelonsdagen kom Britta och Anna till mig tidigt på morgonen, för vi skulle göra dymmelonsdagspass, såna där som man sätter fast på ryggen på folk med en knappnål, utan att dom vet om det. Vi klippte en hel massa av vitt papper, som vi målade roliga gubbar på. På en del skrev vi "Arg orangutang" och "Varning för hunden" och sånt där. 

s 59 i Mera om oss barn i Bullerbyn, av Astrid Lindgren 

En vanlig dag bland alla räkningar

Jag väntar ganska ivrigt på ett paket som ska komma med posten nu i dagarna. Det ska innehålla dammsugarpåsar med någon komplicerad bokstavs- och sifferkod som tydligen inte vanliga matbutiker tillhandahåller. Hela min familj befinner sig således i en exalterad sinnesstämning. Vi vittjar brevlådan flera gånger om dagen, i ängslig förhoppning om att vi snart ska kunna dammsuga. Eller slippa dammsuga. Jag är faktiskt inte riktigt säker på att alla har samma känslor inför det här postpaketet.

Men nog om detta. I stället för dammsugarpåsar fann jag idag i stället en prinsessbakelse inpackad i ett kuvert. Det är inte var dag jag får såna med posten. Det medföljande kortet förtäljde att det var en ett-års-present till bloggen, från kärleksbombaren Snowflake! Människa, vad jag blev glad!

Så tack, du allra finaste Snowflake! Så grön. Så vacker! Så oväntad. Och så välkommen! Den ska få pryda ett av fönstren i biblioteket hela natten, och sen misstänker jag att en mig närstående treåring kommer servera den på ett tekalas med Mamma Mu. Eller möjligen låtsas att den är en krokodilunge. Jag lovar dock att ingen kommer dammsuga upp den. (Förmodligen kommer den inte ens bli dammad.)

I hast – med eller utan kvast

Här ska det skrivas om häxor utan att nämna Harry Potter-böckerna, som Lyran paxade i egenskap av tematrio-general. Jag lämnar faktiskt även Eva Ibbotsons Häxtävlingen därhän, i trygg förvissning om att någon annan kommer nämna den. I stället följer denna trio:

1. Det finns knappast några mer klassiska häxor än de som uppträder i inledningen till Shakespeares Macbeth.  Det blodiga drama där Macbeth hetsas av sin hustru att mörda kung Duncan, för att själv kunna bestiga Skottlands tron. En pjäs där spådomar blir självuppfyllande profetior,  där Lady Macbeth förgäves försöker två sina händer rena, och där hela Birnams skog kommer för att kräva hämnd. Pjäsen är en av Shakespeares kortaste, men orkar man inte igenom hela så är det ingen fara – häxorna förekommer redan i första scenen i akt I: När möts vi tre igen? I åska och blixt eller regn?


2. Arthur Millers pjäs Häxjakten (The Crucible) dramatiserar 1600-talets häxjakt i den lilla staden Salem i Massachusett. Pjäsen från 1953 kan också läsas som en allegori över kommunistjakten under McCarthy-eran i USA. I centrum av historien finns 17-åriga Abigail Williams som anklagas för att vara en häxa, och i sin tur drar in andra i sina vittnesmål – sin unga kusin, sin älskare, älskarens hustru, och ett otal andra i det lilla samhället.

3. Och till sist lämnar jag dramatiken och övergår till en av mina absoluta favoriter bland ungdomsböcker: Förvandlingen av Margaret Mahy. Jag har skrivit ett långt inlägg om boken här, men i korthet handlar den om kärlekshistorien mellan Laura och Sorrow Carlisle, som – ovanligt för en kille – råkar vara en häxa. För att rädda sin älskade lillebror Jacko, som blivit "kidnappad" av en mara, genomgår Laura en förvandling till häxa. Denna nya zeeländska bok bryter mot föreställningar om både det ena och det andra, men är särskilt läsvärd på grund av samspelet mellan Laura och Sorrow.

Resultatet av dagens i-stället-för-att-gå-in-i-en-bokhandel

Jag såg åt andra hållet när en bokhandel pockade på uppmärksamheten och parerade inte mindre än två antikvariat på höger hand, och befann mig således i ett triumferande tillstånd av oövervinnlighet. Detta sänkte uppenbarligen min garde när jag passerade Press-Stop.

Med detta resultat:

Det här är förmodligen årets sämsta köp, med tanke på att jag hittade dessa två till och med obläddrade när jag sorterade pappershögar på skrivbordet i helgen:

(Ja, jag lider av tvångsföreställningen att mina böcker kommer bli så svartsjuka om jag läser något annat, att de kastar sig ner från bokhyllorna och begraver mig. Med tanke på hur många böcker som finns i bokhyllorna skulle det innebära en säker död, och det får ju helt enkelt inte ske innan jag hunnit läsa Anna Karenina, eller hur?)

Kropp som själ

Jag kan inte särskilt mycket om konst. Om jag ska vara lite mer precis så vet jag ungefär så mycket jag behöver för att kunna titta på ett konstverk och säga i fall jag tycker om det. Men eftersom jag – likt Hermione Granger – hör till dem som tror att alla problem kan lösas om man bara läser rätt bok, så försöker jag då och då förkovra mig i ämnet. Häromsistens gav jag mig på en bok av en konsthistoriker, nämligen Lena Liepes bok Den medeltida kroppen.

Det här är en rikt illustrerad bok med ett vådligt spännande innehåll som använder ett ganska omständligt språk för att beskriva de medeltida bilder som analyseras. Framför allt är det undersökningar av kyrkokonsten som ger en bild av kristendomens förhållande till kropp och kroppslighet. Liepe går till exempel noggrant igenom Krämarkapellet i St Petri kyrka i Malmö och de bilder av Kristus, Maria och andra helgon som visas där. Jag tycker det är fascinerande med beskrivningen av till exempel hur små, små detaljer i dräkten för en medeltida människa avslöjade status, klasstillhörighet och civilstånd. Så som vi idag vet att en Gucci kostar mer än H&M, så avslöjade längden eller färgen på en kjortel för medeltidsmänniskan hur betydelsefull en person var.

Föreställningen om den heliga kroppens skönhet som ett tecken på både yttre och inre perfektion är något annat som fastnar hos mig. Koppärriga, mörka, missbildade och fula människor kunde inte vara heliga – inte hos bildskaparen i alla fall. Jag tänker att det här är djupt liggande "kunskap" som vi bär med oss (nej, så tänker jag inte – jag tänker till exempel på undersökningar som visar att spädbarn föredrar att se på bilder av vackra människor; är det rentav genetiskt nedärvt att uppfatta vackra människor som goda, som heliga? Hur ska man i så fall förändra fördomar om de som inte motsvarar idealet?).

Men det är inte bara kroppens skönhet som var viktig som symbol för det heliga i konsten. Sinnesrörelser gav också ledtrådar till ett helgons upphöjdhet. Ett verkligt helgon är oberört, även om han steglas och bränns, även om hennes bröst skärs av och hon kastas till lejonen. (Och här flaxar mina tankar iväg till nåt slags brittiskt ideal om stiffa upper lips, om att aldrig röja sina känslor, om pokerface och om att man så klart har en fördel gentemot motståndaren om man inte visar sina känslor.) Jag antar dock att helgonens serena framtoning ska illustrera att de med Guds hjälp inte känner någon smärta när de torteras; flera bilder visar även att ett helgon som piskats blodig i en scen fått sina sår läkta i nästa.  

Av Liepe lär jag mig vidare hur den nakna kroppen används i målningarna. En av de saker som fastnar är detta eviga tal om det burleska och sinnliga som ibland kommer till synes i kyrkans kalkmålningar. Det har under senare års medeltidslitteratur varit ett evinnerligt tjat om bajsande män och kopulerande djävlar, och det karnevaliska och komiska som ska illustrera medeltidsmänniskans självklara inställning till alla kroppsfunktioner. Liepe gör ganska klart två saker i sin bok. Den första är att hon inte alls vill diskutera medeltidsmänniskans kroppsuppfattning, utan endast diskutera de kroppar som skildras i bild – detta har ju inte nödvändigtvis likhetstecken mellan sig. Den andra är att det är förhållandevis mycket få avbildningar som har sådana här motiv; dessa har alltså fått en oproportionellt stor del av uppmärksamheten.

I stället visar Liepe att nakenhet och de groteska motiven i första hand används som avskräckande exempel. Kvinnor som begått hor skildras således i helvetesskildringar med abnormt stora bröst, med djävular ridande på sin rygg, med blottade bakdelar och så vidare. Män som varit giriga eller frossat i livet skildras skitande och kräkandes, eller ibland med öppet gap under någon annans träck. De flesta av dessa målningar är alltså inte menade att vara roande (och knappast – vilket är en tolkning som framförts – utförda av hantverkarna för att fira taklagsfester eller liknande), utan för att visa på vilket straff som väntade på Domens dag.

Jag fick många tankar av den här boken. Och lärde mig lite nya ord. Svickel till exempel. Och travé.

I morgon är en annan dag

I all stillhet har den här bloggen firat ett år. Jag har just upptäckt det alldeles av en slump. För 368 dagar sedan skrev jag ett första trevande inlägg under det här bloggnamnet, Om böcker som jag hunnit läsa. Jag har sedan dess ofta tänkt att jag ska skriva något djupare om varför jag valde just det namnet, men det här är fortfarande inte rätt tid eller plats – jag känner mig ikväll ungefär som Anne på Grönkulla som inte kan skriva kärleksbrev till Gilbert om hon inte har en perfekt penna, som inte raspar mot pappret.

Så det här blir ett stilla inlägg om hur glad jag är att ha hittat ett sätt att uttrycka mina tankar kring det jag läser och har läst, det jag drömmer om att läsa och de tankar litteraturen föder hos mig. Och ett innerligt tack till alla de som har diskuterat med mig här och på andra bloggar under året (jag vill gärna nämna Lilla O och Paperback Lover som jag "träffar" nästan varje dag, men – upptäckte jag vid genomgången nedan – förvånande nog inte gett upphov till att jag läst någon särskild bok). Jag kan inte uttrycka hur fantastiskt roligt det har varit med alla dessa samtal (ja, ni märker ju hur klyschigt det blir)! Men särskilt lycklig är jag över varma ord och glada tillrop, uppskattande smileysar och oväntade bokrekommendationer. Tack för alla sådana!

Jag publicerar ju inga fullständiga listor över vad jag läser här, och jag har inte ens alltid lust att skriva om alla de böcker jag läser. I alla fall inte med en gång – det är nog få böcker jag läser som jag föreställer mig att jag aldrig ska skriva om, men en del behöver ligga till sig lite. Men jag har upptäckt att det här faktiskt innebär att en massa människor som gett mig läsinspiration nog inte vet om det. Här kommer därför en lista på de böcker jag hittills hunnit läsa, och har läst direkt till följd av min vistelse här i bokbloggosfären – Om boktips som jag hunnit läsa:

Inger Christensens Alfabet har jag läst efter bloggande främst hos Hermia. Ja, och så tjatar Petter om henne ibland också.

Hermias inlägg om Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) var också ett av flera skäl till att jag köpte och läste den boken.

Sommargästerna av Lise Nørgaard har både Ingrid och Klotho har tipsat i kommentarer här och där, och jag kunde inte motstå.

Spectatias Rothlobbning har lett till att jag läst Konspirationen mot Amerika, Envar och Zuckerman Fri. Men jag har inte publicerat något blogginlägg om saken ännu. Jag lovar dock att återkomma. Spectatia fick mig också att läsa Erlend Loe, även om jag ännu har "grävskopeboken" kvar.

Utmaningen Klassiska kvinnor hos Martina på Ett hem utan böcker inspirerade mig till en ordentlig läsning av Victoria Benedictssons Fru Marianne. Dessutom tipsade hon mig om Tidsresenärens hustru, som jag läst och som jag tycker är en av de sämsta böckerna jag nånsin läst ut (nu fick jag äntligen det sagt, förlåt Martina!). Martina var dessutom min hemliga bokvän i Sommarpåse Lyx (som En bok om dagen ordnade), och då skickade hon mig bland annat Rennie Arths Mörk flod, som jag läst, tyckt om och inte skrivit om än. Dessutom fick jag bilderboken om grisarna Vill och Vill inte, som jag läst, tyckt om, och sedan läst igen 358 gånger för min dotter, och numera inte tycker lika mycket om längre. Tyvärr gillar dottern den fortfarande.

Ett inlägg hos On Word Arts fick mig att beställa hem och uppleva boken Amfitryon – en erfarenhet jag inte vill vara utan.

Bokmanias uppmärksammande av Mytserien fick mig att återknyta kontakten med Klas Östergren som vilat lite för länge, och jag läste Orkanpartyt.

Ett inlägg hos Boktoka fick mig att prioritera upp Ffordes Var är Jane Eyre? vilket ledde till stor förtjusning hos mig, och Bokbabbels trägna skryt om att hon skrivit uppsatser om Huxleys Du sköna nya värld fick mig att göra slag i saken och läsa just den hyllvärmaren.

Lyran har inspirerat till framför allt en hel del bokinköp som ligger härhemma och väntar på läsning, men det enda jag egentligen har läst som är direkt hämtat från Lyran är Cordelia Edvarssons bok Bränt barn söker sig till elden. Jag har även släpat hem min mors exemplar av Borta med vinden för en omläsning, på grund av kommentarerna här. I samma kommentarsfält fick en okänd välgörare mig att läsa Vikram Seths Kärlekens musik.

Ett annat rop på hjälp ledde till att både Lazy och L på Tassande en liten kaffekopp uppmanade mig att läsa Jonathan Safran Foers bok Extremely loud and incredibly close. Svaren från detta upprop har också lett till att Hemingway numera åker med fram och tillbaka till jobbet varenda dag (förr eller senare blir han väl utläst), samt att jag på grund av Bokomatens uppmaning funderar på att läsa Thackerays Vanity Fair (den är jättetjock och på engelska) nån semester innan jag går i pension.

Snowflakes kärleksförklaring till William Somerset Maugham har hittills fått mig att läsa tre och en halv bok (eller hur man nu ska räkna novellsamlingar) av honom. Ingrids inlägg om hur livsavgörande Somerset Maugham var för henne gjorde inte saken sämre. Vidare har jag läst Kristian Lundberg, för att Snowflake tjatar, och läst och läst om Ulla Isaksson när samma Snowflake blev entusiastisk. Snowflake har varit ivrig diskutant i mina inlägg om Dorothy Sayers, och fick mig en kväll att särskilt ta itu med Sayers Naturlig död? för att kunna bidra till diskussionen om denna bok. Av detta kan man dra slutsatsen att entusiasm och tjat får mig att läsa böcker. Eller att jag hänger för mycket i Snowflakes blogg.

Bokbloggosfären i allmänhet (och här kan jag knappt nämna någon särskild, för det handlar mer om atmosfär och viskningar, tjat och övertalning än något specifikt inlägg) har under året som gått fått mig att läsa åtminstone Per Pettersons Ut och fånga hästar, McCarthys Vägen, Alice Munros Kärlek vänskap hat, Boktjuven av Zusak och Alan Bennetts Drottningen vänder blad.

Jag har fått så många fler tips och infall, och blivit uppmärksammad på så många fler författarskap och roliga böcker, att jag inte ens med mitt post-it-system kan hålla reda på dem alla. Hur många böcker jag har köpt på mig under det här året låter jag just nu vara osagt. Men det är kanske någon som minns att jag köpte en ny Billyhylla i somras. Där göms en massa boktips som hämtats eller erhållits från många andra som jag inte har utrymme att nämna här. Jag ser fram emot att få återkomma om dem.

Du som läser det här behöver förstås inte ge mig presenter för att komma och hälsa på. Om du trots det funderar på något, så tycker jag mycket om choklad och sherry. Annars går en bok också bra.

Hur många poäng blir det här?

Bokmania har gjort ett bokberoende-test hämtat från Cecilias Bokblogg på Aftonbladet. Jag tänkte testa och se hur många "ja"-svar jag själv hade. Det blev inte så många, för frågorna var verkligen helt fel!

1. Om du är på middag eller fest slutar det alltid med att du diskuterat minst en bok under kvällen.

Eeeh? Det här påståendet förstår jag inte alls. En bok? Vilken bok skulle det vara då? Den jag har med mig som gå borts-present? Eller någon av de låneböcker jag har med mig i en kasse sen förra gången jag hälsade på? Eller någon av de nya okända böcker jag snokar reda på i bokhyllan och ber att få låna med mig hem? Eller kanske helt enkelt den bok jag läser för tillfället? Men varför inte lika gärna den bok jag läste igår, eller den jag planerar att läsa i morgon?


2. Om du har en timme ledigt, ensam hemma, slutar det ofelbart med att du läser.

En timma! Jag kan leta igenom hela huset på jakt efter den bok jag läser för tillfället bara för att jag behöver göra en snabbkissning och vill läsa under tiden.


3. Du säger om bio: "Ja, filmen var okej, men jag har läst boken också, och den var bättre".

Jag går inte på bio. Det är totalt onödigt så länge det finns olästa böcker kvar i världen.


4. Du vill inte erkänna det, men dömer ibland ut människor som säger att de aldrig läser.

Dömer ut? Nej, det låter ju lite negativt. Men jag kommunicerar förstås inte på något sätt med folk som inte läser minst tre böcker i veckan.


5. Du får panik när någon bok blir riktigt omtalad, och du har missat den.

Intressant som hypotetisk frågeställning. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle reagera om det skulle inträffa. Antagligen skulle omgivningen behöva ringa psykakuten.


6. Om du har barn försöker du indoktrinera dem till att bli små bokmalar.

Självklart inte. Men min dotter har förstås aldrig fått några andra leksaker än böcker.


7. Du kan inte tänka dig att slänga böcker, ens om de är usla.


Jag kan särskilt inte tänka mig att slänga usla böcker. Tänk om nån får tag i dem och slösar bort tiden på dem i stället för att läsa något bra! De står bäst placerade bakom de andra böckerna i min bokhylla!

Om fler nördar

Medan jag på allvar överväger att starta bloggen Om radioprogram jag hunnit lyssna på, så vill jag gärna ge ett litet radiotips till alla de som blev så intresserade av Jalakas bok Nördsyndromet som jag skrev om härom veckan. Vetenskapsradion sände nämligen igår ett väldigt intressant program om flickor med diagnoser ur det autistiska spektrumet, och hur vanligt det är att de får fel diagnoser, eller ingen diagnos alls, bland annat därför att flickors symptom på exempelvis Asbergers syndrom eller högfunktionell autism ser annorlunda ut än pojkars, och bland annat därför att man inte i första hand tänker att en flickas problem beror på autismspektrumstörningar. Det är alltså en mycket intressant intervju med barnpyskiatern Svenny Kopp med anledning av hennes avhandling i ämnet. 

Lite googlande visar att även Svenska Dagbladet skrev om saken för ett par år sedan, och intervjuade då Kopp. 

Dagen till ära

Man skulle kanske inte tro att våfflor riktigt är jag, men det är det. Jag har mammas recept i huvudet, ner i minsta detalj, och tänker mycket oftare på våfflor än jag ger uttryck för när jag skriver. 

s 139 ur Gör vad du vill av Erlend Loe

Eftersom jag också är helt galen i våfflor, faktiskt, så ska jag här bjuda er på mitt alldeles hemliga familjerecept. Godare våfflor än så här finns inte. Den här satsen räcker till en och en halv person om man tycker om våfflor. Något längre om man bara bjuder tråkiga asketiska människor som på sin höjd vill ha en liten våffla som skådebröd. Annars är det bara att dubbla eller tredubbla receptet.

2 äggulor
2,5 dl mjölk (gärna åtminstone 3 %)
1 dl vetemjöl + 1 dl dinkelmjöl (kan också vara 2 dl vetemjöl om man inte har dinkelmjöl hemma)
1/2 tsk salt
1 tsk bakpulver
1 halv dl neutral olja (absolut inte olivolja, men raps eller majsolja går bra)
2 hårt vispade äggvitor

1. Blanda äggulorna med lite mjölk i en skål. Rör ordentligt.
2. Blanda salt och bakpulver i mjölet.
3. Blanda sedan ner mjöl och mjölk, lite i taget och rör om ordentligt så att det inte blir klumpar.
4. Häll i oljan.
5. Låt eventuellt smeten vila i kylskåpet nån timma om du har tid. Det ska visst bli bättre då, men jag har sällan prövat eftersom jag inte precis vill vänta på mina våfflor.
6. Vänd sedan försiktigt ner de vispade äggvitorna i smeten. Ingen vispning här!
7. Grädda sedan i hett våffeljärn, med lite, lite smör i. (Om du har ett teflonjärn räcker det antagligen med att bara ha lite smör i till första våfflan. Eller om du har ett sånt bra teflonjärn som jag har – det här skriver jag bara för att skryta – så räcker det med lite smör en gång var tionde våffelsats. Det är ganska bra.)

Ät med grädde och sylt, eller med socker och äppelmos. Eller färska bär och crème fraîche eller vad du nu gillar. (Jag gillar äppelmos). De ska helst ätas genast medan de är frasiga på utsidan, om man gillar frasiga våfflor. Själv gillar jag dem när de blivit mjuka och mosiga, men det är ju olika med den saken.

Vintern dör!

"Bli inte rädd, Birk", sa Ronja. "Nu kommer mitt vårskrik!"

Och hon skrek, gällt som en fågel, ett jubelskrik så att det hördes långt bort i skogen.

s 236 i Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren

Nej, jag är inte överförtjust i våren (jag hör till dem som trivs bättre i tjocka jackor och långa tröjor än linnen och flipflops; inte minst därför att det får plats fler böcker i fickorna på vinterkläderna), men ibland spritter det till även i mitt bröst. Som när det är 10 grader över noll, alldeles plötsligt. Som att cykla på en riktig cykel utomhus, slirande runt bland högar av grovkornigt grus, kvarlevor från vinterväglaget. Och halva trädgården är snöfri, dessutom. Kanske hinner vi till och med få smultron innan hösten kommer i år.

Och just det. Den här låten hör ju till (så mycket roligare video hade youtube inte att erbjuda):



Teater känns det som. Det är femton grader över noll. Min vän, du är ännu en aktör i "Vintern dör".

Ett paket mjölk, och två stycken av den nya Kerstin Ekman, tack!

Det är säkert nån som inte läser Sydsvenskan som inte har sett Per Svenssons kommentar till att Akademibokhandeln, Bokus och Norstedts/Rabén & Sjögren slås ihop. Han är glad över att man upptäckt att böcker och schampo inte är samma sak, men lite orolig för att den nya KF-jättens konkurrent i princip är Bonnierförlagen (som nu polar med Adlibris och Pocketgrossisten).

Själv funderar jag lite grann över det där med att man drar ner antalet titlar i bokhandlarna för att fokusera och koncentrera och i förlängningen sälja mer. Vad jag har hört och läst och erfarit i andra affärer, till exempel när man ska sälja schampo (för att inte tala om yoghurtsorter, eller alla varianter av Ahlgrens bilar!) så brukar man i stället öka antalet olika sorter, eftersom man anser att det ökar försäljningen. Kunden vill liksom pröva både vaniljyoghurten och den nya smaken med mango-papaya.

Så det här med att minska antalet titlar i bokhandeln för att öka försäljningen känns lite bakvänt hur jag än vrider och vänder på det. För de flesta skulle nog överleva och till och med tycka att det var ganska trevligt att endast äta vaniljyoughurt (och slippa välja mellan mango-papaya-ananas-apelsin-kaktus...) i något år, men de flesta köper nog inte mer än ett exemplar av varje Kepler, Mankell, Brown eller Guillou. (Nej, de som jag känner köper inte ens ett extra ex som present till någon annan – de lånar ut sitt eget!)

Äsch, jag vet inte. Jag kan nästan inget om ekonomi. Och det kan hända att jag handlar i fel affärer. Men när jag sneglar på folks inköp – på Willys eller på Akademibokhandeln – så tycker jag mig i alla fall märka att det är ganska vanligt att folk har två likadana paket av (favorit)yoghurten i korgen, men det är sällan de köper två likadana böcker i bokhandeln.

Veckans dammsugare

Egentligen sitter jag och skriver på två långa blogginlägg, men det ena blir inte tillräckligt argt, och det andra får jag inte till knorren på, så nu lämnar jag dem därhän för ett litet tag. Här kommer i stället en bild av den post-it där jag noterat vilka böcker jag fastnat för under den sista dryga veckans luppläsning av bokbloggar. Alltid är det väl nån som känner sig träffad. Eller hedrad. Eller utpekad. Eller nåt.

Hej vad det går!

Inte för att jag räknar sidor hela tiden medan jag läser (lögn!), och inte för att det viktigaste för mig är hur många böcker jag läser (icke helt med sanningen överensstämmande), men herregud vad många böcker jag hinner läsa om jag vägrar öppna såna som är längre än 230 sidor!

Att gå på en diet med 200 sidors-böcker gör att jag känner att jag uppnår resultat här i livet, i samma takt som högarna av lästa böcker växer. Kanske kan det liknas vid den eufori som blir resultatet av en fastekur, och det passar ju riktigt bra så här mellan jul och påska. Och det är ju inte precis så att det inte finns ett stort urval av sådana här något kortare böcker som väntar i bokhyllan. Jag gissar att det varken gör till eller från för Anna Karenina om hon får vänta några månader eller år till.

(Och så gissar jag att någon vecka till av ett sådant här snabbdopp i bok efter bok innebär att jag kommer sjunka djupt ner i något långsamt och tidsödande. Det brukar bli så för mig.)

Trio med treo

Till dagens tematrio om skrivande svenska kvinnor som på något sätt skriver om kvinnors livssituation plockar jag fram tre mycket tummade böcker ur bokhyllan och sätter samman en fackbokstrio.

1. Först ut är Bi Puranens Att vara kvinna är ingen sjukdom. I den här boken från 1994 diskuterar Puranen mannen som norm för sjukdom och hälsa, och hur hela vårt sjukdomsbegrepp, våra läkemedel och våra normer är definierade utifrån mannens fysik och förutsättningar. Den här boken har några år på nacken, och mycket av det som beskrivs har blivit mer eller mindre allmänna sanningar, en del annat har förändrats till följd av politiska beslut. Men slutsatserna är lika intressanta för det. (Och det blir en ordentlig omläsning på den här snart!)

2. Den andra boken är Karin Johannissons Den mörka kontinenten, också från 1994. Med en utgångspunkt kring decennierna vid förra sekelskiftet undersöker Johannisson föreställningarna om kvinnlighet och kvinnosjukdomar, och beskriver vilka sjukdomar som setts som typiskt kvinnliga, och hur de förändrats över tiden. Sjukdom som tillflykt och identitet, sjukdom som särart och mystik.

3. Den tredje och sista boken blir Nina Björks Under det rosa täcket. Boken från 1996 sammanfattar den feministiska debatten från 80-talet och fram mitten av 90-talet med hjälp av analyser av exempelvis Woolfs Orlando och Zahavis En jävla helg. När jag nu bläddrar igenom boken önskar jag att det var mycket mer som kändes som historia.

Härifrån till evigheten

Jag förstår inte vad den här mannen gör med mig, men utan att tveka en sekund skulle jag låta honom leda mig vart som helst. Sist vi träffades tog han mig med djupt in i en norsk skog; igår vandrade vi i stället på gatorna i Oslo och tog en färja till Jyllands norra udde. Förra gången berättade han allt han visste om sin far; den här gången ältade han sin skilsmässa och förhållandet till sin mor (det är lite intressant det där, faktiskt. Mor–son-relationer utforskas inte så ofta). Jag vet. Det låter som jag hade en tråkig lördag, men tvärtom! Den här mannen kan få de banalaste händelser, och tarvligaste familjeförhållanden att bli intressanta, och de mest symbolladdade historiska företeelser att skina i ett nytt ljus.

Ta det här med Berlinmurens fall till exempel. Jag har nog aldrig riktigt förstått hur avgörande det kan vara för någon som varit kommunist i hela sitt vuxna liv. Som om verkligen grundvalarna skakades, allt man trott på, och allt man offrat för denna tro. Han berättade mycket om det där. Hösten 1989 var onekligen avgörande – ja, livsavgörande, det var det han försökte redogöra för, tror jag. Han själv hade haft Mao upphängd över sängen i sin första lägenhet. Ja, han var en så rättrogen kommunist att han lämnade den gymnasieskola som hans arbetarklassföräldrar strävat så efter att sätta honom i, bara för att han ville bli en av arbetarna. Hans mor förlät honom nog aldrig.

Hösten 1989 var modern döende. Hon hade fått ett cancerbesked och reste till Danmark för att ta farväl av sitt hem, av den nordjylländska udde där hon fortfarande kände sig mest hemma. Och han då, sonen. Hans fru ville plötsligt skiljas. Och så föll Berlinmuren mitt i alltihop. Det gick lite över styr för honom mitt i allt det där. Det blev lite svårt att se om något  av honom fanns kvar, och vad det i så fall skulle vara. Jag tror det var det han försökte berätta om, i alla dessa långa, andlösa meningar. Som om han hade så mycket att säga att han andfått glömde bort att det finns andra skiljetecken än kommatecknet.

Du kanske har träffat honom, förresten. Per heter han. Per Petterson. Norrmann. Skäggig. I min pappas ålder ungefär. Jag är rätt säker på att det blir han som får Norges nästa Nobelpris.

Jag skrev om Pettersons Ut och stjäla hästar här. 

Det finns många orsaker till att jag inte tycker särskilt mycket om våren

En heminredningsdetalj som lätt förbises när bokälskaren placerar de högst älskade bokhyllorna är vikten av att tillse att mars obarmhärtigt klarsynta sneda solstrålar inte får möjlighet att retsamt spela i det tjocka dammlager som vanligtvis täcker klenoderna. Med stigande ålder, visdom, antal flyttar och framför allt en ekonomi som möjliggör att i bostaden specialdesigna ett bibliotek blir en verklig bokälskare allt bättre på att undvika en dylik ångestväckande möblering, som lätt kan distrahera och ta värdefull lästid i anspråk.

För vem vill egentligen tillbringa en solig, dåsig marseftermiddag med att damma bokhyllor? Inte nån som älskar böcker i varje fall!

Kalenderbitare

En annan faktabok som jag plöjt igenom under veckans faktafrossa handlar om nördar. Ni vet såna där som kan de trehundra första siffrorna i pi, när vi andra nöjer oss med 3,14, och som inte svarar alls eller möjligen yxskaft om du säger goddag till dem. De där killarna (för till 80 % är det killar) som ständigt undviker ögonkontakt, och som hellre umgås med en dator än med dig.

Journalisten Inger Jalakas, som har en son med Aspergers syndrom (AS) har skrivit boken Nördsyndromet. Allt du behöver veta om Aspergers Syndrom, och den är så oerhört välskriven, lättbegriplig och med en alldeles utsökt balansgång mellan de enskilda exemplen och de generella fakta som presenteras att det är en fröjd att läsa. Trots att Jalakas har sina egna erfarenheter, så är detta inte i närheten av en BOATS-historia. Man behöver inte snyfta nånstans. Man behöver inte ens bli arg på oförstående lärare, försäkringskassor, politiker och medmänniskor i allmänhet. Och man behöver definitivt inte tycka synd om några stackars "aspies".

I stället är det här en bok som både lyckas beskriva vad man idag vet om Aspergers syndrom (som faktiskt som diagnos inte är mycket äldre än 20 år), och vad man med relativt enkla medel kan göra för att underlätta för personer med syndromet att leva i samhället. Många gånger är det mycket begåvade personer, som kan allt om sitt specialintresse, men som måste träna upp sociala färdigheter som andra har lärt sig utan att de tänkt på det. Småprat vid fikabordet. Handla i affären. Att folk menar "Stäng dörren!" när de till synes frågar "Kan du stänga dörren?". Dammsuga. Duscha och byta kläder.

Jag blir både fascinerad och imponerad av företaget Left is Right som har som affärsidé att endast anställa personer med Aspergers syndrom. En succé och en win–win-lösning för alla. Personer med AS får ett alldeles riktigt arbete, som till exempel består i programmering eller korrekturläsning – uppgifter som kräver noggrannhet, tålamod och repetion och som passar AS-personer perfekt, förutsatt att de är intresserade av just dessa områden. (Åh, jag bara älskar anekdoten från en anställningsintervju till Left is Right; rekryteraren intervjuar en sökande och får reda på att han senaste veckan läst Dostojevskijs samlade verk, men irriterat sig mycket på alla slarvfel i boken. Rekryteraren inser genast att han har hittat någon som är perfekt som korrekturläsare!)

Dustin Hoffmans Rainman får räknas som ett specialfall av Aspergers – syndromet måste ses som en del av ett brett spektra av autism, och jag tänker inte ens börja gå in på alla varianter och kombinationer här, men det är en hel del bokstäver inblandade (varav ADHD, ADD och DAMP nog är några du känner igen). I bifogat filmklipp får vi bland annat uppleva hur det kan vara när någon memorerar hela telefonkatalogen:




Nördsyndromet ingår just nu i Adlibris bokrea. För 39 kronor får den dig säkert att förstå någon i din omgivning du alltid retat dig på. Slå till!

Och livet finns mittemellan

Ja, jag vet att alla har lite olika ansatser vad gäller den lättsamma läsningen. Vissa varvar sina Nobelpristagare med seriemagasin. Andra med chick-litt. En del ger sig i kast med ungdomsböcker, och en del bläddrar i coffeetable-upplagor. Andra bryr sig inte ens om att klämma in en prisvinnare då och då. Man gör ju som man själv vill. Eller så lyssnar man på vilken bok runtomkring en som ropar högst. Själv har jag ju då en svaghet för nån slags fakta-litteratur. Mitt hjärta klappar möjligen lite extra för avhandlingar i etnologi, men ibland får man hålla till godo med annat också.

Den senaste dryga veckan har jag klämt nästan en handfull såna där lättlästa populärvetenskapliga fakta- eller diskussionsböcker. En av dem var Hämta, lämna, leva av Malin Danielsson och Lotta Thorelius. Den här boken är en  dockskåpslek, där läsaren får titta in i 10 olika barnfamiljer i Sverige idag, och se hur de lyckas lösa det där som kallas livspusslet. Boken är både välskriven och intressant, och det är ett stort plus att de familjer som intervjuats inte är medelklassiga kulturarbetare från Stockholms innerstad (det finns annars mycket sånt representerat i svensk "föräldralitteratur" idag).

Författarna skriver att de vill ge modeller för hur det där pussellivet kan se ut. Vilka lösningar har folk på att hinna springa sina tilldelade varv i ekorrhjulet varje dag. Jag när själv en ibland nästan sjuklig lust att titta in genom fönstret hos folk, så jag gillar att få den här uppspaltade redovisningen av folks alldeles vanliga vardagar. Oftast beskrivs både mammans och pappans schema under ett par dagar, och det är intressant att jämföra hur bådas rapportering överlappar och ibland skiljer sig från varann.

Men mitt bestående intryck är en stor matthet. Jag blir alldeles handlingsförlamad av allt detta bilkörande och hämtande och lämnade och fikande och tvättande. Det är inte mycket tid mellan hemkomst och nattning. Och väldigt många föräldrar saxar för att både hinna jobba och/eller att få lite egen tid ett par kvällar i veckan. Det är svårt att se var livet finns i allt detta. Jo, det skymtar fram i intervjutexterna mellan dagsscheman. Här finns flera genomtänkta ställningstaganden om hur man vill leva sitt liv, vad som är viktigt och inte, och vad man prioriterar. Och en del annat, som visar det mer handlar om vanliga människor, som lever ett liv som "bara har blivit så". Men det är inte alltid så lätt att se om det finns något i det här man själv skulle kunna använda sig av.

I ett par kapitel, insprängda i boken, intervjuas familjerådgivare och stressforskare. De berättar om generella mönster, och det är ändå här jag fastnar. Danielsson och Thorelius exempelfamiljer i all ära, men nånstans skulle jag vilja ha en eller flera hypotetiska modeller också. Inte bara individuella showcase, hur genomdiskuterade och synkade de olika föräldrarnas vardagsliv än är. Bokens balans hade blivit bättre, och mer användbar. Jag hyser möjligen en alldeles ohälsosam tilltro till forskningen, och till personer som har mer systematisk erfarenhet av att studera många människors vardag – inte endast överleva sin egen – men jag skulle alltså gärna sett att boken lyft sig över det individuella och gett lite mer handfasta verktyg.

Titeln till det här inlägget är en något förvandskad textrad från en sång av Susanne Alfvengren. Den hittar jag inte på nätet, utan det får i stället bli sången Mellan himmel och jord som egentligen har en ännu finare och minst lika passande text som illustrerar. (För visst var det alldeles ruggigt länge sen jag spelade musik för er? Bara Paperback som fick lite Winnerbäck häromveckan.)

Ledig!

Men jag tror visst att jag alldeles glömt bort att berätta att jag har gått ur en bokklubb.

Så här är jag! Fri som fågeln. Och öppen för vilka skamliga förslag som helst!

De behöver dock inte nödvändigtvis innefatta en fleecepläd och/eller en kokbok featuring en tv-profil. Och den långa och kalla vintern till trots har vi ännu inte eldat upp hela lagret med blyertspenner med reklamtryck från Månadens bok.

När utsidan räknas

Jag föreställer mig att de flesta författare själva bestämmer titeln på sina böcker. De dealar kanske lite med förlaget om något verkar för osäljbart, för fram lite argument för sitt förslag, och måste kanske, kanske tänka om ibland. Men jag tänker mig alltså att de i huvudsak har något med titeln att göra. Och att de därmed har tänkt att titeln ska säga något om vad som finns innanför pärmarna, och om tolkningen av detta.

Men vid översättningar kan vad som helst hända. Calliope rapporterar till exempel om en författarträff med Johan Theorin, och berättar att Theorins debut Skumtimmen kallas för Öland på tyska. Och tja, konnotationerna kring ordet "skumtimme" är nog lite svårt att få med i översättningen, men man funderar onekligen på vad Theorins uppföljare Nattfåk ska heta (vilket Calliope också nämner). (Ölands påhittade nordöstra udde funderar jag på.)

Jag läste nyss en bok av Erlend Loe som heter Gör vad du vill. En lite uppkäftig titel som fick mig att genom mer än halva boken tro att det skulle vara nån slags carpe diem-uppgörelse med etablissemangets  förväntningar (här gestaltat som fadersuppror). Den läsningen gick inte riktigt ihop med det förtvivlade tonårsjagets Julies självmordsförsök som efterspel till den flygplansolycka som utplånat hela hennes välartade, välutbildade, rika familj.

Men halvvägs in i läsningen sneglar jag på originalets titel. Muleum står det. Obegripligt, tänker jag. Vilket konstigt ord. Vad kan det betyda på norska? Strax ger romanen mig svaret. I Julies familj – på den tiden hon hade en familj – användes ordet "muleum" i stället för "museum". Ett familjeinternt skämt, en terminologi obegriplig för utomstående. Och så fort jag läst detta blev hela romanbygget begripligt. Denna bok, så uppenbart fylld av sorg, av en ung flicka som försökte lära sig leva inte bara med ansvaret att plötsligt få göra vad hon ville med sitt liv, utan framför allt att göra detta utan de människor hon älskar mest – den är en enda lång insikt om att det finns vissa saker som oåterkalleligt försvinner när någon dör.

Det finns inte en enda människa på jorden som förstår vad Julie menar när hon använder "muleum". Hon är alldeles ensam om detta begrepp och dess betydelse. Själva ordet symboliserar den förlust hon varit med om, de minnen och den erfarenhet som hon och hennes familj tillsammans byggt upp. (Sen tycker jag att slutet blir lite för happy när Julie får en dotter och deklararer att det första ord hon ska lära henne är "Muleum", så att Julie åter får en familjegemenskap, och att begreppet lever vidare.) Men jag förstår inte varför titeln ändrades. Muleum är precis lika begripligt eller obegripligt på svenska och norska. Hur tänkte man här?

Titelproblemet påminner mig också om då jag förra året såg vad Arnaldur Inri∂asons bok Frostnätter heter på engelska, nämligen Hypothermia. Det låter ju som en fantasieggande titel, onekligen (kanske till och med lite bättre än den svenska?). Här ger emellertid de olika titlarna olika ingångar till deckarhistorien. Frostnätter-titeln sätter fokus på när dödsfallen i boken har skett. Hypothermia-titeln ger ledtrådar till hur de inträffat. Jag tycker kanske personligen att hypothermia-ingången avslöjar lite för mycket lite för tidigt. Lite googlande avslöjar att det isländska originalet heter Har∂skafi, vilket är ett berg  på östra Island. Säkert fullt av mystiska kopplingar som går mig förbi.

Nej, det är inte lätt det där med titlar. Men man behöver ju inte nödvändigtvis göra det svårare än vad det är.



P.S. Alla böcker jag skriver om här är riktigt bra!

Om det blir nån dötid

En bokälskare har kommit långt i sin omvärldsanalys och tidsuppfattning när hon endast packar en och en halv oläst bok i väskan som en förberedelse (bland många andra) inför sin bästa väns möhippa.

(Så här i efterhand kan jag ju berätta att ingen av böckerna behövde användas.)

Och solen har sin gång...

En tematrio om gamla svenskar som vi fortfarande tycker om att läsa efterlyser Lyran idag, så här kommer en trio från mig: Tre herrar, med alster som passar särskilt bra att komma ihåg på den internationella kvinnodagen.

1. Strindbergs Fadren. Pjäsen som vältrar sig i mannens vånda över att han aldrig kan vara säker på att hans barn är hans. Aktuell även idag där varje far som brottas med samma frågor kan matcha sitt DNA med avkommans. Och där äggdonaton gör att inte ens en moder alltid är modern.

2. Almqvists Det går an. Om ett resonemangsparti där kärleken inte ska förminskas av njugga ekonomiska slitningar. Som ett genomtänkt, modernt särboskap, med plats för både egentid och självförverkligande.

3. Hjalmar Bergmans Flickan i frack. Om Katja Kock som lånar broderns frack för att gå på studentbal. En till synes underhållande bagatell i en tid då fler kvinnor bär byxor än studentmössa, men då det fortfarande är tämligen ovanligt med män i högklackat – snömodd eller inte snömodd.

Idag är en helt vanlig dag

8 mars

Internationella kvinnodagen. Verkar inte som om den märks här. Mamma brukade klä upp sig den dagen och det irriterade pappa som inte tyckte att hon hade något att klaga på eller var ofri på något som helst sätt. Mamma sa att det handlade om att visa andra kvinnor att hon stod på deras sida fast hon var privilegierad. 

s 64 ur Gör vad du vill av Erlend Loe

Så idag firar jag med att sätta på mig matchande strumpor. Och välja en ny, ren och struken näsduk ur skåpet. Och jag är djupt och innerligt glad och tacksam över att jag har ett stort urval av både sockar och näsdukar, över att jag själv har ett roligt arbete som gör det möjligt för mig att  tjäna pengar så att jag kan köpa nästan obegränsad mängd sockar och näsdukar, och över att ingen annan bestämmer att det just är dessa sockar eller denna näsduk som jag måste plocka fram ur lådor och skåp idag. Måtte det komma en dag då alla kan vara lika lyckligt lottade.

Prosit!

Det är så himla hostigt här. Man blir uppenbarligen inte bättre av böcker om Ingmar Bergman, som jag läst hela veckan. Och jag är efter mer än två veckor ganska säker på att mycken högläsning för lika hostande treåring inte heller främjar hälsan.

Jag misstänker att det bästa vore böcker som fick mig att somna och sova riktigt länge och djupt, men såna böcker är ju ganska tråkiga att läsa.

Så finns det egentligen några böcker som man kan läsa som hjälper mot envisa förkylningar? (Eller möjligen att genomleva dem med jämnmod.)

Alla mina alter egon

Nu har jag legat vaken flera nätter och kallsvettats över att folk kanske faktiskt tror att jag inte bloggat på flera veckor för att jag varit så upptagen av OS och Melodifestivalen, så för att kunna sova ordentligt kommer här ett dementerande inlägg som i något högre grad preciserar vad jag bland annat sysslat med:

Spelat Sims, så klart!

Fast jag känner att jag inte riktigt utforskar spelets alla möjligheter när jag gör alla mina simmar till bokälskande författarwannabes. Och ärligt talat så är det ganska tråkigt att titta på när någon annan läser.

(Men det är lite kul att simmare numera kan göra karriär som proffsbloggare.)

Med en bok uti sin hand

Jag tänkte att jag skulle se vad det var för bok han läste. Det är något jag inte kan låta bli. Ser jag en människa med en bok i handen måste jag prompt ta reda på vilken bok det är. Det är nästan maniskt. 

Men han höll hela tiden boken på ett sådant sätt att det var omöjligt att se vare sig titeln eller författaren. Det retade mig, en lång stund satt jag sedan och stirrade på den där boken. Någon gång skulle hanv äl vända den så att jag kunde se! 

s 164, Skuggan över stenbänken, av Maria Gripe 

(Berta, berättarjaget ovan, är ju inte ensam om denna maniska åkomma. Förutom undertecknad, så har hon sällskap av Cees Nootebom.)

Hon och mest han

För några veckor sedan lyssnade jag till en poddsändning från  Vetenskapsradion Historia, om brevväxlingar och kärlek på 1800-talet. Programmet sändes 11 februari 2010, och kan avlyssnas här (vilket rekommenderas varmt!). Där nämns både det ena och det andra, som man kan fundera över. Till exempel att man inte kunde gifta sig när som helst (och – förstås – inte heller flytta ihop), utan att mannen först skulle ha ett sådant arbete eller position att han kunde försörja sin hustru (och förhoppningsvis barn). Det är ett faktum som känns som rena 1800-talet idag, där vi har någorlunda fungerande sociala skyddsnät, acceptans för föräktenskapliga förbindelser (och barn), och dubbelarbetande hushåll. Dessutom har vi en tro på kärleken som livsmål, och fleråriga brevkorrespondenser innan fullbordat äktenskap är mer kuriöst än en 10 barns-familj.

Ja, jag kan inte låta bli att fundera över just föreställningar om "hur saker ska vara". Hur vårt tänkande kring vad som är normalt och "hur man gör" långsamt ändrar sig över tiden. Kravet att kunna försörja sin familj är bara ett sådant (som definitivt ligger till grund för en massa frustration och ilska när man läser 1800-talsromaner där de älskande inte får varandra, eftersom han (det är nästan alltid han) måste gifta sig med någon rik, men ful flicka, för att kunna klara försörjningen).

Men det var inte vid den här punkten jag hade tänkt dröja den här gången. I stället nämndes i radioprogrammet något annat – tanken på att om man verkligen älskade varandra, så skulle man till fullo förstå varandra. Just att förstå varandra var själva essensen i samlevnaden, och ett bevis på att man hör ihop. Att det fanns kärlek mellan parterna var ett ideal i 1800-talets borgerliga miljö. (Vilket kanske ledde till fall då man trodde sig vara förälskad? Jag tänker på lilla fru Marianne, till exempel.) Rent uttalad är väl den här tanken om ömsesidig och fullkomlig förståelse inte riktigt närvarande när vi idag väljer våra partner, men nog ligger den där och skaver. Den där längtan efter ömsesidig symbios, och drömmen om att finna någon inför vilken jag helt och hållet kan vara mig själv och ändå bli älskad (här kan ni foga in scenen från Bridget Jones-filmen när hon förvånat berättar för sina vänner att "he loves me just the way I am").

Tanken på att kärlek innebär fullkomlig förståelse för varandra har jag hela tiden i bakhuvudet när jag läser den vackra lilla boken av sammanställda brev och dagboksanteckningar från Käbi Laretei och Ingmar Bergman: Vart tog all denna kärlek vägen?. Paret träffades 1957, och var gifta i ett decennium (59-69). Här finns på drygt 100 sidor några urval av brev, och längre stycken ur en "svart" bok som samlade Lareteis "synder" och elaka tankar, och skrevs under 62, då hon väntade parets enda gemensamma barn, sonen Daniel. Boken slutar med Daniels födelse.

Det finns – med tanke på mitt inlägg om Donners Bergmanbok häromdagen – också något spekulativt i att denna bok utkommer ett par år efter Bergmans död. Jag blir lite trött när jag tänker på det, men vill inte fördjupa mig i detta just nu. Man behöver ju inte läsa det man inte är intresserad av (man behöver inte ens läsa det man är intresserad av; jag har till exempel inte kommit mig för att köpa Mikael Timms biografi om regissören ännu).

Den här lilla tunna boken är dock läsvärd av många skäl, varav det fina urvalet är ett. Paret skrev hundratals brev till varandra under den här perioden, men här har gallrats ordentligt. En del av mig hade gärna läst alltihop (ja, jag hör till dem som gärna läser andras kärleksbrev och smygläser dagböcker om jag får tillfälle till det), men en annan del uppskattar mycket den historia som mejslas ut och kan läsas mellan raderna. Här är två personer, båda med relationer på varsitt håll, som träffas och ohjälpligt dras till varandra, både mentalt och erotiskt (åh, ordet "erotiskt" används på ett sådant där typiskt 60-talssätt). De jämför (så där som nyförälskade gör) varandras likheter och olikheter, förundras och gläds. De vill förstå varandra, och missförstår. De ger och tar. Nej, hon ger och han har ett omättligt behov. Det är himmel och helvete, det är ett avvisat barn (Bergman) som söker den moderskärlek han aldrig fick (här behöver jag inte ens tolka särskilt mycket; detta skrivs mer eller mindre ut), det är två konstnärer som på var sitt håll skapar musik och film, och som gläds åt varandras framgångar. Mest hans, eftersom han blir avundsjuk om hon talar för mycket om de hyllningar hon fått.

Både i de brev de skriver till varandra, och i de långa dagboksanteckningar från Laretei som är infogade, saknas vardagens futtiga små händelser. Mycket i förbigående nämns middagsbjudningar (med Ulla Isaksson, bland annat), barnflicksbekymmer, resor. I stället finns ett ständigt pågående samtal, önskningar om att förstå varandra, att helt och fullt nå fram till en gemenskap, denna strävan överskuggar allt. Dessa mogna människor (Ingmar 39 när de möttes, hon 35), som analyserar sina känslor, tolkar dem, vänder på dem, förklarar dem, söker skuld och orsaker och ibland också lösningar. Och dessa tankar, så välformulerade. Käbis vindlade och poetiska, och Ingmars kortare och kärvare.

Det här är en bok utan svar. Utan en tolkningsram, utan en början och ett slut. Utan biografiska ramar, och till synes utan tillrättalägganden. Jag tycker om den.

Bokälskaren klipper håret

Det är lätt att tro att bokälskare anser sig vara lite förmer. Att det myckna bokstudiet ger dem rätt att bliga hånfullt längs näsroten på de dödliga, illitterata. Men bokälskare kan göra sig gemena och smälta in i omgivningen när så behövs.

Till exempel försummar jag aldrig artigheten att läsa skvallermagasin när jag sitter med håret inpackat i folie och försöker bli vacker hos hårfrisörskan. Jag kan inte frigöra mig från tvångstanken att det skulle tas som en förolämpning om jag i stället plockade upp medhavd bok ur väskan.

Själarnas gemenskap?

Nu har jag testat mig hos Nationalencyklopedin för att få reda på vilken historisk person jag är mest lik. Det är Dick Harrisons som satt ihop testet, och enligt artikel i DN är Harrison själv glad över att hans alter ego blir Julius Caesar.

Själv har jag svarat på frågorna tre gånger. Lite olika varje gång. Men jag blir likväl igenkänd som Verner von Heidenstam.

Så jag funderar nu över om detta är ödets finger som pekar mot bokhyllans översta hylla, där Karolinerna i två vackra skinnband tronar. Eller om det tvärtom är Försynens sätt att säga att det är bättre att lägga lästiden på något annat.

Jag mötte Lassie

Jag fick med mig en bok om Jörn Donner hem från biblioteket. Eller om den handlar om Ingmar Bergman. Jag blir inte riktigt klok på syftet med boken, nämligen. Ingmar Bergman: PM heter den, och är skriven av Donner. Orden i inledningen beskriver ganska väl ett av de intryck boken ger: "Den är ett fragment av vad Jörn Donner /.../ tror sig ha sett och upplevt i relation till Bergman, hans filmer, men även till Sverige och några människor där."

För att sammanfatta boken så beskriver den scener och hågkomster ur Donners liv, som om han samlat allt han varit med om som har Bergman-anknytning. Alltfrån första besöket i Sverige, då han såg Bergmans Fängelse, via gemensamma erfarenheter av filmarbete, och Donners funktion som producent för Fanny och Alexander, till de sista åren av Bergmans liv, då deras kontakt var närmast obefintlig.

Här finns hela tiden ett stråk av obesvarad kärlek till Sverige, som gnager som en tagg i Donners kött. Här finns skvallriga kommentarer, bekännelser, avslöjanden om socialdemokratiska regeringar, Filminstitut och Harry Schein, ibland lite oklart var det ena börjar och det andra slutar. Det råder ingen tvekan om ohöljd respekt och beundran för Ingman Bergman, även om ingendera är okritisk.

Det är en bok som handlar mer om Donner än Bergman. Vilket gör den lite svårbegriplig, för det är knapphändigt med biografiska noteringar från Donner, mer antydningar om hur hans kvinnoaffärer liknar eller inte liknar Bergmans, och hur hans erfarenhet och kontaktnät i filmvärlden påverkar Bergman-relationen. Frågan är hur mycket man förstår av den här boken om man inte också är någorlunda inläst på Bergmans liv och produktion? Helst också på de politiska turerna kring Svenska filminstitutet (jag känner att min egen okunskap är stor på området, och blir mest förvirrad och frågande över vissa svepande beskrivningar – är verkligen Filminstitutets chefslista och svensk filmpolitik på 60- och 70-talet så allmänt bekanta att de inte behöver förklaras för en läsare år 2010?).

Således en skvallrig bok som surfar på intresset för dämonregissören. Donner har uppenbart projicerat någon slags fadersfigur på Bergman, och även om jag för all del inte har tråkigt när jag läser om dessa (bitvis ganska osorterade) hågkomster, och faktiskt tycker det är intressant att inbilla mig att jag får en delvis annorlunda nyanserad bild av Bergman, så är det bestående intrycket av den här boken ganska blaha. Men jag gillar Donners prosa. Och jag har fått reda på enormt mycket om Jörn Donner. Tidigare visste jag typ bara att han talar finlandssvenska och var vänsterpartist (med några inkastade brasklappar om hörsägen).

(Fast jag kan inte låta bli att fundera över att sälja in en egen roman-idé som heter "Jag och Michael Jackson" till något förlag. Jag har aldrig ens varit intresserad av att kolla om jag känner någon som har tagit reda på om det finns biljetter till en Michael Jackson-konsert, men det skulle man ju kunna skriva en bok om. Eller hur?)

En bokälskare utan plånbok

När man som jag medvetet försöker dra ner på läsningen av dåliga deckare (de bra vill jag så klart inte avstå ifrån) får man se det som kompensation att utsättas för lite vardagsbrottslighet då och då. Som att förlora plånboken till exempel. Det är klart att till och med en bokälskare bekymras över såna saker som att körkortet är borta. Och att Visakortet är försvunnet och måste spärras leder ju till en oöverskådlig kedja av förskjutningar vad gäller elektroniska bokbeställningar som ännu inte hunnit expedieras.

Körkort och Visakort är dock inte allt en bokälskare behöver bekymra sig över. Nej, en rad andra tankar forsar dag och natt genom bokälskarens huvud. Det kan ta månader innan alla dessa angelägenheter blivit uppklarade. Som alla förstår så tänker jag bland annat på det här:

1. Lånekorten! Vilket jäkla jobb att skaffa nya lånekort överallt! Och alla bibliotek man tar kontakt med vill dessutom att jag ska vänta en månad för att se om plånboken och korten kommer tillbaka. Hur ska jag låna under den månaden då, undrar jag? (Ja, jag undrar förstås inte i tysthet för mig själv, så jag får också svar: Det går så bra att låna vid disken med hjälp av legitimation.)

2. Kvittona!! Hur ska man göra med alla kvitton på inköpta böcker som man kan behöva när man ska byta böckerna mot andra som man inte har läst? Hur ska man övertyga Konsum, Pressbyrån, Akademibokhandeln och Ikea om att man faktiskt köpt böcker där sista veckan som råkade vara dubletter eller bli fel födelsedagspresent till någon? Jag bara undrar!

Stämpelkorten!!! Ghaaa! Alla pocketstämplar på Lagerhaus och Pocketshop! Borta för alltid! Jäkla plånbokstjuv!

Rabattkupongerna!!!! Alla utklippta, outnyttjade 25 %-kuponger giltiga på Akademibokhandeln. Kan man ringa nånstans och få nya? Även om de gick ut 2009-10-31?

Inköpslistorna!!!!! Alla små papperbitar där jag med mikroskopisk stil skrivit upp vilka böcker i en serie jag redan har i bokhyllan, och vilka jag – om tillfälle yppar sig – ska lägga rabarber på när jag snokar igenom antikvariat och loppmarknader. Och döende släktingars bokhyllor.

Tittar på OS och nynnar på Melodifestival-låtar, typ?*

Förra året skyllde jag på Camilla Läckberg. Läsningen av en av hennes deckare tog hela februari, dödade läslusten och fick mig mot slutet av mars att börja blogga under mottot "Livet är för kort för att läsa dåliga böcker när det finns så många bra som är olästa".

Men jag har insett att jag måste vara lite rättvis. Ser jag igenom mina läslistor från tidigare år i februari/mars så är där märkvärdigt tomt. Genom åren har jag sett olika orsaker till att läslusten vikit: dödsfall (1997), förälskelse (1987), överdosering av läsning av dåliga studentuppsatser (1998), flytt (2000), graviditet (2007), störande grannar (2005), sviter efter sambons disputation (1999), snöskottning (2006), sportlovsresOr (1995), olycklig förälskelse (1993), firande av två föräldrars femtioårsdagar (1998), C-uppsats (1994), samt diverse magsjukor, influensor och förkylningar.

Sanningen är nog att det handlar om förlorad läslust. Jag talar alltså inte om den där läsledan när man håglöst kastar ifrån sig den ena bästsäljaren efter den andra, och vandrar från bibliotek till bibliotek och tillbringar nätterna med att klicka sig igenom utbudet hos nätbokhandlarna – allt utan att hitta något som lockar. Utan den andra förlorade läslusten. Den där som får en att undra varför man har ett helt rum med böcker hemma i huset och varför det ligger en massa inbundna pappershögar och dammar överallt, eller varför det finns bokhandlar i vartenda hörn nere på stan, eller varför det kommer så många mejl med övertidsvarningar från biblioteket (vad har det med mig att göra?).

För mig sammanfaller detta (har jag lärt mig med åren) med ett oemotståndligt behov av att slippa umgås med folk. Känslan kommer plötsligt, och opåkallat (om den nu inte har någon koppling till vårljuset), och jag tror rentav läsvämjelsen är ett utryck för samma sak. Jag vill inte träffa andra människor. Jag vill inte veta vad de tycker eller tänker, ska resa på semester, eller hur mycket kräksjuka alla i deras omgivning råkat ut för. Eller var de köpt sin tröja. 

Jag vill inte surfa, jag vill inte läsa om en massa tråkiga människor som pratar och äter och älskar och dör. Jag vill inte ringa folk jag känner. Jag vill helst inte jobba, utan krypa ner i sängen och ligga där och titta i taket och lyssna på rösterna inne i mitt eget huvud. Det hinner jag ju inte särskilt mycket av heller för all del (om nu nån har börjat slå numret till psykakuten), men den där tiden jag ägnat åt läsning och bloggning har liksom gått åt till att göra ingenting (för småbarnsföräldern a.k.a. "att sova"). Och det har varit skönt. 

Men jag har inte tänkt sluta blogga. Eller läsa heller. Tvärtom har jag börjat längta igen, börjat roas av att formulera blogginlägg i huvudet när jag kör bil till jobbet (i stället för att glädjas åt att jag inte behöver hitta på något dräpande om den bok jag just läser). Och det känns bra. 

Och ni kära, fina vänner som tittat in här de senaste veckorna med era varma ord. Och i somliga fall blomvatten. Jag har ändå tänkt på er, må ni tro, men så där som man tänker på människor när man är ute och reser. Ja, eller så som man tänkte på vänner och bekanta förr i tiden när man var ute och reste och hade trott att folk talade om en kombination av stickbeskrivningar och torra mandelkubb om de använde ordet "internetkafé". Tankar där jag inte kännt ett tvingande behov att genast meddela mig med er. Det kan vänta tills jag kommer hem. Det har varit vilsamma, lugna och förströdda tankar på om Paperback har rest till Frankrike, och Lisa till Berlin, och Snowflake till New York ännu. Hur det var på Bokomaten och Calliopes bloggträff. Vad Lyran hittat på för tematrior, vilka seriemagasin Petter har bläddrat i, och vilka Nobelpristagare som Ingrid har läst. Ifall Lilla O:s elever har fått fler datorer i klassrummet, eller Klotho lämnat tillbaks biblioteksböckerna. Om Kontakt läst ut Lilla livet, lilla döden, och vad hon tyckte om den. Och längtat lite lite efter att läsa något eftertänksamt och klokt hos Hermia eller L. Men nej, jag har inte varit inne på en enda bokblogg på tre veckor. Inte ens beställt Lena K E:s bok om Körkarlen. När jag publicerat det här inlägget kommer jag kanske klicka runt lite grann. Det ska bli spännande att se vad som hänt (det kommer väl inte bara finnas listor på vad folk köpt på bokrean, va?).

Och som avslutning på det här inlägget gör jag mig av med ett dåligt samvete. Paperback Lover skickade nu för länge länge sedan en kreativ utmärkelse till mig, och även om jag redan hade fått två fina, så kan man ju nästan inte få för många eller hur? Även om jag från början bestämde mig för att inte skicka den vidare (det har jag ju redan gjort en gång), så hade jag några tankar på att kommentera utmärkelsen på det ena eller andra sättet. Det blir nu inte något särskilt utvecklat av det, men för att glädja Winnerbäckfanset Paperback, och som tematiskt lämplig avslutning spelar jag Ingen har lust från Lars Winnerbäcks album Rusningstrafik. Och tackar så hemskt mycket!









* Och som kommentar till rubriken: Ja, vad tror ni egentligen?