Det här är en rikt illustrerad bok med ett vådligt spännande innehåll som använder ett ganska omständligt språk för att beskriva de medeltida bilder som analyseras. Framför allt är det undersökningar av kyrkokonsten som ger en bild av kristendomens förhållande till kropp och kroppslighet. Liepe går till exempel noggrant igenom Krämarkapellet i St Petri kyrka i Malmö och de bilder av Kristus, Maria och andra helgon som visas där. Jag tycker det är fascinerande med beskrivningen av till exempel hur små, små detaljer i dräkten för en medeltida människa avslöjade status, klasstillhörighet och civilstånd. Så som vi idag vet att en Gucci kostar mer än H&M, så avslöjade längden eller färgen på en kjortel för medeltidsmänniskan hur betydelsefull en person var.
Föreställningen om den heliga kroppens skönhet som ett tecken på både yttre och inre perfektion är något annat som fastnar hos mig. Koppärriga, mörka, missbildade och fula människor kunde inte vara heliga – inte hos bildskaparen i alla fall. Jag tänker att det här är djupt liggande "kunskap" som vi bär med oss (nej, så tänker jag inte – jag tänker till exempel på undersökningar som visar att spädbarn föredrar att se på bilder av vackra människor; är det rentav genetiskt nedärvt att uppfatta vackra människor som goda, som heliga? Hur ska man i så fall förändra fördomar om de som inte motsvarar idealet?).
Men det är inte bara kroppens skönhet som var viktig som symbol för det heliga i konsten. Sinnesrörelser gav också ledtrådar till ett helgons upphöjdhet. Ett verkligt helgon är oberört, även om han steglas och bränns, även om hennes bröst skärs av och hon kastas till lejonen. (Och här flaxar mina tankar iväg till nåt slags brittiskt ideal om stiffa upper lips, om att aldrig röja sina känslor, om pokerface och om att man så klart har en fördel gentemot motståndaren om man inte visar sina känslor.) Jag antar dock att helgonens serena framtoning ska illustrera att de med Guds hjälp inte känner någon smärta när de torteras; flera bilder visar även att ett helgon som piskats blodig i en scen fått sina sår läkta i nästa.
Av Liepe lär jag mig vidare hur den nakna kroppen används i målningarna. En av de saker som fastnar är detta eviga tal om det burleska och sinnliga som ibland kommer till synes i kyrkans kalkmålningar. Det har under senare års medeltidslitteratur varit ett evinnerligt tjat om bajsande män och kopulerande djävlar, och det karnevaliska och komiska som ska illustrera medeltidsmänniskans självklara inställning till alla kroppsfunktioner. Liepe gör ganska klart två saker i sin bok. Den första är att hon inte alls vill diskutera medeltidsmänniskans kroppsuppfattning, utan endast diskutera de kroppar som skildras i bild – detta har ju inte nödvändigtvis likhetstecken mellan sig. Den andra är att det är förhållandevis mycket få avbildningar som har sådana här motiv; dessa har alltså fått en oproportionellt stor del av uppmärksamheten.
I stället visar Liepe att nakenhet och de groteska motiven i första hand används som avskräckande exempel. Kvinnor som begått hor skildras således i helvetesskildringar med abnormt stora bröst, med djävular ridande på sin rygg, med blottade bakdelar och så vidare. Män som varit giriga eller frossat i livet skildras skitande och kräkandes, eller ibland med öppet gap under någon annans träck. De flesta av dessa målningar är alltså inte menade att vara roande (och knappast – vilket är en tolkning som framförts – utförda av hantverkarna för att fira taklagsfester eller liknande), utan för att visa på vilket straff som väntade på Domens dag.
Jag fick många tankar av den här boken. Och lärde mig lite nya ord. Svickel till exempel. Och travé.
6 kommentarer:
Låter väldigt spännande (även om jag tycker att just ordet spännande missbrukas alltför ofta när saker och ting skall beskrivas idag). Jag är visserligen väldigt upptagen med ord, men bildens betydelse ska definitivt inte förringas. Bilder fanns långt innan ord började användas. Medeltiden är ju lyckligtvis väl dokumenterad (tänk bara på munkarnas illustrerade handskrifter), medan bilders betydelser från tidigare århundraden/tusenden snarare tillhör gissningar än vetskap eftersom kunskap tunnas ut genom åren. Alberto Manguel har skrivit en väldigt trevlig och intressant bok, Läsa bilder vars texter mer spänner sig över de senaste århundradena men även där diskuterar bildspråket och dess betydelse.
Klotho: *skratt* Om du visste hur många gånger jag ändrade just ordet "spännande" i det här inlägget! Jag hoppas du observerat att jag även använder ordet "fascinerande" i ungefär samma betydelse. Ibland är klyschorna det som mest beskriver det hela.
Det här är annars en bok med mycket intressant innehåll, men ganska svårläst, faktiskt (och jag kräver inte precis harkelikromaner för att ta mig igenom en bok). Den där boken av Manguel kanske annars skulle vara något för mig? Jag noterar och tackar för tips!
Klyschor är ju rätt praktiska, men som med så mycket annat så handlar det om att begränsa sig. Jag lyssnade på en intervju med en kille för ett tag sen (kommer tyvärr inte ihåg vem och varför) och började till slut räkna efter hur många gånger han nämnde just spännande (det var tvåsiffrigt tal).
Tänk bara på nästa museirunda, då har du stenkoll på alla detaljer som kjollängder och nyckelknippen (det sistnämnda har jag för mig är någon form av maktsymbol i målningar?). Det är nog därför som jag oftast föredrar guidade konstvisningar först, just för de detaljer som man som gemene man...kvinna inte har koll på. Sen kan man alltid strosa runt i egen takt och spana in det som guiden pratat om.
Klotho: Jag har en hel del att säga om klyschor, särskilt vad gäller deras användbarhet för att öka den kognitiva kapaciteten (jag forskar lite på det bland annat), men generellt kan man väl säga att det är praktiskt att använda klyschorna när man är under tidspress. Eller är nervös. Eller på annat sätt inte riktigt har tid eller möjlighet att formulera sig på något mer varierat sätt. I intervjuer kan man ganska ofta hitta en hel del klyschor, och t o m ganska välformulerade människor använder gärna stående uttryck, men är ibland så sofistikerade att de i alla fall kan variera allt nonsens.
Vad gäller själva konsten så berör denna bok nog mest kyrkokonst, men det är alldeles riktigt att jag kommer studera vägg- och takmålningar på ett helt annat sätt nästa gång. Däremot så är just det där med klädedräkt verkligen inte enkelt. En lång dräkt på typ 1350-talet är inte samma sak som en lång dräkt i början av 1400-talet, så själva finliret behöver man studera betydligt mer för att behärska (och eftersom jag ärligt talat inte ens är särskilt modeintresserad nu 2010 så lär jag knappast fördjupa mig i medeltidens dräktmode på det sättet...).
Men nycklar hos kvinnor är en symbol för att hon är gift (man gifter sig ju till "hus och nycklar"), dvs förestår hushållet och är den som kan låsa och låsa upp alla förrådsutrymmen. Sedan finns ju t ex nycklarna som en symbol för aposteln Petrus, dvs han som fick nycklarna till himmelriket. Vidare har man nycklar som stadssymbol – den som hade makten över staden hade också dess nycklar, och det var vanligen män då. Kungar eller furstar ofta (men i rätt kontext kan det säkert vara typ borgmästare eller så). Men nyckelsymboliken har jag snarare snappt upp från andra böcker om historia, och inte specifikt konsthistoria (och det finns säkert mer att säga om nyckelfrågan också....).
Annars håller jag med om att det kan vara väldigt trevligt med en kunnig guide! (Och extremt frustrerande med en okunnig sådan!)
En sån där kommentar som känns meningslös när man skriver den, men man kommer inte på något bättre:
Vad intressant. :)
Maria: Jo, men vissa saker _är_ ju faktiskt intressanta :-)
Det här är en sån där intressant bok. Men jag bloggar mest om den för att den faktiskt var både lite tråkigt och omständligt skriven, så jag kände mig duktig för att jag läste ut den. Det är alltså en skrytbloggning :-D
Men är du intresserad av ämnet, så go ahead. Jag misstänker att den inte är utlånad på så många bibliotek.
Skicka en kommentar