"Bli inte rädd, Birk", sa Ronja. "Nu kommer mitt vårskrik!"
Och hon skrek, gällt som en fågel, ett jubelskrik så att det hördes långt bort i skogen.
s 236 i Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren
Nej, jag är inte överförtjust i våren (jag hör till dem som trivs bättre i tjocka jackor och långa tröjor än linnen och flipflops; inte minst därför att det får plats fler böcker i fickorna på vinterkläderna), men ibland spritter det till även i mitt bröst. Som när det är 10 grader över noll, alldeles plötsligt. Som att cykla på en riktig cykel utomhus, slirande runt bland högar av grovkornigt grus, kvarlevor från vinterväglaget. Och halva trädgården är snöfri, dessutom. Kanske hinner vi till och med få smultron innan hösten kommer i år.
Och just det. Den här låten hör ju till (så mycket roligare video hade youtube inte att erbjuda):
Teater känns det som. Det är femton grader över noll. Min vän, du är ännu en aktör i "Vintern dör".
6 kommentarer:
Fast jag är den där flipflop-tjejen. Vill ha sommar ELLER Norrlandsvinter. Den vintern med så hård och fin snö att man kan gå på den i fliflop utan att bli blöt om fötterna.
Jag tror jag tror på sommaren....
Paper: Jag tycker flipflops är obekväma. Men sommar kan jag nog också tänka mig, faktiskt. Framför allt ska det bli skönt när allt jobb i mars-april-maj är över. Jag som skulle ha en lugn vår kan inte begripa hur alla konferensresor, examinationer och artikeldeadlines hamnade i min almanacka. (Det har i och för sig det goda med sig att jag kan hålla vårdepressionen borta med hjälp av arbete.)
Hellman var också i mitt huvud då jag slog upp ögonen imorse. Jag twittrade "Vintern dör" av ren förtjusning.
Vilket sammanträffande!
Älskar Ronja, men frågan är om jag inte älskar Hellman mer. Dags för ett vårskrik är det hur som helst!
Har faktiskt lärt mig gå i flipflops förresten. Lite stolt.
Mera ljus åt folket. Fast det bästa med den här vintern har ändå varit ljuset. Göteborg har inte varit vare sig slaskigt eller mörkt som det brukar vara. Dessutom blir det en betydligt större markering när nu våren börjar närma sig. Förr om åren, typ för tjugo år sedan, brukade jag säga att stadsbarnens vårtecken är när sanden sopas bort från trottoarer och gator. I år kommer man att få uppleva det och märka den tydliga skillnaden mellan grusad gång och sopad gång.
Mitt arbete ville helt plötsligt att jag skulle anstränga mig mer än nödvändigt, så här finns visst en massa kommentarer som jag inte hunnit svara på.
Marlan: Ja, jag tycker att man alltid får den Hellman-låten i huvudet vid den här tiden.
Lilla O: Jag älskar nog Hellman mer. Mycket mer. Tänk hur mycket det blir!
Jag kan däremot inte gå i flipflops. Tänker inte ens försöka. Nånsin.
Klotho: Håller med. Ljuset är fint. Och snön isolerar så fint mot alla bilar som kör förbi vårt hus. Det känns tyst och stilla. Men att behöva skrapa rutorna och skotta snö hade jag gärna varit utan. Särskilt på morgonen.
Angående gruset märker man ju när man cyklar nu att det faktiskt är lite jobbigt med decimetertjocka gruslager på varje trottoar.
Skicka en kommentar