För att sammanfatta boken så beskriver den scener och hågkomster ur Donners liv, som om han samlat allt han varit med om som har Bergman-anknytning. Alltfrån första besöket i Sverige, då han såg Bergmans Fängelse, via gemensamma erfarenheter av filmarbete, och Donners funktion som producent för Fanny och Alexander, till de sista åren av Bergmans liv, då deras kontakt var närmast obefintlig.
Här finns hela tiden ett stråk av obesvarad kärlek till Sverige, som gnager som en tagg i Donners kött. Här finns skvallriga kommentarer, bekännelser, avslöjanden om socialdemokratiska regeringar, Filminstitut och Harry Schein, ibland lite oklart var det ena börjar och det andra slutar. Det råder ingen tvekan om ohöljd respekt och beundran för Ingman Bergman, även om ingendera är okritisk.
Det är en bok som handlar mer om Donner än Bergman. Vilket gör den lite svårbegriplig, för det är knapphändigt med biografiska noteringar från Donner, mer antydningar om hur hans kvinnoaffärer liknar eller inte liknar Bergmans, och hur hans erfarenhet och kontaktnät i filmvärlden påverkar Bergman-relationen. Frågan är hur mycket man förstår av den här boken om man inte också är någorlunda inläst på Bergmans liv och produktion? Helst också på de politiska turerna kring Svenska filminstitutet (jag känner att min egen okunskap är stor på området, och blir mest förvirrad och frågande över vissa svepande beskrivningar – är verkligen Filminstitutets chefslista och svensk filmpolitik på 60- och 70-talet så allmänt bekanta att de inte behöver förklaras för en läsare år 2010?).
Således en skvallrig bok som surfar på intresset för dämonregissören. Donner har uppenbart projicerat någon slags fadersfigur på Bergman, och även om jag för all del inte har tråkigt när jag läser om dessa (bitvis ganska osorterade) hågkomster, och faktiskt tycker det är intressant att inbilla mig att jag får en delvis annorlunda nyanserad bild av Bergman, så är det bestående intrycket av den här boken ganska blaha. Men jag gillar Donners prosa. Och jag har fått reda på enormt mycket om Jörn Donner. Tidigare visste jag typ bara att han talar finlandssvenska och var vänsterpartist (med några inkastade brasklappar om hörsägen).
(Fast jag kan inte låta bli att fundera över att sälja in en egen roman-idé som heter "Jag och Michael Jackson" till något förlag. Jag har aldrig ens varit intresserad av att kolla om jag känner någon som har tagit reda på om det finns biljetter till en Michael Jackson-konsert, men det skulle man ju kunna skriva en bok om. Eller hur?)
4 kommentarer:
Om man inte vill läsa en märklig pseudo-bok om I. Bergman kan jag verkligen tipsa om Vart tog all denna kärlek vägen? av hans förra fru Käbi Laretei. Lagom lång för nån som har liten läslust och skriven o brev- och dagboksform som gör det lätt att lägga ifrån sig och ta upp när man behagar.
Men det bästa med den är såklart Käbis och Immis (Ingemar) språk i sina brev till varann. Läs. (Uppmaning utan utropstecken blir inte lika hårt.)
*viskar: läser Käbi just nu*
*viskar tillbaka* då ska jag inte störa
Paper: :-D
Jag är faktiskt ofta ganska intensiv och tematisk i min läsning ganska (även om det nog inte alltid är så tydligt i mitt bloggande; jag tänker ofta att jag ska samla en viss läsning till ett större inlägg, som inte alltid blir av, för det tar mycket större kraft att skriva).
Om man är intresserad mer om Bergmans liv och verk så tycker jag mycket om Maaret Koskinens olika böcker om detta. Rekommenderas!! I begynnelsen var ordet, t ex. Eller boken om Fanny och Alexander.
Skicka en kommentar