Snowflake brast härom dagen ut i en sådan lovsång till W Somerset Maugham att jag blev nyfiken. Även Ingrid kom strax med ett inlägg som visade Maugham hör till de författare som kan göra outplånliga intryck. Jag fascineras så av denna passion och känslomässiga bindning som man får till vissa böcker. Och hur böcker kan förändra livet. När jag därför av en tillfällighet hamnade på biblioteket en eftermiddag denna vecka, letade jag reda på två av Maugham novellsamlingar.
Jag började läsa den bok som heter Lotusätaren och andra noveller. Den första novellen i samlingen heter Herr Tvärsäker, och fick mig att tänka på Söderbergs klassiker Pälsen. Här tillbringar berättarjaget några olidliga dagar i en båthytt tillsammans med en besserwisser, som sätter hela passagerarlistan på plats med sina utläggningar om saker där han alltid vet bäst. Men så kommer en situation, där han väljer att vika sig,för att en make inte ska förstå att hans hustru varit otrogen. Jag var väldigt imponerad av både stilen, och gladdes åt twisten på slutet.
Jag tycker inte lika mycket om alla novellerna, men samtliga ger fina tidsteckningar av en svunnen era. I berättelsen Tre tjocka damer i Antibes beskrivs till exempel de tre medelålders kvinnorna som oformligt feta. Mellan 70 och 80 kilo väger de. Tiderna förändras.
Novellen Skapargnistan handlar om en uppburen, intellektuell författare, vars kritikerhyllade böcker inte säljer. Hon försörjs av maken, men när denne rymmer med kokerskan tvingas författarinnan att börja skriva deckare. Novellen berättar således historien om vad som fick henne att gå från att vara semikolonets mästarinna, till kioskvältande deckardrottning. Man önskar nästan att det var så enkelt för dagens välskrivande författare att byta genre. Tänk att få tag på både en bra deckare och en bra bok! (Helst inslaget som present. Och en chokladbit därtill.)
Det som berörde mig mest var samlingens titelnovell. Den handlar om en engelsman som i 30-årsåldern reste på semester till Capri, och blev så betagen att han beslöt att återvända och bo där resten av sitt liv. Han sålde allt han ägde, sade upp sig, tog en livränta, och flyttade till ön. Där räknade han ut att han på den lilla inkomsten livräntan gav skulle kunna leva i 25 år. Sedan skulle han ta livet av sig. Så långt tyckte jag att historien var ganska vacker. Fånga dagen. Lev endast av det du behöver. Var sann mot dig själv. Välj ditt eget liv, och din egen död. Men just då låter Maugham novellens emigrant förlora modet. När hans 25 år passerat förmår han inte att ta sitt liv, utan lever ytterligare sex år på välviljan hos sina forna hyresvärdar. Berättelsen blir tragisk, och lockelsen i att följa en dröm bleknar hos mig.
Novellerna är från förra århundradet. Så nära. Så långt borta. Rent allmänt tänker jag mycket på Agatha Christie (som jag läst mycket av de senaste åren). Stilen är inte helt olik. Även om Maugham är betydligt mer litterär, så lyckas Christie på samma sätt på ett par sidor teckna bakgrund och karaktär till sina figurer. Det är samma slags samhälle de skildrar, och under samma långa tidsperiod (1910-talet till 1960-talet ungefär). Ett England på de brittiska öarna, och runtom i världen. Klubbar. Middagar. Imperialism, med misstänksamhet mot allt som är icke-engelskt. Som italienarnas middagsvanor ("de äter bara spaghetti på söndagar"), eller misstänksamheten mot att en person som heter Mr Kelada verkligen kan vara "äkta brittisk".
Nej, jag är inte lika hänförd eller betagen som Snowflake och Ingrid, och känner inte att mitt liv har förändrats, men jag har varit road, gripen, och framför allt njutit av en excellent berättare. Jag är ingen novelläsare, därför att jag tycker att jag oftare blir besviken än tillfredsställd efter novelläsning, men detta är en mästare som har skrivit. Och det är en njutning att läsa. Jag har en novellsamling kvar här hemma, som jag med glädje ska läsa igenom de närmaste veckorna. Och Ingrids berättelse om hur Maughams roman The moon and the sixpence påverkade hennes liv gör att jag givetvis även måste ge mig på en roman av Maugham så småningom, även om jag har svårt att förstå hur hans distanserade, precisa, torra herrumsprosa kan fungera i en hel roman. Men det är så trevligt att bli överraskad att jag gärna vill försöka.
Ett mycket varmt och uppriktigt tack för den här läsupplevelsen! Jag hade aldrig (och jag menar verkligen aldrig!) lånat hem den här till synes tråkiga boken från biblioteket utan så passionerade inlägg från er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar