Ett skepp av hemkomst och stillhet*

Jag läser Kristian Lundbergs diktsamling Pitbullterrier. Jag förstår inte vad titeln har att göra med dikterna. Titlar på diktsamlingar är enligt mig antingen Nyckeln till förståelse, eller en världslig sak. Den här gången chansar jag på det senare.

Det är en underlig metadikt, det här. Första halvan av boken består av diskussioner kring hur en dikt ska skrivas, hur den ska inledas, avslutas, vilka delar den inte kan bestå av. Här finns referenser till samtidshändelser, till världspolitik, till sexköpare i Thailand. Till ett äktenskap på upphällningen? Till föräldrar som blir gamla? Till det där barnet som jag tror dog förut. Det är dikter som skrivs runt ämnet, som om Lundberg undviker att berätta om det han tänkt. Ja, det känns mer som ett undvikande, än skrivkramp, faktiskt (lite grann påminner det mig om Lundells bok Tårpilen, som ju är en bok om att skriva en annan bok). Lundbergs dikter handlar om hur det är att skriva dikter om det ofattbara. Metakommentarer: för varje rad jag skriver om honom så blir han allt mer osynlig, frånvarande (s 32), Jag hade tänkt att dikten som jag skriver skulle påbörjas med en reflektion om hur värdet av en människa ständigt befinner sig i en förhandlingssituation (s 25).

En av de kortare stroferna lyder så här:

Det enklaste är att påbörja dikten

med ett konstaterande, gärna ett som det 

direkt går att acceptera, som dagens datum,

vädret – färgen på himlen över industriområdet

för att därefter förskjuta perspektivet en smula – 

så att det nu i fönstret på tredje våningen plötsligt

finns en kropp, ett ansikte som vänder sig bort

in mot rummet igen – och jag ser att det är du

Du är fruktad 

(s 49)

Jag läste tidigare i höst Om natten blir handen ett skepp av ljus av Lundberg. Vad den egentligen handlar om begriper jag inte heller. Men som jag tolkar det finns det där en son som är sjuk, en obotlig sjukdom, där föräldrar och omgivning slängs mellan hopp och skärande förtvivlan, medan barnet bleknar alltmer. Texter om hur man uthärdar att vänta på det outhärdliga.

Jag tolkar Pitbullterrier utifrån det där. Jag tänker mig att det ständiga återvändandet till månaden april, och orden om barnet, pojken, handlar om samma sorg, samma döda barn. Och den 12 april 2004, ett datum som nämns om och om igen. Vad som nu hände då? Men strax efter påsken måste det ha varit, och inflätat i texten är Kristus död och uppståndelse. Som ett hopp? Som en iskall förbannelse för den som inte kan tro? Jag tycker om att inte veta, att förstå de här dikterna på mitt sätt, och att se vilken historia de berättar för mig.

Det är svårt att hitta korta textstycken som själva utgör en helhet. Det här kanske, det fastnar jag för, den får avsluta:

Du tänker på att förlora precis så mycket

som en människa kan bära innan hon ger upp

(s 27) 

*Rubriken på inlägget är hämtad från s 67 i diktsamlingen Om natten blir handen ett skepp av ljus.

Snowflake läste, och fick mig att släpa hem de två diktsamlingarna av Lundberg som mitt lilla bibliotek hade att erbjuda.