Love and scales

Det är ganska svårt att skriva om musik – om att spela musik och uppleva musik – på ett trovärdigt och nyskapande sätt. Skildringen av fyra kammarmusikers vedermödor och vånda, med repetitioner, med att hitta rätt instrument, med att få till konserter, resor och skivinspelningar är en av de stora behållningarna av Vikram Seths bok Kärlekens musik; en bok vars engelska titel för övrigt låter både mindre kladdig och mer i samklang med bokens innehåll och ton: An equal music. Över huvud taget är det här en bok som gärna kunde uppmärksammas mer, och jag får tacka den anonyme tipsaren som rekommenderade den här boken när jag var på jakt efter en kärlekshistoria.

Språkligt sett är den en underbar bok, som utan att kännas konstnärlig i varken ordval eller meningsbyggnad är skriven på en nyskapande prosa, med ett genomgående berättarperspektiv, utan kronologiska utvikningar. Från A till Ö helt enkelt. Jag finner dialogerna fullständigt oemotståndliga (jag är mycket svag för dialog!), långa vindlande och naturalistiska, och jag är våldsamt förtjust i att inte en enda persons utseende egentligen beskrivs. Någon kan vara vacker, ha fått längre hår, ha ett grått och slitet ansikte, se bekymrad, blek eller sjuk ut, men det är befriande att inte varje namn presenteras med två paragrafer av utläggningar om klädval, längd på ben, och placering av näsa i förhållande till haka och ögon. Historien kryddas av ganska många namn, men de är smakfullt utströdda, och under de första sidorna känner jag att jag inte behöver lägga alla på minnet. De som kommer betyda något kommer återkomma om och om igen, tills jag lärt mig dem utan ansträngning.

Historien handlar om Michael Holme, violinist, medlem av stråkkvartetten Maggiore, och numera bosatt i London. Han kommer ursprungligen från västra Englands industridistrikt, men tack vare skolans (numera nedlagda) musikprogram, det kommunala biblioteket och en rik dams välvilja har han studerat musik. När han tagit sin examen reste han till Wien som privatelev, och där träffade han Julia, också från England, också musiker, och även om det inte sägs så är det nog underförstått att hon är något bättre än Michael. De har en passionerad och intensiv kärlekshistoria under en tid; jag tror det måste ha varit i ett par år, men det blir aldrig helt klarlagt, och jag tror inte heller det är viktigt. Sedan börjar Michael drabbas av panikångestattacker. De beskrivs lite översiktligt, och när de senare återkommer i historien skildras de genom ett uppstyckade språket, där verkliga händelser blandas med uppförstorade mardrömmar. Jag är imponerad av denna teknik!

Michael flyr Wien och Julia, återvänder till England, och det dröjer månader innan han försöker ta upp kontakten med henne igen. Då vill hon inte veta av honom, och trots många försökt att nå henne via hennes föräldrar och via gemensamma vänner lyckas det inte. Tio år går, och han kan inte glömma henne. Han har andra kvinnor och flickvänner, men han älskar Julia. Så ser han henne på en passerande London-buss och förstår att de befinner sig i samma stad. En tid därefter besöker hon en konsert där Michaels stråkkvartett spelar, och hon kommer in bakom scenen. Det blir upptakten till att de återupptar sin kärleksförbindelse. Men Julia är gift sedan nio år. Hon har ett barn.

(Här tänker jag påminna om min spoilerdisclaimer här uppe till vänster i bloggen.) Det här är ingen lycklig kärlekshistoria. Inte får de varann på slutet, utan Julia väljer efter många turer att stanna hos sin man. Jag tror att Michael efter mycket vånda, ångest och isolering väljer att gå vidare i livet. På det sättet blir boken en illustration av vad vi människor ibland behöver för att ha möjlighet att göra ett avslut och sätta punkt för händelser som fortsätter att pågå, trots att de länge sedan är förbi.

Egentligen tycker jag inte alls om slutet. Dels för att en kärlekshistoria med komplikationer som får ett lyckligt slut ger mig som läsare en slags katharsis. Dels för att det känns moralistiskt att hustrun väljer sin man och sitt barn, i denna bok som annars konstaterar en massa saker som skulle kunna vara kontroversiella, mer eller mindre i en bisats. En av Michaels kvartettkompisar är homosexuell, en annan är kär i Michael och de har haft en kort affär, Michael bryr sig mindre än han borde om sin döende gamle musiklärare. Ja, jag tycker över huvud taget mycket om bokens sätt att beskriva miljöer, människor och skeenden bredvid de två huvudsakliga spåren: kärlekshistorien mellan Michael och Julia, och kvartettens vedermödor att repetera och framföra olika musikstycken.

Författaren, Vikram Seth, visar sig, efter lite avslutande googling, vara född i Calcutta. Han är poet och homosexuell. Och med alla de pusselbitarna framför sig är det lättare att förstå hur den här boken blev så bra. Men jag tycker om att en poet skriver prosa som inte är poetisk (och jag tror dessutom att översättaren ska ha en stor eloge). Och homosexualiteten (som endast uttryckligt finns med på ett hörn i den här historien) skulle kunna ha bidragit till det ojämförligt jämlika kärleksförhållandet; jag tänkte på det under läsningen. Det är en speciell kärlekshistoria eftersom Michael uppvisar så många stereotypt kvinnliga drag (trånande i ett decennium utan att egentligen ta tag i problemet eller gå vidare, sitter på sin kammare och väntar på fax, blir glad för de minuter som Julia kan tillbringa i hans sällskap, skulle nöja sig med att hon hade en affär med honom), och Julia en hel del typiskt manligt beteenden. Men att författaren är uppvuxen i Indien – det är mycket svårt att förstå. Det finns så mycket kärlek till den engelska naturen i den här boken. Till lärkorna. Till hedarna. Till den gamla industristaden där Michael vuxit upp. London och Wien, som också skildras, är mycket mer anonyma, medan Venedig växer fram i all sin prakt.

Jag vill läsa mer av Vikram Seth. Men tills dess får någon gärna tipsa mig om en kärlekshistoria som både är storslagen och har ett lyckligt slut.