Mellan Bergman och Norén

Snowflake inledde vad som kom att bli en Ulla Isaksson-bloggnings-kedja, där jag bidrog med pjäsen Våra torsdagar. Lyran har skrivit om De två saliga, och Ingrid om Boken om E,  Paradistorg och Födelsedagen och Kvinnor. Dessutom har Snowflake bloggat vidare om föreställningen baserad på Isakssons filmmanus till Nära livet. Jag tror det finns plats för ännu en betraktelse om Paradistorg, som jag tog mig före att läsa om, så här kommer mina reflektioner.

Boken Paradistorg kom ut 1973, och det märks på många sätt, inte minst på att både kvinnlig och sexuell frigörelse precis är förbi (och betraktas så där nonchalant oproblematiskt), och att hemmafru-idealet knappt är en generation bort. Centralfiguren i den brokiga familjeväv som vecklas ut är Katha, en skild, 57-årig läkare, sprungen ur den svenska borgerligheten. Hon har rykte om sig att vara duglig och pålitlig, inte minst berömmer hon sig självgott för dessa egenskaper. Hela året när hon jäktar omkring och inte hinner tala med folk eller umgås med dem strör hon inbjudningar omkring sig: "Kom till Paradistorg till sommaren, då ska vi riktigt hinna prata!"

Paradistorg är sommarstället, som varit i familjens ägo i nästan femtio år nu. Det är Katha som har hand om Stora huset, men därtill finns Alpvillan där hennes betydligt yngre (och ganska snåle) lillebror huserar med sin perfekta hustru och två vilsna och psykiskt instabila barn i övre tonåren, Tora och Tomas. Där finns också nybygget, kallat Ladan, den moderna längan där Kathas två egna döttrar flyttar in under sommarmånaderna: ensamstående Sassa med dottern Eva som hon fick redan som 17-åring, och den väldigt gifta Annika som gjort allting rätt med äktenskap (med ung, snygg, framgångsrik – men notoriskt otrogen – journalist), barn (pojke och flicka, välartade), och arbete (underläkare). Dessutom bor Kathas föräldrar kvar i sin egen del av det stora huset, och därtill Saga och Artur, som bor i sitt eget lilla hus, tillsammans med barnbarnen över sommaren, och hjälper till med lite av varje.

Namnet Paradistorg är förstås välfunnet, både för boken men framför allt för sommarstället. Det är ett paradis man velat skapa, med blomsterrabatter, heliga ritualer kring första jordgubbslitern, årligt återkommande bemärkelsedagar som firas med middagar och utflykter än här och där, båtbrygga och en härlig gammal vind där leksaker och spel från förr samsas under snedtaket. Här skulle man kunna vara lyckliga. Här skulle man kunna vara generösa. Här skulle man kunna hämta kraft inför nästa arbetsår.

Men som alla verkliga paradis finns det förstås en orm, och man anser att ormen är Sassas bästa väninna, den trasiga Ingrid, som blivit illa åtgången av en betydligt äldre fästman, abortläkare var han till på köpet, som tvingade henne till en misslyckad abort av ett barn hon inte ville ha, King fick det barnet heta till slut. Ingrid och King bodde under många år tillsammans med Sassa, och hennes dotter Eva, i en märklig symbios.

Det går att fördjupa sig i vilken som helst av karaktärerna i boken (och det gör också Isaksson; jag tror sannerligen var och en får sin karaktär genomlyst, några korta sidor som i blixtbelysning skissar både dåtid, nutid och en möjlig framtid för alla dessa individer), men jag tycker att Kathas karaktär kanske är den mest intressanta, den som reflekterar (om än ofullständigt) och speglar alla de andras handlingar. Katha ser sig själv som den som ordnar och fixar, den som är medelpunkten, och är ganska blind för att hon kanske faktiskt tvingar på lösningar som andra inte vill ha. Hon ger råd som klampar in och kör över. Exempelvis skriver hon beskäftigt ut piller till den deprimerade och sorgtunga Saga, i stället för att lyssna till varför hon är deprimerad. Katha stoltserar med att ha öppnat sin dörr för Ingrid och King, men att detta bara har lett till missämja och oro i hennes egen familj, och därför ska hon nu portförbjuda dem från paradiset, förlåt – Paradistorg.  Katha och hennes familj har  låtsats att man gett dem en chans, men eftersom man aldrig släppt in dem, och aldrig betraktat dem som jämlikar, så känner de sig heller inte delaktiga. Vem vill vara ett välgörenhetsprojekt? Vem vill bli bjuden med armbågen? Hela boken igenom klagas det över att Ingrid aldrig gör någonting, inte ens soporna går hon ut med, men när hon erbjuder sig att hjälpa Katha med disken får hon veta att det inte behövs. Det är svårt att vara sådana människor till lags.

Den sommar som skildras i den här boken blir en brytpunkt. Redan före sommaren har det uppstått en konflikt mellan Katha och hennes bästa väninna Emma. Emma talar om de så kallade Aniarabarnen. Detta begrepp har förstås starka kopplingar till Martinsons rymdepos, och används för att beskriva känslomässigt utarmade barn. De ses som en produkt av det nya samhället. Begreppet används inte bara av Isaksson, utan förekom på sina håll i debatten vid den här tiden. Emma ser Aniarabarn överallt, människor som blivit förstörda av den nya tidsandan, av teknologin, människor som inte bryr sig om varandra, utan om sitt och de sina. Emmas anklagelser mot Katha är skrämmande moderna, för nu, år 2009, är Aniaramänniskorna inga undantag, utan ett livsstilsideal.

Det känns på många sätt som en sluten värld, det där Paradistorg. Och ändå är det mycket omvärld som fläktar. Sommargästerna anländer från Norrland. Och Helsingfors. Och Ryssland. Och Italien. Rastlöst landar människorna i Paradistorg, och genomför sitt sommarprojekt. När de till hösten kommer hem till sina våningar i stan kommer de tala om hur underbart det är att umgås så där med varandra, att ha tid, och att slappna av, medan sanningen är endast på ytan lever  tillsammans. I realiteten är deras liv lika parallella och lika långt borta från varandra som under vinterhalvårets långa månader. Boken slutar med ett självmord. Den 19-årige Tomas, son till Kathas bror, tar livet av sig, som ett symptom på det enda sättet att ta sig ur denna kvävande familj där ingen ser varandra för vad de egentligen är, utan fortsätter hävda att allt är som det borde vara. Slutet är öppet. Kommer Tomas självmord att leda till självrannsakan hos familjen, eller kommer man att släta över, och hitta orsaker och symptom utanför sig själva?

Isakssons bok om familjelivet låter sig fint placeras in i en svensk tradition, någonstans mellan Bergmans patriarkala, skoningslösa familj, där ingen nåd finns, och Noréns instängda, kvävande familjedramer, där sexualiteten puttrar under ytan. Det är något med det feministiska perspektivet här som förskjuter bilden, avsaknaden av starka män i den här boken är dess största styrka, eftersom det inte skymmer bilden av andra konflikter.

Jag kommer ganska snart återvända till Isaksson; den närmaste läsningen blir sannolikt Ytterst i havet, Isakssons debutroman, som fanns till utlån på mitt bibliotek. Jag har också blivit väldigt nyfiken på De två saliga och Kvinnohuset, men dessa har mitt bibliotek för länge sedan slumpat bort i en utförsäljning.

Jag upptäckte också vid lite googling en DN-krönika av Ulrika Milles från tidigare i år där Paradistorg diskuteras i anslutning till en omläsning av Marilyn Frenchs Kvinnorummet. Så nu känner jag mig lite dragen till French också, som jag hittills aldrig läst. Så underligt med alla de där lästrådarna. Från en impuls till en annan skapar vi var och en vår egen lästråd, sammanflätad med våra liv.