Jag blir lite ledsen när jag läser Anneli Jordahls bok om Ellen Key, Jag skulle vara din hund om jag bara finge vara i din närhet. Och så blir jag glad. Ja, mest glad för att den här boken har skrivits och jag får leva och läsa den. Men det finns något sorgligt inskrivet i Jordahls bok där Ellen Keys yrkesgärning står i bakgrunden, och hennes liv som kvinna framträder. Ellen Key som skriver om barnets århundrade, om mödrarnas plats i den kvinnliga frigörelsen, och om äktenskapet. Och hon som inte fått uppleva något av det här i första person. I Jordahls bok framträder den här paradoxen tydligt. De drömmar Ellen har, de barn hon önskar sig, de omfamningar, den kärlek, samhörighet, familj. Gång på gång yttrar hennes läppar, noterar hennes penna, att kvinnans viktigaste roll är att vara mor. Tio år av sitt liv ska modern ge barnen. Först sedan denna viktigaste uppgift är genomförd kan hon gå ut i förvärvsarbetet. Ja, det är inte konstigt att det faktum att Key aldrig blir mor är hennes svagaste punkt, den akilleshäl som det måttas mot i varje gräl.
Som ett brett stråk genom boken går den olyckliga kärleksfulla brevväxlingen mellan Key och den gifte kritikern (autodidakten, löjtnanten) Urban von Feilitzen. Hennes längtan efter att han ska skilja sig, efter att få uppfostra hans barn, efter att få ett eget barn, efter att bli älskad. Inte endast (eller kanske inte ens) respekterad och uppskattad för sitt intellekt, utan smekt och dyrkad. Jag gråter med Ellen. Jag delar hennes känslor av bortstötthet vid varje brev där Urban förklarar hur mycket hans barn betyder och varför han inte kan skiljas, och jag hoppas och gläds med Ellen när hon köper nya sidenklänningar, planerar måltider och anförtror väninnorna att nu, nu kommer han!
Denna ständiga växling mellan hopp och förtvivlan, mellan feghet och samhällets normer. Som får sin parallellhistoria i Victoria Benedictssons förälskelse i kritikern George Brandes. Benediktsson som vågar allt, mycket mer än Ellen, men som också tar livet av sig när Brandes skriver ner hennes roman.
Jag tycker om den mänskliga sida av Key som lyfts fram i Jordahls bok. Jag tycker inte alltid om Key; jag tycker definitivt inte alltid som Key, men jag får en väldigt stark känsla av att hon kunde ha varit jag. En bidragande orsak är säkert Jordahls berättarteknik med många subjektslösa (ibland till och med predikatslösa) meningar, med ett plötsligt insprängt pronomen i tredje person. Som om Ellen själv håller en distans till sina egna känslor. Hon. Inte jag.
Flera har skrivit om Jordahls bok tidigare. Hermia och Bokmania till exempel. Och Martina Lowden i DN.
6 kommentarer:
Åh, nu är jag så, så nära att köpa den. Det låter nästan för bra för att vara sant. Vilket iofs i sig är lite oroväckande, med tanke på vad höga förväntningar kan ställa till med...
Vi tycks ha en liknande läsupplevelse. Jordahl skriver så känsligt, skriver sig så nära Key men utan att trampa på eller upphöja till stjärnorna. Hon är helt enkelt skicklig! Den stora sorg boken bär med sig känner jag även nu när jag tänker tillbaka på den trots att det gått ett tag sedan jag läste den. Den gjorde ett starkt intryck!
Jordahl är en av den bästa författare jag vet! Funderar på den senaste boken nu, borde läsa den igen!
Jessica: Jag tror faktiskt att det här är en bok man inte blir besviken på, trots högt ställda förväntningar.
Hermia: Ja, Jordahl är väldigt väldigt skicklig. Det som bär upp den här boken är ju inte främst Keys liv, utan Jordahls sätt att skildra det. Men en del av mig (den där forskardelen, antar jag) vill alltid veta vad som är sant, och vad som är påhitt i böcker av den här typen. Men den här boken var tack och lov så bra att jag inte tänkte på det hela tiden. Och ja, förresten – vi verkar ha haft ganska liknande läsupplevelse; jag har ju läst din rapport också.
Hanna: Det här är den första av Jordahls böcker jag läst, men jag vill gärna läsa mer. Jag har läst en hel del kritik hon skrivit dock.
Det här låter så fruktansvärt sorgligt. Törs man läsa den? Kan inte Key få vara den där intelligenta och intellektuella kvinnan?
Snow: jag tyckte det var intressant att få lite människa bakom intellektet. Och den är ju sorglig; det är ju alltid sorgligt om folk vill någonting jättejättemycket men inte kan få det. Sedan vet jag inte hur mycket som är Jordahls tilldiktning, och hur mycket som är sant; det är inte Keys originalbrev som finns med i boken.
Men det är en väldigt bra bok, och den är inte sorglig på det sättet att man gråter. Nej, gråter gör man faktiskt inte. Du kommer tycka mycket om den, tror jag. Man blir väldigt glad av den, eftersom den är en sådan läsupplevelse!
Skicka en kommentar