What's in a name?

Jag har hittat en liten pärla, via On Word Arts. En liten bok som heter Amfitryon och är en konspirationshistorisk och kontrafaktisk roman i fyra delar. Om identitet, skuld, personlighet. Och schack.

Bokens språk fick mig att tänka på östeuropeiska mästare (läs: Kafka), men lite googling efter avslutat läsning visar att författaren Ignacio Padilla är mexikan, född 1968. Författarens strävan att skriva i polemik mot den latinamerikanska traditionen av magisk realism kan möjligen anas; i den här boken är det realistiska antydningar som jag som läsare måste hålla ordning på, när fyra berättarröster berättar brottstycken av samma historia, och endast delvis överlappar varandras redogörelser.

Under större delen av läsningen misstänkte jag att bokens titel innehöll en viktig pusselbit till hur jag skulle förstå historien. Men (som trogna bloggläsare noterat) eftersom jag undvikit datorer så mycket som möjligt den senaste tiden hann jag nästan läsa ut boken innan jag började googla på 'Amfitryon', vilket visade sig ge många ingångar. Amfitryon var namnet på halvguden Herakles' fosterfar. När Amfitryon var ute i fält, förklädde sig guden Zeus till honom, och uppsökte och förförde i denna förklädnad hans maka Alkemene. På så sätt blev Zeus far till Herakles, medan Herakles' tvillingbror hade Amfitryon till far (ja, släktskapsförhållandena i den antika grekiska litteraturen är ju ökänt komplicerade).

Genom århundradena har åtskilliga dramer med namnet Amfitryon sett dagens ljus. Enligt vissa uppgifter jag hittar är det en pjäs av Heinrich von Kleist från 1807 som representerar den vanligaste tolkningen av myten, den som utgörs av Alkemenes oförmåga att skilja mellan sin make Amfitryon och guden Zeus (eller det latinska namnet Jupiter som von Kleist använder). Den antinazistiska filmen Amphitryon från 1935 baseras på von Kleists tolkning. Men namnet Amphitryon betecknar även (enligt wikipedia) en generös mecenat, eller en idealisk värd. En amfitryon är således en värd så generös att han inte tvekar att erbjuda gästen sin egen hustru.

Men amfitryon är samtidigt en gäckande gestalt, en symbol för den perfekta förklädnaden. Är det äkta vara, eller Zeus förklädd? I Padillas bok sägs nazisterna ha lånat namnet Amfitryon till ett omfattande, hemligt projekt med dubbelgångare. De högt uppsatta nazisterna, generalerna, partikamraterna skulle förses med dubbelgångare för att minimera risker vid bland annat offentliga framträdanden. Jag har ingen aning om huruvida det här stämmer (och misstänker att det är ett påhitt), men tanken är kittlande.

Den här komplexa historien, som (liksom Iain Pears bok Den fjärde sanningen, med vilken den har flera likheter) berättas av fyra olika personer har frågor om identitet ständigt närvarande. Genom ett idogt schackspelande byter bokens personer namn och liv med varandra på ett så intrikat sätt att jag nog måste läsa om boken ännu en gång, lite långsammare, och lite mer alert för att uppfatta alla turerna. Det är österrikiska tågolyckor, Första världskrigets östfront, Andra världskrigets judetransporter, och efterkrigstidens jakt på nazistförbrytare som blandas till antydningar om något större, något mer omfattande. Namn som Göring och Eichmann förutsätts vara bekanta, men det viktigaste (och fiktiva) namnet i historien är nog Thadeus Dreyer, ett namn som byter ägare i flera ödesdigra schackpartier under historiens gång. Och här någonstans finns historiens kärna. Vad utgör en identitet? Ligger den i namnet, ligger den i yrket, ligger den i det liv man lever, eller den död man möter?

Den här boken är en intellektuell upplevelse, och ett stycke språklig skönhet. Den innehåller mycket riktigt flera intill förväxling lika dubbelgångare, liksom en otrogen hustru, som fått en son som hämnas den man som han misstänker inte är far till honom. Boken roade mitt intellekt mycket, men jag kan erkänna att den mer känslosamma sidan av mig var lite mer oberörd. Således ett konstverk mer till hjärnans än hjärtats förnöjelse.