Och livet finns mittemellan

Ja, jag vet att alla har lite olika ansatser vad gäller den lättsamma läsningen. Vissa varvar sina Nobelpristagare med seriemagasin. Andra med chick-litt. En del ger sig i kast med ungdomsböcker, och en del bläddrar i coffeetable-upplagor. Andra bryr sig inte ens om att klämma in en prisvinnare då och då. Man gör ju som man själv vill. Eller så lyssnar man på vilken bok runtomkring en som ropar högst. Själv har jag ju då en svaghet för nån slags fakta-litteratur. Mitt hjärta klappar möjligen lite extra för avhandlingar i etnologi, men ibland får man hålla till godo med annat också.

Den senaste dryga veckan har jag klämt nästan en handfull såna där lättlästa populärvetenskapliga fakta- eller diskussionsböcker. En av dem var Hämta, lämna, leva av Malin Danielsson och Lotta Thorelius. Den här boken är en  dockskåpslek, där läsaren får titta in i 10 olika barnfamiljer i Sverige idag, och se hur de lyckas lösa det där som kallas livspusslet. Boken är både välskriven och intressant, och det är ett stort plus att de familjer som intervjuats inte är medelklassiga kulturarbetare från Stockholms innerstad (det finns annars mycket sånt representerat i svensk "föräldralitteratur" idag).

Författarna skriver att de vill ge modeller för hur det där pussellivet kan se ut. Vilka lösningar har folk på att hinna springa sina tilldelade varv i ekorrhjulet varje dag. Jag när själv en ibland nästan sjuklig lust att titta in genom fönstret hos folk, så jag gillar att få den här uppspaltade redovisningen av folks alldeles vanliga vardagar. Oftast beskrivs både mammans och pappans schema under ett par dagar, och det är intressant att jämföra hur bådas rapportering överlappar och ibland skiljer sig från varann.

Men mitt bestående intryck är en stor matthet. Jag blir alldeles handlingsförlamad av allt detta bilkörande och hämtande och lämnade och fikande och tvättande. Det är inte mycket tid mellan hemkomst och nattning. Och väldigt många föräldrar saxar för att både hinna jobba och/eller att få lite egen tid ett par kvällar i veckan. Det är svårt att se var livet finns i allt detta. Jo, det skymtar fram i intervjutexterna mellan dagsscheman. Här finns flera genomtänkta ställningstaganden om hur man vill leva sitt liv, vad som är viktigt och inte, och vad man prioriterar. Och en del annat, som visar det mer handlar om vanliga människor, som lever ett liv som "bara har blivit så". Men det är inte alltid så lätt att se om det finns något i det här man själv skulle kunna använda sig av.

I ett par kapitel, insprängda i boken, intervjuas familjerådgivare och stressforskare. De berättar om generella mönster, och det är ändå här jag fastnar. Danielsson och Thorelius exempelfamiljer i all ära, men nånstans skulle jag vilja ha en eller flera hypotetiska modeller också. Inte bara individuella showcase, hur genomdiskuterade och synkade de olika föräldrarnas vardagsliv än är. Bokens balans hade blivit bättre, och mer användbar. Jag hyser möjligen en alldeles ohälsosam tilltro till forskningen, och till personer som har mer systematisk erfarenhet av att studera många människors vardag – inte endast överleva sin egen – men jag skulle alltså gärna sett att boken lyft sig över det individuella och gett lite mer handfasta verktyg.

Titeln till det här inlägget är en något förvandskad textrad från en sång av Susanne Alfvengren. Den hittar jag inte på nätet, utan det får i stället bli sången Mellan himmel och jord som egentligen har en ännu finare och minst lika passande text som illustrerar. (För visst var det alldeles ruggigt länge sen jag spelade musik för er? Bara Paperback som fick lite Winnerbäck häromveckan.)