Tittar på OS och nynnar på Melodifestival-låtar, typ?*

Förra året skyllde jag på Camilla Läckberg. Läsningen av en av hennes deckare tog hela februari, dödade läslusten och fick mig mot slutet av mars att börja blogga under mottot "Livet är för kort för att läsa dåliga böcker när det finns så många bra som är olästa".

Men jag har insett att jag måste vara lite rättvis. Ser jag igenom mina läslistor från tidigare år i februari/mars så är där märkvärdigt tomt. Genom åren har jag sett olika orsaker till att läslusten vikit: dödsfall (1997), förälskelse (1987), överdosering av läsning av dåliga studentuppsatser (1998), flytt (2000), graviditet (2007), störande grannar (2005), sviter efter sambons disputation (1999), snöskottning (2006), sportlovsresOr (1995), olycklig förälskelse (1993), firande av två föräldrars femtioårsdagar (1998), C-uppsats (1994), samt diverse magsjukor, influensor och förkylningar.

Sanningen är nog att det handlar om förlorad läslust. Jag talar alltså inte om den där läsledan när man håglöst kastar ifrån sig den ena bästsäljaren efter den andra, och vandrar från bibliotek till bibliotek och tillbringar nätterna med att klicka sig igenom utbudet hos nätbokhandlarna – allt utan att hitta något som lockar. Utan den andra förlorade läslusten. Den där som får en att undra varför man har ett helt rum med böcker hemma i huset och varför det ligger en massa inbundna pappershögar och dammar överallt, eller varför det finns bokhandlar i vartenda hörn nere på stan, eller varför det kommer så många mejl med övertidsvarningar från biblioteket (vad har det med mig att göra?).

För mig sammanfaller detta (har jag lärt mig med åren) med ett oemotståndligt behov av att slippa umgås med folk. Känslan kommer plötsligt, och opåkallat (om den nu inte har någon koppling till vårljuset), och jag tror rentav läsvämjelsen är ett utryck för samma sak. Jag vill inte träffa andra människor. Jag vill inte veta vad de tycker eller tänker, ska resa på semester, eller hur mycket kräksjuka alla i deras omgivning råkat ut för. Eller var de köpt sin tröja. 

Jag vill inte surfa, jag vill inte läsa om en massa tråkiga människor som pratar och äter och älskar och dör. Jag vill inte ringa folk jag känner. Jag vill helst inte jobba, utan krypa ner i sängen och ligga där och titta i taket och lyssna på rösterna inne i mitt eget huvud. Det hinner jag ju inte särskilt mycket av heller för all del (om nu nån har börjat slå numret till psykakuten), men den där tiden jag ägnat åt läsning och bloggning har liksom gått åt till att göra ingenting (för småbarnsföräldern a.k.a. "att sova"). Och det har varit skönt. 

Men jag har inte tänkt sluta blogga. Eller läsa heller. Tvärtom har jag börjat längta igen, börjat roas av att formulera blogginlägg i huvudet när jag kör bil till jobbet (i stället för att glädjas åt att jag inte behöver hitta på något dräpande om den bok jag just läser). Och det känns bra. 

Och ni kära, fina vänner som tittat in här de senaste veckorna med era varma ord. Och i somliga fall blomvatten. Jag har ändå tänkt på er, må ni tro, men så där som man tänker på människor när man är ute och reser. Ja, eller så som man tänkte på vänner och bekanta förr i tiden när man var ute och reste och hade trott att folk talade om en kombination av stickbeskrivningar och torra mandelkubb om de använde ordet "internetkafé". Tankar där jag inte kännt ett tvingande behov att genast meddela mig med er. Det kan vänta tills jag kommer hem. Det har varit vilsamma, lugna och förströdda tankar på om Paperback har rest till Frankrike, och Lisa till Berlin, och Snowflake till New York ännu. Hur det var på Bokomaten och Calliopes bloggträff. Vad Lyran hittat på för tematrior, vilka seriemagasin Petter har bläddrat i, och vilka Nobelpristagare som Ingrid har läst. Ifall Lilla O:s elever har fått fler datorer i klassrummet, eller Klotho lämnat tillbaks biblioteksböckerna. Om Kontakt läst ut Lilla livet, lilla döden, och vad hon tyckte om den. Och längtat lite lite efter att läsa något eftertänksamt och klokt hos Hermia eller L. Men nej, jag har inte varit inne på en enda bokblogg på tre veckor. Inte ens beställt Lena K E:s bok om Körkarlen. När jag publicerat det här inlägget kommer jag kanske klicka runt lite grann. Det ska bli spännande att se vad som hänt (det kommer väl inte bara finnas listor på vad folk köpt på bokrean, va?).

Och som avslutning på det här inlägget gör jag mig av med ett dåligt samvete. Paperback Lover skickade nu för länge länge sedan en kreativ utmärkelse till mig, och även om jag redan hade fått två fina, så kan man ju nästan inte få för många eller hur? Även om jag från början bestämde mig för att inte skicka den vidare (det har jag ju redan gjort en gång), så hade jag några tankar på att kommentera utmärkelsen på det ena eller andra sättet. Det blir nu inte något särskilt utvecklat av det, men för att glädja Winnerbäckfanset Paperback, och som tematiskt lämplig avslutning spelar jag Ingen har lust från Lars Winnerbäcks album Rusningstrafik. Och tackar så hemskt mycket!









* Och som kommentar till rubriken: Ja, vad tror ni egentligen?