tisdag 2 mars 2010

Tittar på OS och nynnar på Melodifestival-låtar, typ?*

Förra året skyllde jag på Camilla Läckberg. Läsningen av en av hennes deckare tog hela februari, dödade läslusten och fick mig mot slutet av mars att börja blogga under mottot "Livet är för kort för att läsa dåliga böcker när det finns så många bra som är olästa".


Men jag har insett att jag måste vara lite rättvis. Ser jag igenom mina läslistor från tidigare år i februari/mars så är där märkvärdigt tomt. Genom åren har jag sett olika orsaker till att läslusten vikit: dödsfall (1997), förälskelse (1987), överdosering av läsning av dåliga studentuppsatser (1998), flytt (2000), graviditet (2007), störande grannar (2005), sviter efter sambons disputation (1999), snöskottning (2006), sportlovsresOr (1995), olycklig förälskelse (1993), firande av två föräldrars femtioårsdagar (1998), C-uppsats (1994), samt diverse magsjukor, influensor och förkylningar.

Sanningen är nog att det handlar om förlorad läslust. Jag talar alltså inte om den där läsledan när man håglöst kastar ifrån sig den ena bästsäljaren efter den andra, och vandrar från bibliotek till bibliotek och tillbringar nätterna med att klicka sig igenom utbudet hos nätbokhandlarna – allt utan att hitta något som lockar. Utan den andra förlorade läslusten. Den där som får en att undra varför man har ett helt rum med böcker hemma i huset och varför det ligger en massa inbundna pappershögar och dammar överallt, eller varför det finns bokhandlar i vartenda hörn nere på stan, eller varför det kommer så många mejl med övertidsvarningar från biblioteket (vad har det med mig att göra?).

För mig sammanfaller detta (har jag lärt mig med åren) med ett oemotståndligt behov av att slippa umgås med folk. Känslan kommer plötsligt, och opåkallat (om den nu inte har någon koppling till vårljuset), och jag tror rentav läsvämjelsen är ett utryck för samma sak. Jag vill inte träffa andra människor. Jag vill inte veta vad de tycker eller tänker, ska resa på semester, eller hur mycket kräksjuka alla i deras omgivning råkat ut för. Eller var de köpt sin tröja. 

Jag vill inte surfa, jag vill inte läsa om en massa tråkiga människor som pratar och äter och älskar och dör. Jag vill inte ringa folk jag känner. Jag vill helst inte jobba, utan krypa ner i sängen och ligga där och titta i taket och lyssna på rösterna inne i mitt eget huvud. Det hinner jag ju inte särskilt mycket av heller för all del (om nu nån har börjat slå numret till psykakuten), men den där tiden jag ägnat åt läsning och bloggning har liksom gått åt till att göra ingenting (för småbarnsföräldern a.k.a. "att sova"). Och det har varit skönt. 

Men jag har inte tänkt sluta blogga. Eller läsa heller. Tvärtom har jag börjat längta igen, börjat roas av att formulera blogginlägg i huvudet när jag kör bil till jobbet (i stället för att glädjas åt att jag inte behöver hitta på något dräpande om den bok jag just läser). Och det känns bra. 

Och ni kära, fina vänner som tittat in här de senaste veckorna med era varma ord. Och i somliga fall blomvatten. Jag har ändå tänkt på er, må ni tro, men så där som man tänker på människor när man är ute och reser. Ja, eller så som man tänkte på vänner och bekanta förr i tiden när man var ute och reste och hade trott att folk talade om en kombination av stickbeskrivningar och torra mandelkubb om de använde ordet "internetkafé". Tankar där jag inte kännt ett tvingande behov att genast meddela mig med er. Det kan vänta tills jag kommer hem. Det har varit vilsamma, lugna och förströdda tankar på om Paperback har rest till Frankrike, och Lisa till Berlin, och Snowflake till New York ännu. Hur det var på Bokomaten och Calliopes bloggträff. Vad Lyran hittat på för tematrior, vilka seriemagasin Petter har bläddrat i, och vilka Nobelpristagare som Ingrid har läst. Ifall Lilla O:s elever har fått fler datorer i klassrummet, eller Klotho lämnat tillbaks biblioteksböckerna. Om Kontakt läst ut Lilla livet, lilla döden, och vad hon tyckte om den. Och längtat lite lite efter att läsa något eftertänksamt och klokt hos Hermia eller L. Men nej, jag har inte varit inne på en enda bokblogg på tre veckor. Inte ens beställt Lena K E:s bok om Körkarlen. När jag publicerat det här inlägget kommer jag kanske klicka runt lite grann. Det ska bli spännande att se vad som hänt (det kommer väl inte bara finnas listor på vad folk köpt på bokrean, va?).


Och som avslutning på det här inlägget gör jag mig av med ett dåligt samvete. Paperback Lover skickade nu för länge länge sedan en kreativ utmärkelse till mig, och även om jag redan hade fått två fina, så kan man ju nästan inte få för många eller hur? Även om jag från början bestämde mig för att inte skicka den vidare (det har jag ju redan gjort en gång), så hade jag några tankar på att kommentera utmärkelsen på det ena eller andra sättet. Det blir nu inte något särskilt utvecklat av det, men för att glädja Winnerbäckfanset Paperback, och som tematiskt lämplig avslutning spelar jag Ingen har lust från Lars Winnerbäcks album Rusningstrafik. Och tackar så hemskt mycket!









* Och som kommentar till rubriken: Ja, vad tror ni egentligen?

17 kommentarer:

Anonym sa...

Välkommen tillbaka!
Och du är verkligen inte ensam, det känns som att halva bokloggosfären helt gått i ide under den här feburarimånaden. Min rss-läsare har ekat tom.

Det verkar vara något med februari som dödar läslusten (och blogglusten) hos de flesta, och jag vet inte om jag ska skylla på det överdivna snöandet eller bokreaövermättnaden.

Bokomaten.. sa...

Bara så du vet det så saknar vi dig!! Jag tror det är vädret och alltmän längt efter semester som tar lusten ur det mesta just nu, inte bara läsningen som är förvånansvis aktiv hos mig. Flyr in i böckerna när jag är trött på världen runt omkring. Välkommen tillbaka hur som helst. Vi hade en trevlig bloggträff med 5 små bloggare. kansske ska ta den där träffen en mer livaktig period nästa gång. El så är det just i februari man behöver saker att pigga upp sig med..

Ingrid sa...

Så glad jag blev- du är tillbaka Vixxtoria! Jag har saknat dig så. Februari är en jobbig månad- (inte blev det bättre i år med all snö och kyla och blåst.)(Själv spelar jag Ola Magnell och hans "Min häst har blivit sjuk" på högsta volym när det känns som värst....)Det hjälper lite grann- men nu är det ju mars- ljuset har börjat komma åter och snart kommer alla små vårblommor!

Ingrid sa...

Så glad jag blev- du är tillbaka Vixxtoria! Jag har saknat dig så. Februari är en jobbig månad- (inte blev det bättre i år med all snö och kyla och blåst.)(Själv spelar jag Ola Magnell och hans "Min häst har blivit sjuk" på högsta volym när det känns som värst....)Det hjälper lite grann- men nu är det ju mars- ljuset har börjat komma åter och snart kommer alla små vårblommor!

Ingrid sa...

Så glad jag blev- du är tillbaka Vixxtoria! Jag har saknat dig så. Februari är en jobbig månad- (inte blev det bättre i år med all snö och kyla och blåst.)(Själv spelar jag Ola Magnell och hans "Min häst har blivit sjuk" på högsta volym när det känns som värst....)Det hjälper lite grann- men nu är det ju mars- ljuset har börjat komma åter och snart kommer alla små vårblommor!

Ingrid sa...

Ojdå- förlåt mig- nu blev det alldeles galet - jag blev väl så glad att jag tryckte till ett par gånger för mycket.

Lilla O sa...

Vad skönt att ha dig tillbaka! Håller med dig om att den här tiden på året är segare än segast, men jag väntar ett tag innan jag ringer till psykakuten för oss båda. Kram på dig!

Anonym sa...

"Romanen är den famlande människans genre"

Citat ur en alldeles ny roman som kommer att göra dig sprallig av läslycka.Vi-berättaren i romanen är de sublima damerna (Dantes) Beatrice och (Cervantes) Dulcinea.
Bara det!

Författaren tycker mycket om Virginia Woolf, är litteraturvetare från Bergen, påminner mig om Milan Kundera när han är som allra bäst ....

GUNNHILD ÖYEHAUG: VÄNTA, BLINKA.
EN PERFEKT BILD AV ETT PERSONLIGT INRE (Forum 2010)

lena kjersén edman
Varsågod!

Maria sa...

Jag har också sett mönstret i mina gamla läslistor att februari-april är oftast de segaste läsmånaderna.

Paperback Lover sa...

Vixxtoria - äntligen! Det har varit fasligt tyst här, men samtidigt har jag också varit rätt så seg den här tiden så jag har inte varit inne på din blogg så ofta och efterlyst dig. Men nu är du här och med vilken nypremiär.
Tack för Lasse-låten. Den passar väldigt bra. Lasse-låtar passar överhuvudataget rätt bra i februari när det känns trögt och tungt.
Jag hoppas du inte känt något tvång att tack för utmärkelsen, det är ju pga såna här inlägg som jag diggar din blogg.

Välkomme tillbaka. Snart får du lust igen!

Paperback Lover sa...

Och som en kommentar till rubriken så gissar jag på OS :-)

Vixxtoria sa...

Med sådana här överväldigande välkomstmeddelandet så känner min självkänsla att jag borde göra oväntade blogguppehåll lite oftare. Tack, ni alla, jag känner mig väldigt uppskattad!

Bokstävlarna: Om tystnaden varit så pass allmän har jag alltså mindre att läsa ikapp här och där. Jag vet inte om det är någon tröst. (Helst vill man ju vara originell, men kanske är det något med snöslaskets tröstlöshet...?)

Bokomaten: Det låter som en trevlig träff. Jag var väldigt inställd på att delta, som du vet. Jag röstar för sommar och rosévin i min trädgård nästa gång! Och vad fint det låter att februarivindarna bara driver dig till ytterligare läsning!

Ingrid: Åh, tre glada inlägg :-D Det blir jag bara glad över!! Tro inte att jag inte tänkt på dig. Ola Magnell spelar jag inte (jag tillhör väl fel generation för att riktigt ha honom som referensram, kanske?), men jag har kört Jakob Hellmans "Vintern dör" som uppmuntran.

Lilla O: Men om du ringer för bådas räkning kanske vi fick tillfälle att träffas?

Lena: Det låter faktiskt helt fantastiskt! (Idén påminner mig om en bok som jag inte tror finns, men som jag alltid velat läsa: Peer Gynt berättad ur Solveigs perspektiv).

Maria: Intressant. Har du samma återkommande behov av introspektion kanske?

Paperback: Jo, det finns många passande Winnerbäcklåtar (den här hör väl ärligt talat inte till de allra bästa?). Men jag är långt ifrån ett så stort fan som du, så jag har liksom inte hans låtar i ryggmärgen. Jag förknippar annars Winnerbäck med augusti, men det antar jag beror på att jag den gången jag "lärde känna honom" köpte på mig 4-5 album och lyssnade igenom, och då var det augusti (ja, jag kan bli lite så där fokuserad och fanatisk och tematisk både vad gäller musik och böcker). Men nej, jag har inte känt något tvång precis att tacka för utmärkelsen (ja, förutom nån slags artighet, dårå), fast jag hade verkligen en idé som jag ett tag tyckte var alldeles lysande om ett inlägg som jag sedan inte genomförde. Men kanske dyker det upp (i en delvis annan form) lite senare. Din utmärkelse gjorde mig ju hur som väldigt glad, och det tror jag (?) att jag kommenterade redan hos dig. Det känns alltid bra att skriva när man tänker sig att det finns välvilligt sinnade och understundom roade läsare därute.

Och om jag tittat på OS? Tja, evenemanget hade pågått i mer än en vecka när jag och sambon upptäckte det av en slump. Men det stämmer att jag faktiskt hade på en ishockeymatch i bakgrunden ungefär en kvart.

snowflake sa...

Tranströmer har så rätt: I februari står levandet still.

L. sa...

Hurra, du är tillbaka! Jag har alldeles kommit av mig med bloggläsandet under din frånvaro. Bloggskrivandet är som alltid avkommet, men det kommer nog på sig snart!

Hermia sa...

Välkommen tillbaka, sömntuta ;-) Fast jag är nästan där själv i dvalan.

Paperback Lover sa...

Nej, som Winnerbäck-låt betraktat finns det väldigt många som är mycket bättre. Men han har en förmåga att sätta direkt ord på hur man känner ibland.
Såhär i tötider (det var i alla fall töväder förra veckan i Sthlm) så passar hans "Varning för ras" mycket bra också, men då ska man helst vara olyckligt kär för att den ska vara klockren och det är jag lyckligtvis inte. Men man kan låtsas. För njutångestens skull :-)

Vixxtoria sa...

Snowflake: Det är då ett himla tjat från din sida och Tranströmer och februari så fort någotdera kommer på tal. Jag har i alla fall i skrivande stund införskaffat icke mindre än tre Tranströmer-böcker, som jag kanske ska öppna innan jag dör. Sen får jag se om jag håller med. (Möjligen skulle jag kunna tänka mig att tycka tvärtom, att det är bara i februari jag lever mitt eget liv, medan resten av året tillbringas med ett bokligt pseudoliv....?)

L: Hurra! Där är ju du! Lovar att det kommer bli mer bloggning att läsa! Kul att ses igen!

Hermia: Jag känner att man skulle kunna fortsätta sova väldigt bra på soffan, unden en filt, alldeles värmt och överströmmad och omsluten av den strålande marssolen som tar sig in också genom oputsade fönster....

Klotho: Jo. Man måste invänta lusten igen. Jag vill ju att bloggandet ska vara lustfyllt, det är så mycket annat i livet som bara är "okej".

Paperback: Nej, "Varning för ras" hade ju inte varit så dumt heller i vårvintertider, det stämmer. Jag har en väldigt nära vän som är Winnerbäckfantast, och liksom har honom i blodet, men så mycket har inte jag integrerat honom (jag har ju redan outat att Peter LeMarc har den rollen för mig). Jag var helt enkelt lite för gammal när jag "mötte" Winnerbäck, tror jag. Inte ett enda minne med olycklig kärlek förknippad för honom. Men jag håller med om att han ofta har hittat många otroligt bra formuleringar för både det ena eller andra. Mycket begåvad och produktiv. (Personlig favoriter är möjligen Sen du var här).