Grazia vill gärna tala om döden. Och om sex. Och om rädslor. Men ingen svarar henne. Det här är ett hem full av hemligheter. Ingen vill tala om Grazias far, ingen vill tala med henne om hennes (psykiska) sjukdom. Den bittra mamman Kajsa som lämnar hemmet varje dag för sitt arbete på banken. Mormodern som gör sitt bästa för att lysa upp Grazias vardag med drömmar om Italien, och fantasier om gamla älskare som hon möter när hon uträttar ärenden.
Det är mormodern och barnbarnet mot den tyranniska modern. Eller det är så det verkar. Det här är en pjäs i flera lager, där offer och gärningsman byter skepnad flera gånger. Livslögner. Generationers svek. Hållhakar. Missuppfattningar. Missunnsamhet. Avundsjuka. Om hur vi formas både av det vi är med om och upprepar våra mödrars misstag. Och hur vi påverkas av det outsagda.
Det här är en pjäs i tre akter som heter Våra torsdagar. Den skrevs 1964 av Ulla Isaksson. Den första akten är så tät så tät att knappt ett andetag får plats mellan raderna. Som Ibsens Vildand. Som Fröken Julie. Det är synd att den sällan uppförs nuförtiden. Och det är lite synd att den inte håller samma täta stämning och ton i dialogen hela pjäsen igenom. De psykologiska förklaringarna som ges till Grazias sjukdom är möjligen lite för banala och lättköpta för en läsare idag.
Det råder Ulla Isaksson-feber i bokbloggsvärlden. Snowflake började entusiastiskt. Ingrid har skrivit om den fina Boken om E, som blev till filmen En sång för Martin. Och Lyran skrev idag om Isakssons fallbeskrivning De två saliga. Biblioteket har rensat ut hennes böcker en hel del de sista åren (de som jag har hemma i bokhyllan är alla biblioteksfynd), men det finns några kvar. Låna och läs!
7 kommentarer:
Det du refererer om Grazia og hendes liv lyder jo rigtig interessant, men jeg kan ikke sige at jeg kender forfatteren overhovedet ;o)
Louise: Det är en fin liten pjäs (på endast runt 70 sidor), som är värd att läsas eller ses, men svår att få tag i.
Jag fick lite ont om tid, men hade egentligen tänkt skriva lite mer om just Isaksson (jag hoppas snart kunna återkomma till henne). Hon skrev många stora och (tror jag) betydelsefulla böcker under 50-70-talet i Sverige. Bland annat är hon den enda som skrivit manus till Ingmar Bergmans filmer (förutom Bergman själv). Hon har också bearbetat texter från exempelvis Hjalmar Bergman för tv och film. Mycket psykologiska böcker, och en del dramatik. Filmen En sång för Martin som bygger på Boken om E handlar om Isakssons man som fick Ahlzeimers. Jag har inte läst allt av henne, men ser man hennes böcker nånstans (kolla biblioteket!) så kan man gott låna henne, vilken bok som helst. Själv ska jag kolla upp De två saliga, som Lyran skrev om, för den har jag inte läst, och blev väldigt nyfiken på.
Härlig läsning!
Åh! :-) Det här har jag koll på! Jag gillar särskilt Grazias fantastiska, ångestdämpande tvångsbeteende; att läsa dödsannonser och sedan ringa och fråga efter personen, bara för att höra om de anhöriga blir ledsna.
Pjäsen är stark och laddad, men vissa saker känns inaktuella. Samtalstabut kring sex t.ex., hur upprörd det gör mamman att dottern för det på tal. En tidsöverskridande eller moderniserad uppsättning är svårgjord. Man får hålla sig i sextiotalet och fokusera på förljugenheten, relationerna.
snowflake: den var till dej, men jag tyckte det passade att vänta ända till torsdagen med den.
L: Ja, min googling visade ju att du borde ha koll på det här. Själv har jag spelat mamman i en liten uppsättning en gång, och tar därmed starkt hennes parti. Men Grazias roll är egentligen den mest fantastiska. Att ringa upp folk vars anhöriga har dött ser jag som ett sätt för henne att äntligen få se lite riktiga känslor, i all den där undertryckta, konvenansbehängda tillvaron som hon lever i.
Sen finns det ju mycket i pjäsen rent generellt som visar hur generationer upprepar samma mönster. Mormoderns mor verkar ju ha varit lika hård en gång i tiden.
PARADISTORG
läste och diskuterade
vi alla som var bibliotekarier i Umeå på 1970-talet. Några av oss vågade ändå skaffa sommarställen där hela släkten kunde träffas och ...ja.
Jag skaffade aldrig sommarställe.
Anonym (Lena, eller?)
Paradistorg är grymt bra! Det var nog många sommarställen som aldrig blev köpta när man läst den.
Framför allt tycker jag att stämningen byggs upp så skickligt. Först tar man Kathas perspektiv, och tror att hon har helt rätt i att klaga på allt och alla i sin omgivning, och sedan långsamt, långsamt vänds bilden, och vi har ungefär samma situation som i Farmor och vår herre. Jag tror jag häromdagen googlade fram att Paradistorg blivit film, undrar om man kan få se den nånstans.
Skicka en kommentar