Avslöjad

Jag tillhör de där läsarna som stjäl åt mig lässtunder varhelst det är möjligt. Läsning i kassakön på Willys, eller medan jag väntar på säkerhetskontrollen på flygplatsen är förstås inget konstigt (men det är irriterande när man måste lägga ifrån sig boken på det rullande bandet för att den ska genomlysas i säkerhetskontrollen; det kan lätt försvinna upp till två minuter innan man får möjlighet att fortsätta läsningen). När jag är bortbjuden har jag givetvis en tillräckligt stor handväska med mig så att jag utan att det märks kan ha med mig den bok jag läser för tillfället. Då och då smiter jag in på toaletten och läser några sidor, men jag kan försäkra den som tycker att jag beter mig oartigt, att jag skyndar mig ut när det är dags för efterrätten.

När man har barn kan det vara väldigt svårt att hitta tid att läsa, i alla fall om man vill vara en pedagogisk mamma som inte sätter ungen framför en film hela tiden (detta går i och för sig att varva med fullkornsdieten böcker på cd, om man är riktigt desperat). Jag har emellertid ofta tagit tillfället i akt att läsa under periodvis evighetslånga läggningar. Jag ligger där tätt intill dottern i halvmörkret, och försöker ovanför hennes huvud se vad det står i min bok, medan hon förgäves kämpar mot sömnen under kortare eller längre tid. Jag har länge svävat i villfarelsen att detta har gått henne helt obemärkt förbi. Men jag har nog bedragit mig, tror jag.

Anledningen till denna insikt inträffade häromdagen. Jag fick en bok i present – en tjock röd sak utan bilder, alldeles uppenbart en vuxenbok. Dottern studerar den glatt och frågar sedan: "Ska du läsa den medan du nattar mig ikväll?"

Vad svarar man på det? "Visst! Men oroa dig inte.  Först ska vi läsa Är du feg, Alfons Åberg åtta gånger. Precis som vanligt."