Min nästa julgåva går till en bloggare som har allt: Spectatia! skönhet (kolla bara in de glittrande ögonen som kikar fram bakom bloggnamnet), intelligens (hon bevisar gång på gång att hon vet mer än de som vet mest), och (dålig) humor. Det här är bloggen som inte skriver upp vaccineringsdatum i almanackan, utan i stället planerar för att ha rätt böcker hemma när svininfluensan slår till. Och så är det bloggen som har en tydligt mission: Nobelpriset till Philip Roth! Sådan passion och ihärdighet går mig inte oberört förbi, så jag har läst (men inte skrivit) om Roth hela hösten. Några texter kommer säkert dyka upp så småningom (som något att trösta sig med i fastetider, kanske).
Det finns två huvudsakliga sätt att tänka när man ger bort presenter: antingen ger man något som mottagaren är intresserade av, eller så ger man något som man själv är intresserad av. Till Spectatia tänkte jag först ge något i den första kategorin, så jag tänkte på något som kombinerar Norge, Sverige och den anglosaxiska världen, precis som Spectatias blogg. Typ Linn Ullmann som skriver om New York. Eller en bok av Roald Dahl som utspelar sig i Sverige. Eller i värsta fall en intervju med Maria Bonnevie som pratar engelska. Men hur klurigt jag än försökte komma på presenter tyckte jag att allt det där måste ju Spectatia själv ha bättre koll på än jag.
Så till slut beslöt jag att ge henne något som jag är intresserad av i stället. Eller intresserad och intresserad, det vet jag förresten inte. Men jag får betalt för att veta mycket om saken i alla fall. Och om man vet väldigt mycket om en sak så är det extremt irriterande när folk som vet mycket mindre skriver böcker om detta och skriver fel eller missuppfattar och man inte enkelt kan orera i kommentarsfältet. Hos Spectatia kan jag skriva hur långa kommentarer som helst, vilket bara leder till att hon lyfter upp sådana inlägg på en konstant hedersplats i en länkning i menyn. Eller om det möjligen ska föreställa en skamvrå; jag har funderat lite på det där.
Hur som helst blir presenten jag överräcker Mikael Parkvalls bok Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk. Det är en sån där populärvetenskaplig fackbok om språkvetenskap, men till skillnad från i de flesta andra böckerna i den här kategorin så håller jag med om vartenda ord. Parkvall är förstås inte riktigt lika rolig som jag (men man får vara glad för det lilla), och jag skulle kanske ha angripit en del missuppfattningar med lite mindre frenesi (läs: aggression, parad med frustration över att folk aldrig lär sig), och kanske bett en redaktör putsa lite, lite här och var, men annars är denna bok en lingvistikens Mythbusters. I kapitel som kan avnjutas i valfri ordning får man ordentligt reda på varför man inte kan påstå att det finns fler ord i engelskan, eller varför eskimåerna inte har så många ord för snö. Och så behöver man aldrig mer sväva i tvivelsmål om huruvida finlandssvenskar talar dålig svenska.
Om du inte blir nöjd med den här presenten, så har jag letat reda på en annan: en sång på engelska, med gruppmedlemmar med både norskt och svenskt ursprung. God jul, och
3 kommentarer:
Vilken julklapp! Vilken rolig läsning, smickrande beskrivning och inte minst vilket bra boktips!
Redan genom att läsa titeln på Parkvalls bok vet jag att den kommer vara bra. Jag har länge retat mig på denna ofta upprepade "sanning" om ordet lagom. I Norge använder vi (ja ja, vi och vi...) t.ex. ordet "passe" i precis samma syfte.
Det är ju väldigt roligt att höra att min passion och ihärdighet har fått dig att faktiskt läsa flera böcker av Roth (och du kan ju gissa om jag ser fram emot att läsa om din läsning), men jag måste också ta tillfället i akt att berätta att samma egenskaper hos andra även fungerar bra för att nå in i min envisa hjärna. När du säger att Parkvall avlivar myten om att det finns flera ord i engelskan, måste jag berätta att jag här om dagen faktiskt gick till ordboken och slog upp ett ord som jag kände att inte hade någon bra motsvarighet på svenska, eftersom jag började misstänka att så inte kunde vara fallet (och det var det inte heller). Kanske har jag ändå påverkats lite av vår diskussion om svenskan vs. engelskan... ;-) (Men ett ord funderar jag fortfarande över, nämligen ordet "assertive", använt i positiv betydelse. Där har jag svårt att hitta en motsvarighet på svenska.)
Nej, nu måste jag övergå till mer praktiska sysslor om den här julen överhuvudtaget ska bli av, men återigen: Tusen tack för julklappen och Abbas fina nyårssång! En riktig god jul och ett gott nytt år till dig också!
DEN boken måste man ju bara införskaffa efter en sådan lockande introduktion! :-)
Spectatia: Roligt att du blir intresserad av julklappen. Jag tror Parkvalls angreppssätt på språkliga frågor tilltalar dig också.
Det där med översättning av uttryck och att vissa saker bara finns på vissa språk osv – en diskussion som uppstår om och om igen i skilda sammanhang – det är ju lite komplicerat, och hänger ihop med en massa saker.
Det finns förstås en massa ord och uttryck som endast finns på ett visst språk, och på sätt och vis är oöversättliga. Ibland beror det på konnotationerna, dvs de associationer vi har kring ett visst begrepp. Ett begrepp som "hund" har inte en full ekvivalent i engelskans "dog" till exempel, eftersom orden inte ger upphov till absolut samma betydelsefält. (Engelskan har ju t ex uttrycket "hot dog", som inte har någon motsvarighet i "varm hund", på svenska, och svenskan har "hundväder", som inte har någon exakt motsvarighet på engelska).
På samma sätt är det med en massa saker. "Lagom" kan man säga på en massa språk, men möjligen inte med precis samma konnotationer som svenskans "lagom", dvs att det finns något extremt positivt med att något _är_ "lagom". "Lagom" är liksom bättre än att något är "bäst". "Lagom" är måttfullt och förhäver sig inte. _Det_ är något som man möjligen kan lyfta fram kring det svenska "lagom", som inte omfattas av alla (men säkert av en del) andra språks uttryck för samma sak.
En annan jämförelse man kan göra är släktskapsord som grandmother, aunt och uncle på engelskan, som är svåröversatta till svenskan om man inte vet om det handlar om moderns mor, syster eller bror (eller svägerska/svåger), eller faderns. Det betyder ju inte att man inte kan uttrycka detta på engelska (maternal grandmother, eller my fathers father, eller mer kontextberoende - grandma vs nana etc.) men man behöver inte göra det.
Okej – hela denna utläggning för att förklara att man kan säga det mesta på alla språk (eller så uppfinner man/lånar in ett uttryck), men man säger saker på olika sätt. Vissa uttryck och ord är väldigt kulturspecifika, och väldigt många saker väcker upp fler betydelser än den mest konkreta.
Mer än så reder jag nog inte ut varför "assertive" måste skrivas om ordentligt om man ska uttrycka det på svenska :-)
Titti: Åh, hoppas du gillar den :-) (Och du borde också börja blogga så man kan hålla koll på dig.) God jul!
Skicka en kommentar