Ädel adel

Nästa digitala julklapp tänkte jag skulle gå till Ingrid, min dikt-dealer i cyberspace. Hon bloggar så varmt om många böcker som jag också tycker mycket om. Därutöver har hon läst så mycket som jag inte har läst. Med så många gemensamma bekanta känns hon för mig som en outtömlig källa till boktips (även om jag ännu inte riktigt tagit steget in i biografi-åldern, men jag har ju börjat få gott om gråa hårstrån, så det kommer väl). Ingrid skriver sällan om dagsaktuella böcker (vilket egentligen är lite missvisande att säga; hon skriver om så många böcker, att andelen nya böcker blir rätt låg, men antalet är inte så ringa egentligen), utan ofta om lite bortglömda böcker – sådant hon minns från barndomen, från studietiden eller åren (?) i USA. Eller äldre böcker som hon läser för första gången, kanske efter att ha fått dem i arv, eller hittat dem på biblioteket. Hon läser imponerande många böcker på originalspråk, och har sannolikt läst flest Nobelpristagare av alla i bokbloggosfären. Hennes hjärta klappar varmt både för svenska gamla klassiker, och lite särskilt för Maine i USA. Insprängt bland dessa hågkomster finns både musik och filmklipp (och jag hör ju till dem som aldrig tycker sådant är omotiverat, utan bidrar till att lära känna mer än bokbloggarens bokhylla). Ingrid och jag delar ett gemensamt intresse kring böcker om historia, både romaner och facklitteratur. Och så är vi sentimentala bokkramare båda två, det har visat sig inte minst höstens biblioteksdebatt. Jag skulle så gärna dricka te och diskutera böcker med dig, Ingrid!

Eftersom Ingrid är så beläst känner jag att det är svårt att pricka in en gåva som hon inte har läst, även om jag gläds åt att ha bidragit med flera tips under året. Jag tror ändå på något historiskt, och slår till på lite facklitteratur.

För några år sedan läste jag mig igenom etnologihyllan på Malmö Stadsbibliotek, och en bok som jag då tog mig an var en väldigt intressant avhandling i etnologi som heter Blått blod och liljevita händer. Den är skriven av Angela Rundquist och består av en studie av aristokratiska kvinnor under andra hälften av 1800-talet. När man läser historiska romaner så rör dessa i stor utsträckning högreståndsmänniskor, fiktiva eller verkliga, men när man läser historieforskningen från de senaste decennierna är det legio att påpeka att arbetarnas, torparnas, statarnas och de vanliga folkets historia är i stort sett osynligt i äldre källor. Mycket av forskningen har därför handlat om att (med all rätt!) lyfta fram och skriva den historia som har varit osynlig. Folkets historia i stället för kungarnas. Det är en målsättning som jag sympatiserar med. Men en effekt av denna inriktningen på historieforskningen är att det finns få moderna, vetenskapliga verk som på allvar tar sig an de högre ståndens historia. Det är en anledning till att jag tycker Rundquists avhandling är intressant.

Boken belyser många aspekter av vad det innebar att leva som en överklasskvinna under 1800-talets andra hälft. Rundquist följer kvinnans liv från födelse till död, och samtidigt som hon diskuterar de speciella villkor som gällde för denna klassens kvinnor (inte minst hur de uppfostrades till att leda ett stort hushåll, deras uppgift som bevarare av släkttraditioner, och de särskilda plikter som tjänstgöring vid hovet innebar), så visar hon även hur överklassens traditioner långsamt flyttar ner (om än något förändrade) i de lägre samhällsskikten. Jag tycker boken ger en fin bakgrundsbild till många av de föreställningar som sällan förklaras, oftare missuppfattas och i vart fall inte helt förstås när de förekommer i sådana historiska romaner som jag med förkärlek har läst genom åren.

Om du inte redan har läst den så tror jag du kommer tycka att det här är en mycket intressant julklapp! (Och har du redan läst den kan vi ju diskutera!) God jul, Ingrid!