måndag 14 december 2009

Vänskap och kärlek

Denna veckas tematrio hos Lyran går i vänskapens tecken. Det finns ju så många vänskapsskildringar i litteraturen –  de där ständiga vapendragarna, och de uppmuntrande förtrogna går ju att räkna i parti och minut – men oftast är de självklara eller perifera i förhållande till huvudhistorien. Jag har därför valt tre böcker där vänskap eller vännerna på något sätt är fundamentala för historien, eller dess utveckling.

1. Juliane och jag av Inger Edelfeldt är ett exempel på den där erotiserade vänskapen, som kan uppstå i tonåren, innan sexuella förhållanden på riktigt uppstår.  Den här boken skildrar två tonåringars besatthet av det ockulta, och att genom magiska medel uppnå sina mål: att vara mindre utstötta, att inte bli mobbade av klassens ledare, att få den pojke man vill ha. Boken är också en skildring av hur två utstötta plötsligt kan mötas och få en gemenskap, i det här fallet närmast en symbios. En av Edelfeldts bästa böcker. En av de bästa svenska ungdomsböckerna, faktiskt.

2. Den stängda boken av Jette A Kaarsbøl skildrar kärlek och vänskap i ett komplicerat äktenskap i Köpenhamn under det sena 1800-talet. Den unga Frederikke gifter sig med Frederik, en ung förlossningsläkare på modet. Hon är förälskad, och han behöver ett alibi – alltså en hustru då – eftersom han är homosexuell. Han vill vara vän, och hon vill vara älskande. Det går inte så bra, men det är en bra bok.

3. Bridget Jones Diary av Helen Fielding. Den här boken är ju liksom filmen en romantisk komedi, där den eviga singeln Bridget träffar drömprinsen (i en hemstickad tröja) och efter många komplikationer till slut också blir förälskad i honom. Men under tiden som singel har Bridget tillbringat mycket tid med sina vänner. Det huvudsakliga gänget Jude, Tom och Shazzer är mer eller mindre singlar. Vännen Magda är gift och får barn så där vartannat år. Vännerna är både ett stöd och en förbannelse. Det är till dem Bridget vänder sig för tröst och råd, men eftersom vännerna innerst inne är oroliga för att en av dem ska gå in i ett stadigt förhållande är varken råden eller trösten alltid så konstruktiva. I den andra boken i serien (The edge of reason) blir detta uppenbart. Jude har förlovat sig med sin pojkvän (som går under öknamnet "Vile Richard"), men vågar inte berätta det, eftersom hon vet att de andra inte skulle uppskatta denna information. Och Bridget är i början av andra boken tillsammans med Mark Darcy, men så fort hon berättar om något som oroar henne i förhållandet blir rådet hon får att dumpa honom, för han är säkert ändå otrogen. Jag tycker de komplicerade vänskapsförhållandena i den här boken illustrerar hur svårt det är att passera från singelliv till parliv, och hur hotande det är för den eller dem som är kvar på singelsidan. Tänk om man blir sist kvar?

Och som avslutning. Tillfället liksom nästan kräver denna låt från en av de skivor som skulle få följa med mig till den öde ön, Jakob Hellmans Vara vänner. En sång om hur det är att vara kär i en tjej som bara vill vara vän med en.

5 kommentarer:

Lyran sa...

Den stängda boken försökte jag, utan framgång, att lyssna på. Kanske den vore värd att läsas?

Vixxtoria sa...

Lyran: Jag tänker inte på den som en Lyran-bok. (Det är inte Nobelprisvarning på den här, haha.) Det är en sån där storslagen historisk roman som det inte är något fel på, utan tvärtom försöker sig på några nya grepp. Jag ger den nog en svag fyra av fem, för den saknar det där lilla extra. Ett semestertidsfördriv när handlingen är mer spännande än språket. Ett gott hantverk. (Usch, jag får för mig att du inte kommer att gilla den, så jag försöker att liksom låta bli att rekommendera den till just dig, märker du det?)

Jenny sa...

Åh. Bästa och mest sanna låten någonsin. "Ibland önskar jag att du inte sa: Bara, vara, vara vänner..."

Jo tack. Det har jag önskat en och annan gång.

Vixxtoria sa...

Jenny: Kul att hitta ett annat fan :-)

Fast han har några ännu mer sanna rader i ett par andra låtar, till exempel: "Att fråga efter hennes namn tror jag inte att jag ska. Jag är lite rädd att hon ska heta nåt som inte låter bra."

(Jag brukar för övrigt spela den här sången på piano för att hinta åt alla efterhängsna beundrare jag hade under mina gymnasieår. Det funkade jättebra, för nu hänger de inte efter mig längre.)

Lyran sa...

Jag misstänkte att den inte var för mig, tyckte inte om språket så värst när jag lyssnade, men tänkte att det kanske var uppläsaren. Men den kan ju inte vara bättre än Undsets Jenny som jag nyss läst och älskat, så jag avvaktar :-)