Ett bibliotek med böcker

Jag har sett att många har besökt, och fortsätter att besöka mina inlägg i debatten om huruvida det ska finnas böcker på bibliotek eller inte. Jag har tänkt och tänkt på frågan de sista dagarna och läst de senare artiklarna som skrivits i Sydsvenskan. Andrzej Tichy har skrivit ett tänkvärt inlägg som jag bara kan instämma i. Stadsbibliotekarien Elsebeth Tank skriver ett långt inlägg där hon förklarar varför man förändrar. Där finns många floskler och frågetecken, tycker jag.

Jag skulla vilja avsluta frågan för min del (den här gången) med de här reflektionerna:

Ett bibliotek måste slänga, rensa och göra sig av med delar av sina samlingar. Det är ett kontinuerligt arbete, som pågår därför att litteratur blir föråldrad, eller för att böckers popularitet dalar – idag behövs 40 exemplar av Keplers Hypnotisören för att möta efterfrågan, men man kan makulera 39 exemplar av Törnfåglarna, som var populär för sådär 25 år sedan. Att man sorterar ut är i sig förståeligt, även om man kan ha många tankar om vad som ska sparas och vad som ska slängas. Personligen är jag inte säker på att första steget för litteratur som stått i magasin 10 år är att köra den till soptippen. Kanske ska man i stället testa att ta fram och skylta upp en del av exemplaren innan de gallras? (Det är säkert en del bibliotek, som gör det. Hermia skriver till exempel i en kommentar till mig att på hennes bibliotek har de en satsning som heter "Smakprov från magasinet". Spännande, tycker jag!) När gallringen väl är skedd tycker jag dock att Malmö Stadsbibliotek har agerat cyniskt när man hellre kör böckerna direkt till papperskvarnen, än först bjuder ut dem till försäljning. Kostnadseffektivt eller inte, men man har då inte förstått att böcker har ett större värde (och kräver större respekt) än andra (döda?) ting! Man ändrar sig nu, och delar ut böcker under lördagen.

Men jag vill återkomma till den där magasinsfrågan. Det är inte så enkelt som att säga att om ingen vill låna böckerna i magasinet, så vill heller ingen köpa dem. När man rotar i bibliotekets fyndlådor med gallrad litteratur vet jag att många med mig köper på sig böcker som man läst en gång, men kanske inte precis kommit sig för att låna igen. Jag har köpt på mig stora delar av den litteratur jag läste som barn på det sättet.

Och för att kommentera magasinsaspekten ytterligare: Om man inte specifikt söker efter en bok som står magasinerad (och då måste man veta om den sedan förut), hittar man den ju inte. Och inte ens om den står i magasinet orkar man alltid beställa fram den, eftersom det kan ta en dag eller två innan man får den - kanske har man inte möjlighet att återkomma, kanske var det ett ögonblickets ingivelse att läsa den boken, som inte fullbordas, därför att det var lite för krångligt att få tag i boken. När man diskuterar webbsidor brukar man tala om hur många klick bort viss information befinner sig. För att förenkla vill man att det ska vara så få klick som möjligt, eftersom det ökar människors benägenhet att komma rätt. Jämfört med ett par extra musklick är steget att leta i bibliotekskatalog, beställa från magasin, återkomma ett par dagar senare, köa vid lånedisken och äntligen få sin bok ganska stort. Måste man dessutom beställa boken från ett annat bibliotek (vilket ofta torde innebära ytterligare ett steg av köande vid lånedisken) – ja, då kan det helt enkelt ha blivit lite för krångligt.

Själv har jag hittat många okända godbitar, och påmints om sådant jag rekommenderats, läst om, sett på film eller teater, genom att helt enkelt stå vid bibliotekshyllorna och läsa på bokryggar från a till ö. Sammantaget har jag säkert tillbringat veckor av mitt liv med denna sysselsättning. Men även jag har lockats av skyltade böcker. De brukar stå ovanpå bokhyllorna. De brukar finnas snurrställ. Det brukar vara vissa hyllor (ofta en för varje avdelning), där nya böcker frontas. Stora bibliotek har ofta olika forum, där man kan ha tematiska utställningar till exempel med Nobelpristagare, böcker som liknar Harry Potter, eller gör-det-självböcker för semesterfixaren. Det här är lockande. Många hittar oväntade pärlor, och plockar på sig böcker som man inte i förväg planerat.

Men sen finns det andra gånger. När man vet precis vad man letar efter. När man har kollat i bibliotekskatalogen hemifrån och konstaterat att det ska finnas ett exempelar inne. Men när man kommer dit, så står boken inte att finna. Den kan vara förkommen, men den kan lika gärna ha skyltats nånstans, och inte ens bibliotekarierna vet var den är. Jag har heller aldrig varit med om att en bibliotekarie då beställer boken från ett annat bibliotek, eftersom boken enligt systemet "ska finnas inne" (och för att förekomma invändningar mot detta, så är jag övertygad om att det finns bibliotek och bibliotekarier som löser detta dilemma snabbt och elegant, men jag har alltså inte råkat ut för det, trots påstridighet vid flera tillfällen och på många olika bibliotek).

Jag är alltså en ganska van biblioteksbesökare. Jag har hängt på bibliotek sen långt innan jag kunde läsa (vilket i och för sig inte var särskilt många år av mitt liv). Min familj besöker folkbiblioteket med åtminstone ett genomsnitt på en gång i veckan. I jobbet utnyttjar jag bibliotek så gott som dagligen. Under perioder av mitt liv har jag många gånger samtidigt haft böcker hemma som kommer från 4-5 olika bibliotek. Jag utnyttjar dessutom många av bibliotekets nättjänster för att låna och beställa böcker, förlänga lån, och göra olika slags sökningar. I mitt arbete beställer jag flera gånger i veckan hem elektroniskt material från bibliotek runtom i världen.

Vilket leder oss in på frågan om de nya medierna. Och här finns den största paradoxen. Man kan få plats med många e-böcker och elektroniska ljudböcker på det utrymme som 2, 6, eller 16 ton böcker upptog. Därför är det i det elektroniska tidevarvet absurt att slänga gamla böcker för att få plats med lika många nya. Sedan kan man som jag ha en önskan att bibliotekens bestånd ska växa, och inte vara konstant. Att en bok in betyder en ut – är det verkligen ett nödvändigt likhetstecken?

Malmö bygger om för att möta nya besökare. Och mitt huvud surrar av frågor: Har man frågat vad som skulle få nya besökare att komma till biblioteket? Har man frågat de gamla vad som skulle få dem att stanna kvar, eller vad som skrämmer bort dem? Ska man gå så långt i sin iver att locka till sig nya besökare att man brister i service för de besökare man redan har? Varför måste det vara otidsenligt att vilja ha böcker på bibliotek? Att önska att man kan hitta det man letar efter i hyllorna? Att hellre se att det finns fler böcker, än att de som finns syns bättre (ja, det som upprört mig mest med alltihop är att en anledning till att man slänger böcker är för att de som finns kvar ska få utrymme att stå med framsidan utåt, och att inte ens de böcker som visar ryggarna får lov att trängas längre – ack, det finns ju inget mer lockande än ett överflöd av böcker, medan det här ger en bild av ett fattigt bibliotek – låt vara att magasinen tydligen är välfyllda)?

Stadsbibliotekarien skriver att man vill öka antalet besökare med 200 000. Jag undrar om hon menar fysiska besök, eller även räknar in besök på webbplats? För jag tror att de fysiska besöken kommer att minska i framtiden, därför att fler kommer låna böcker elektroniskt. En del bibliotek kommer att få slå igen, och i byarna kommer protesterna skalla lika högt som när man då och då bestämmer sig för att stänga en kyrka. Det är lite sorgligt, det är det. Ansatsen att öka bibliotekets besök på sikt är dömd att misslyckas. Men utlån kan man öka. Sannolikt ökar sannolikheten för att öka lånen med att man har fler titlar.

Vi bär ut böckerna och in med författarna, är den slogan under vilken man genomför den här satsningen. Jag vet inte. Rent bortsett från att jag gillar böcker mer än författare, så undrar jag vad som händer när anslagen är slut, och inga fler författarkvällar kan ordnas? Med kostnaden för en författare kan man köpa många böcker från många olika författare. Och med undantag från några få exhibitionistiska författare, så tror jag att de flesta som skriver hellre ser sina (och andras) böcker på biblioteket, än en ändlös (?) kavalkad av skribenter (som ofta, men inte alltid gör sig bäst mellan pärmar). Vad händer förresten med utländska författare i den här satsningen? Det kostar mycket att flyga in folk från Sydamerika och Australien. Ännu mer att skaffa en tidsmaskin för att kunna få besök av tidigare århundradens storheter. Tänker man mångfald (det brukar man säga att man gör i Malmö), så går det här emot den principen. Jag funderar även lite grann över vilka ovana biblioteksbesökare som återkommer efter sådana här arrangemang. Men jag hoppas förstås att biblioteket ska upptäckas av fler.

Slutligen då. Jippon, kringaktiviteter, författarmöten, diskussioner kring ny och gammal litteratur – för allt detta kan biblioteket vara en scen. Men ett bibliotek utan böcker är bara en estrad. Klyftan mellan de som vill ha biblioteket som ett flaggskepp och en evenemangsmagnet, och de som ser biblioteket som en plats för reflektion, en kunskapsstation har blivit synlig i den här debatten. Det är klart att det finns många bokkramare (jag är själv en sådan), för vilka biblioteket är en klippa i en föränderlig värld. Det finns en trygghet dammiga böcker, och luft som står nästan helt still.

Måste det finnas en motsättning? Måste det byggas bibliotek som är så öppna, att det är omöjligt att hitta en lugn vrå utan ett författarsamtal, en bokcirkel eller ett grupparbete? En plats för mig och en nyupptäckt, ålderstigen skatt...