431 var mitt allra första lånekortsnummer på det lilla biblioteket. Om man kunde sitt nummer utantill var det bara att själv skriva det på bibliotekskortet i fickan längst bak i boken, och byta ut det mot ett stämplat datumkort (och fanns det inga färdiga sådana kunde man stämpla själv). Det gjorde inte det allra minsta om man hade glömt sitt lånekort.
2 kommentarer:
Jag kan mitt nuvarande lånekortsnummer utantill. Det är dock tiosiffrigt (praktiskt ifall kommunen skulle få mer är miljarden låntagare), och man kan inte låna (och larma av böckerna och vad moderna bibliotek nu har för sig) utan att ha ett lånekort med sig...
Johan: Jag veeeeet! Jag hade skrivit två långa stycken till som handlade just om det där, men så strök jag det. Folk måste ju få tänka lite själva.
Jag tror jag är mest irriterad på att datorn liksom inte kommer ihåg ens nummer, utan att man måste visa lånekortet typ 3-4 gånger om man vill lämna tillbaka, låna något nytt, reservera, och kolla vad man har hemma vid lånedisken.
Fast jag använder oftast automaten både vid lån och lämning. Jag gillar liksom att sköta mina bibliotekslån utan inblandning. Nu när jag tänkte på saken beror det antagligen på tidigt grundlagda biblioteksvanor.
Skicka en kommentar