Selma och hennes far

I morse hann jag läsa en intressant DN-essä om Selma Lagerlöf. Ja, den är några dagar gammal, och skriven av Lisbeth Larsson, som bearbetat en föreläsning som hon höll med anledning av att Lars Gustafsson tilldelades Selma Lagerlöfspriset i år. Det handlar således både om Gustafsson och Lagerlöf, men då jag för det första ännu inte läst så mycket Gustafsson (där kan vi tyvärr tala om en överdosering från min svensklärare, som sedan avskräckt mig i många år), och för det andra den senaste månaden tänkt mycket på det som Larsson skriver om Lagerlöf blir det den delen av artikeln jag kommenterar här.

När jag besökte Mårbacka tidigare i sommar blev jag påmind om att det fortfarande finns några verk av Selma Lagerlöf som jag inte läst (tänk ändå vad världen är underbart beskaffad!). Liljecronas hem, till exempel. Och de biografiska böckerna har jag – förutom Mårbacka – olästa; jag är ju inte så förtjust i biografier. Jag har nu börjat tänka mer och mer på att jag skulle vilja sätta tänderna i hela författarskapet och läsa mig igenom det från början till slut, med lite mer vuxna ögon. Jag räknar inte med att bli besviken. Projektet får dock anstå, åtminstone till nästa år.

Men tillbaks till Larssons artikel: hon undersöker bland annat fadersgestaltens betydelse för Lagerlöfs författarskap. Hon påpekar det paradoxala i att Selmas far beskrivs som charmig och kraftfull, men i alla sina gärningar bevisar motsatsen (en liten konflikt mellan show and tell, alltså). Även detta var något som slog mig under rundvandringen på Mårbacka. Överallt står det om alla storslagna planer som löjtnant Lagerlöf dragit upp för den värmländska gården. Och överallt beskrivs också hur misslyckade projekten var; den stora lada som under sommarmånaderna inhyser en Lagerlöfsutställning beskrivs till exempel vara resultatet av löjtnantens kostsamma försök att bygga hus på gammal sjölera. När Selma Lagerlöfs far dog hade han förbrukat alla familjens pengar, och intecknat huset upp över skorstenen. Familjen fick flytta.

Alla som läst något litet om Lagerlöfs författarskap och liv vet ju att hennes käraste dröm var att köpa tillbaka det älskade Mårbacka. Att rusta upp det. Det var till detta hon använde sina Nobelprispengar (som inte räckte långt; ständiga lån och bidrag och innovativa lösningar för att få pengar var nödvändiga – lanseringen av havremust till exempel). Men Larssons artikel stöder den känsla jag upplevde så stark vid besöket Selmas hem i somras: att det var faderns livsverk hon fullföljde.

Lisbeth Larsson kontrasterar kvinnobilderna och prästerna Gösta Berling (från debuten) och Karl-Arthur (från den romantrilogin Löwensköldska ringen mot slutet av författarskapet). Jag har också ofta tänkt på just de där figurerna, och hur de skiljer sig åt. Den karismatiske kavaljeren Berling, som blir förlåten allt, och hans senfödde släkting Karl-Arthur som inte ens efter år av botgöring som missionär mottas med värme av hustrun Anna Svärd.

Larsson ger en spännande tolkning av anledningen till denna förvandling, denna vridning av temat: Lagerlöf hade påbörjat sina memoarer! I Mårbacka (som utkom 1922) beskrivs hennes far som den hjälte och ofelbare inspiratör, såsom han alltid framhållits. Men sedan avbryter Lagerlöf sina memoarer, för att skriva Löwensköldsböckerna (1925-28). Och som ett resultat av dem ser hon i de sista memoarböckerna fadern i ett helt annat ljus.

För mig var den här artikeln en välkommen ny ingång till Selma Lagerlöfs författarskap. Läs gärna Larssons artikel, för den innehåller många fler godbitar (också om Lars Gustafsson), som jag sannerligen inte gör rättvisa här.